delirium

om drömmen hade varit verklighet hade jag suttit på den grusiga marken utanför en fängelsecell och väntat på johnny boy nu. för det var där jag hamnade till slut och klockan fem på natten gjorde det faktiskt inte så mycket för johnny boy var den smartaste storknarkaren i hela Amerikat och att polisen satt där inne och höll långa förhör med honom betydde bara att det skulle ta några timmar innan vi kunde fortsätta vår hisnande hjälteresa.

jag vet inte hur det började men rätt som det var hade jag blivit johnny boys flickvän och han var så jävla häftig och lärde mig bränna skedar tills himlen ovanför oss exploderade i miljontals blodsprängda guldfiskar och det var fan så vackert. och det var inte sunkknarkigt eller töntknarkigt utan det var högklasstokbraknarkigt och i verkliga livet vågar jag inte ens röka en joint men där mitt i drömmen satt jag och njöt av hur bra jag hade det, med johnny boy i sina gotiska sammetskostymer och talang för att knarka snyggt. och jag minns att vi sprang runt i varuhus (som jag ofta gör i drömmar) och alla runt omkring oss frös till som i en sån där film där plötsligt bara huvudrollsinnehavarna rör sig och vi skrattade och johnny boy tittade på mig med ögon som säkert var galna men just då smälte jag gång på gång ihop till en liten blöt fläck och johnny boy torkade ömsint upp mig och sprang vidare med mig i sin ficka och jag var faktiskt världens lyckligaste. världens lyckligaste lilla biknarkare och vi satt i ett jättestort rum och pratade med andra häftiga knarkare och alla gömde och sa intelligenta saker och höll med varandra om att det livet de levde var det liv man skulle leva annars hade man missat hela poängen med att leva. och jag satt med en bläckpenna och skrev johnny boy i handflatan, bara för att i nästa sekund med samma hand ta en klunk vatten direkt ur en kran och då såg jag hur bläcket löstes upp och jag sköljde ner johnny boy och kände hur han dansade tango i min mage och jag log när jag föreställde mig honom med en ros i munnen svingandes runt bland mina inre organ. sen rätt som det var knackade det på dörren och en hel hop med artiga poliser kom in och en var nog jack bauer faktiskt och de ville ha blod och bevis och jag som är spruträdd (logik behövs aldrig i drömmar) drog in armar och ben och hoppades att de skulle missta mig för en sköldpadda men det var nog ganska smarta poliser för de drog ut mina armar och ben igen och jag bad dem att sticka mig i fingret istället för i armen för jag ville faktiskt inte svimma nu när johnny boy satt några stolar bort och var så förbannat snygg och klädd i krossat blått, och polisen stack mig i fingret och suckade och sa att den visade bara 70% riktighet där så de fick minsann sticka mig i armen också och det var väl ungefär då jag tuppade av och sen helt plötsligt var fri och tillsammans med hundra andra oskyldiga kvinnor som visst hade knarkat men som polisen ändå släppte. och vi stod som en lämmelsamling på ett ofantligt högt berg, eller om det bara var ett grustag, och det fanns trappor ner till fängelset men trappstegen var så höga och helt plötsligt var de flesta av kvinnorna gamla och skröpliga med hucklen och jag vet inte hur jag kom ner men jag hoppade väl och alldeles öde på en grusplan låg huset med galler och johnny boy fanns därinne och skulle snart komma ut, tänkte jag och satte mig mitt på marken och väntade och väntade och väntade...

...och sen skällde hunden och jag vaknade som i alla halvtorra amerikanska filmer och jag förstår inte (eller klart jag förstår) varför alla ska tycka att johnny boy är så himla fin och kanske är det trängselskatt på honom som behövs, för då hade åtminstone inte jag haft råd att drömma om honom och lika bra det när han ändå envisas med att sitta i finkan de sista avgörande timmarna.