Dagen som är dagen idag, fast nu är det ju kväll

Jag trodde inte det var möjligt att majssnacks kunde bli för salta, men det kan dom. Uppenbarligen! Det fräser och bubblar och pyser i min mun och om jag inte slutar äta snart kommer tungan frätas bort millimeter för millimeter tills ingen tunga längre finns kvar.
Det hade naturligtvis inte varit enbart nackdelar. Alla förväntningar på att jag ska kallprata mig genom dagarna hade varit meningslösa förväntningar och jag hade bara behövt peka på det svarta hålet där tungan inte längre vispar runt, gurglat lite och ni skulle BE mig att fortsätta vara tyst. Men jag vet inte, kanske tvättar jag majsen i iskallt vatten och kryddar om dom med egna måttligare mått. Om inte annat blir de säkerligen blöta och saggiga och då slipper jag äta dom och kan vara måndagsnyttig och suga på en träig morot istället.

En annan sak. När skånska programledare, som har lärt sig prata rikssvenska, ska vara roliga (sorry, kommatering är inte min starka sida), brukar de lägga sig till med skånskan igen. Fast den typen av skånska som det brukar bli när de med en annan dialekt försöker härma skånska. Är det någon poäng med det och är det skoj? Bara så jag vet om jag ska skratta nästa gång. Annars är Pelle bra tycker jag. Å andra sidan tillåter min kockfetischism mig att tycka att alla som lagar mat är bra.