Damn, I wish I was a lesbian!

Jag drömde att jag stod bland hundratals gäster på ett stort bröllop. Den ljusa och den mörka flickan skulle gifta sig. Den ljusa flickan var lite längre och mildare i sitt utseende, den mörka hade en mer karakteristisk näsa och smalare ben. Platsen var en gigantisk kyrka med flera våningar och ett vackert trolskt ljus som omslöt alla gästerna där de gick fram och tillbaka med drinkar i sina händer.
En stund innan själva vigseln skulle börja stod jag i ett litet rum tillsammans med den ljusa och den mörka flickan, ett par andra kvinnor och prästen. Den mörka flickan såg yr ut och helt plötsligt föll hon ihop som en trasa på golvet. De lyckades få liv i henne men insåg snabbt att hon inte mådde tillräckligt bra för ta sig nerför altargången. Alla tittade på mig.
Jag satt i en stol med tiotal händer som slet och drog i mitt ansikte. Ett par händer justerade det sista på näsan. Någon hade gjort en avtryckning av den mörka flickans ansikte och nu klistrade de fast hennes silikonansikte på mitt. Tryckte dit lite extra klumpar och skar ut hål vid näsan och munnen. Jag andades nervöst och förväntansfullt.
Den ljusa flickan tog min hand och vi gick in i musiken och runt runt kyrkans gångar som snirklade sig förbi alla gäster som stod och log mot oss. Jag log också, med mina nya smala läppar. Och vi sa ja.
Efter ceremonin och rosenbladen och de vita kravatterna stod vi i den ljusa och den mörka flickans hus. Ett överflådigt, vackert hus med högt i tak och skrattande människor överallt. Det serverades sånt som fick mungiporna att flyga uppåt några meter och den mörka flickan ryktades vara på benen igen. Jag gick ut i trädgården för att leta efter henne och fick följe av några fnissande väninnor. Det var alldeles tyst där ute. Riktigt, riktigt tyst menar jag då.
Vi stod på en jättelik asfalterad plan och tittade på de nedsläckta husen runt oss. Den mörka flickan kom fram och såg bekymrad ut. "De är amish", sa hon. "Ni måste vara tysta, de vill ha det tyst". Amishgrannar till höger och vänster, mitt i ett lesbiskt kungarike. Vi skrattade och sprang tillbaka mot huset. Den mörka flickan såg fortfarande bekymrad ut där hon sprang efter oss.
Slutet av drömmen så. Jag stod i ett rum med den mörka och den ljusa flickan igen. Festen var antagligen slut för ljudet var lite svagare och fotstegen lite färre. Den mörka flickan älskade hattar kom det fram. Jag tog tag i den ena som låg slängd på ett bord, satte den över huvudet och konstaterade glatt att den mörka flickan må vara mer petite än mig, men just hennes skalle må vara gigantisk. Hatten slök mig ner till axlarna och inte förrän den ljusa flickan påpekade att jag hade en papperkorg på mitt huvud, vaknade jag åter.


Om ni nu undrar vad det är med luften på österlen.