stan vs inte stan

och jag sitter med tjugogradigt havsvatten kluckande i öronen och när jag vänder huvudet lite ner mot golvet blir det alldeles varmt i hjärnan och jag vill vill verkligen inte tillbaka till stan. jag är inte skapad för stan, jag är för mjuk. alldeles för mjuk och blödig och inte alls sådär anpassningsbar som stan kräver av en. och mina små försök till att tycka om stan slutar alltid med svid i ögonen och ord som jag inte förstår mig på. så jag håller andan där i stan, håller andan och tänker att om jag håller mig väldigt stilla kanske stan ser förbi mig och då kan jag obemärkt ta mig från punkt A till punkt B utan att någon ropar hej hopp stanna där! men så ibland är det någon som lägger en hand på min axel och då är allt försent en stund och jag fryser till och tar på mig den anonyma masken som stan inte brukar tycka om men åtminstone acceptera och har jag tur försvinner handen innan den börjar förvänta sig för mycket av mig. och det blir inte lättare att umgås med stan, den blir inte en vän med tiden som man kan prata ut med och få en kram av när det behövs. och stan tycker det samma om mig. vad känslokall och avig hon envisas med att vara då, tänker stan och fimpar ciggen väldigt väldigt nära min nakna fot. och jag kan visst tycka stan är vacker, som när regnet speglar sig i asfalten eller när det är alldeles tyst en söndagmorgon och de gamla husen ler i uppförsbacke, men det räcker inte. och det är egentligen inte stans eller mitt fel, vi går bara inte ihop och det är inte förrän jag sitter på tåget bort från stan som jag släpper ner armarna och andas ut. länge och med sånt tryck att tåget flyger framåt och missar en station. och när jag sen trampar på pedalerna och grusen sprätter och lukten av tång sticker mig i näsan och alla jag möter säger hej eller åtminstone vinkar fast ingen alls egentligen känner mig, då är jag lite på riktigt igen. och alla 24 luckorna som varit stängda eller på sin höjd varit på glänt där inne i stan, öppnar upp sig och all choklad i världen ligger i min mage och gör mig glad och euforisk och sådär väldigt problemfri att jag nästan skäms. det är inte ens något avancerat det här, det är dess totala motsats och ni förstår antagligen inte hur miljöpåverkad jag är och att den lilla lilla delen jag visar för er och som ni tycker är hämmad och förträngd är mitt enda försvar till stan som suger livet ur mig. och när jag tittar ut genom fönstret nu spelar solen monopol på grannens röda tegeltak och havet är blått som en kleintavla och jag börjar redan samla ihop mig inför morgondagens ångest som lär komma krypande vilken sekund som helst. och hade jag inte varit så förbannat dålig på att ta ett beslut eller på att låta bra saker hända i mitt liv så hade jag stannat här tills livet och allt var slut.