garp och hans världar, eller mina då

det är lite märkligt kan man tycka. att av alla mina parallella världar är det den tråkigaste världen som envisas med att vara verklig. jag menar, när jag nu har material nog i mitt huvud att skapa den mest perfekta av världar, känns det lite torftigt att verkligheten bara snappar upp en eller två saker från mitt fantasiregister. som om den tvunget ska vara så fisförnämt blygsam att den måste ställa sig längst bak i kön och lova att inte överglänsa någon annans liv. om inte det är slöseri med resurser...
för tänk er själva hur det skulle kunna vara. jag i lila handskar och mörk page i willy wonkas fabrik. mjölkchokladen som puttrar i bäcken bredvid mig, klubborna som just slagit ut i blom på klubbträden, hubbabubbabubblorna som gör himlen prickig och färgglad som vore den en surrealistisk dröm upphöjd till tre. hissen som emellanåt skjuter upp mig till molnen där jag dricker chocoloco-te med dr snuggles och norpan och kamelen och varje lördag kommer jack white och syrran/frugan meg och uppträder på polkagrisscenen och då förvandlas jag och alla mina kompisar till märkliga djur som stagedivar rakt ner i halvljummen kolasås varje gång vi hör all we need is vacancy.
eller så kan vi ta världen där jag står i rutigt förkläde i mitt alldeles egna kakbageri och mellan varje gång jag påbörjar en ny sorts kakbak hoppar jag ner i en tunna med mjöl och blåser mjölsnö över hela kakrummet så att kakorna som ligger på plåten blir förvirrade och tror att det är vinter och genast hoppar in i ugnen för att värma sig. och barfota springer jag ut genom dörren som för mig till en fantastiskt vildvuxen trädgård där glada kakmänniskor sitter på gamla trästolar under en björk och skvallrar om det vackra vädret som just dragit in över hamnen och när de får syn på mig ler de och för ihop tummen och pekfingret och blir plötsligt italienare som säger multo beno eller vad det nu är italienare säger när de tuggar på något som smakar fantastiskt gott. och någon gång mellan dagen och natten korkar vi upp vinet och gubben i lådan hoppar upp och säger att nu ska vi leka smaksensationer och för in folket till en hemlig stenkällare där mystiska saker händer och där historia säkerligen ska bli skriven.
sen finns det andra världar förstås. som inte bara handlar om sånt man stoppar i magen men som alldelels bestämt kan vävas ihop med just de världarna om man använder rätt tråd och är tillräckligt oförsiktig. och någonstans ligger jag i ett vatten med slutna ögon och hör fiskmåsarna skratta ovanför mig och på stranden ligger en filt och någon på filten som väntar på mig och blundar jag lite till flyter jag upp till ytan och glider runt på ett finpolerat isgolv och filten på stranden har blivit en snögrotta med en eld framför sig och någon står redo med en kopp varm choklad och ett brett leende och sen krackelerar isen och jag ramlar rakt ner i ett land där jag inte förstår vad någon säger men alla är små och konstiga och då sätter jag mig rakt ner på en stol och skriver en bok som ges ut av en tjock tant som egentligen skulle stänga ner sin verksamhet men som när hon får läsa mina ord sätter upp öppetskylten igen och hon vill att jag ska turnera och bli en succéhistoria men jag är som elfride och säger att det får räcka med att jag namnger mina kramdjur.
och då har jag ändå bara gnuggat lite på ytan och inte nämnt vare sig träden som skiftar i guld och karmosinrött eller den där eviga lyckokänslan som envisas med att infinna sig varje gång jag häller bensin i planet och tar en flygtur världen runt och på vägen hem kanske jag säger hej till fuglesang och önskar honom lycka till och det flyttas in i gamla stenslott och parkeras gamla folkasnurror och bjuds på överraskningar i vart och vartannat hörn. och då återstår bara problemet. att jag inte riktigt har fått kläm på det där, hur man byter ut världarna med varandra eller åtminstone låter de bra sakerna infiltrera de dåliga och får gränserna att suddas ut lite mer än möjligt. men det kommer kanske med tiden. om han nu inte var en sån elak jävel förstås.