det är söndag och inget behöver vara riktigt på riktigt. det är tillåtet att låtsas, att fantisera ihop annat än det som är. så länge som man inte blir besviken imorgon när det är måndag, när det riktiga blir riktigt igen. och det blir man ju, besviken, men vi struntar i det nu.
så jag står i halvmeter tjock snö och känner benen domna av. en skön stickande känsla som när man just druckit tre glas faustino och alkoholen tar fart och blodet som strömmar genom kroppen är kolsyrad och det luktar sött och blött och fingrar som varit både här och där. egentligen borde jag ramla men jag står ganska fast där i snön. och husen är ett snötäckt rapsfält och gatorna är en lång öde strandremsa fylld med sicksackiga mönster från hundtassar och alldeles bredvid ett trött gammalt träd står jag och tittar på någon som springer vansinniga steg så att pudret yr och luften som annars är alldeles tyst har ljud av potatismjöltramp i sig. och skulle den tunga grå himlen börja skicka ner musik med snöflingorna skulle det alldeles säkert vara flowers in december med mazzy star och faktiskt står jag där vid trädet och nuddar barken med vantklädda händer och känner det froströda på kinderna slingra sig ner längs halsen, över nyckelbenen, brösten och upp igen och ut i armarna och trädet ler lite, det känner väl jag. kanske gör fantasin mig lite trött nu och det beror antagligen på att jag går en genväg hem och rakt över rapsfältet sjunker jag ner till halsen i kallt vitt för varje steg jag tar och den stackars hunden syns alls inte mer men jag hör honom bjäfsa i snötunneln där han springer framför mig och svansen vrider vindarna rätt och någon säger åt mig att jag luktar gott, att jag luktar utomhus och det är ju sant så jag ler och ramlar äntligen. rakt ner i det diagonala hålet och hunden hoppar lyckligt på min mage medan jag tittar upp och öppnar munnen som för att säga något som inte kan sägas högt. sen behöver det inte hända så mycket mer, det räcker så. bara några sista fågelmoves i snön och kanske en bild på ängeln att fästa i ögonvrån.
söndag, oktober 15, 2006
en liten stund bara
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fint skrivet, tycker jag. Målande.
Blir man alltid det, besviken? Måste det vara så?
ja, just måndagar är det lag på det tror jag.
Ja, du har väl rätt. Du svarar snabbt. Det är bra. Svar på tal.
Skicka en kommentar