Du

Jag vill gärna tro att det finns en bra förklaring.
Men det tror jag inte.

Idag Tom, Imorgon Full

Jag ligger mitt i ett grustag och funderar.

Antingen gräver jag en tunnel.
Eller så låter jag nästa last begrava mig.

Tills dess att jag har bestämt mig

nynnar jag Cold cold ground på repeat.

Parkour mig!

Non-working 9 to 5

Ni undrar vad som händer?

Jag säger att jag surfar hundsidor.

Ni undrar varför?

Jag säger att jag är en mycket sjuk människa.

FIB Rapport

Så jag kom aldrig iväg. Om ni tittar ut genom fönstret ser ni själva varför. Snön yr och det är mer än 1 cm snö på marken, det är vad vi i skåne skulle kalla SNÖSTORM. Faktiskt ser jag grenarna på träden i parken röra sig lite. Kan vara fåglarna som sitter där, kan vara SNÖSTORMEN.

Så, istället för att omkomma i en lavin mitt ute i skogen, har jag idag bland annat pratat med Mark i telefon. Mark ringde för att berätta att han kommer ringa igen imorgon klockan elva. Ni som vet att jag inte gärna svarar i telefon om jag inte vet vem det är som ringer, måste förstå hur imponerad jag blev. Här ringer en från IKEA och förvarnar mig om att han ska ringa. Är det inte fantastiskt? Men intervju via telefon är nåt nytt, det har jag aldrig varit med om förr. Känns väldigt high tech, minority report-tech. Swooooop! Nästa fråga.

Jag har även passat på att leka med knapparna på min dator, fast jag vet att jag lovade att jag inte skulle, och hittat en sida där man kan bli precis vad man vill. Jag valde att bli TVÅ konstverk, blygsamhet en onsdag övergår mitt förstånd.

Eftersom ni verkar ha tröttnat på mina ord - äntligen - passar jag på att fly till skogen på obestämd tid. Imorgon tar jag kamelkaravanen till ekorrträden och hoppas på att få andas några dagar. Ciao!

Det är inte lätt att gå baklänges

KRÄFTAN 22/6-22/7
Söndagen handlar mycket
om att lära sig nya saker
och om att väga argument
mot varandra. Innehållsrikt.


Idag har jag lärt mig att jag inte har råd att bo som jag vill. Jag har även lärt mig att det största livet har att erbjuda är en enda lång väntan. Nu ska jag bara väga lite argument också sen har jag bevisat att man kan få horoskop att stämma om man bara anstränger sig lite.

Det enda vi saknade var Missy L

När jag läser mina inlägg här inser jag att det låter som att jag lever misärens olyckliga dagar. Gör det inte? Så är dock inte fallet, men jag måste fortfarande få vältra mig lite i mörka tankar annars skulle jag inte känna igen mig själv. Men vi väger upp det då, genom att säga så här: gårdagen var F A N T A S T I S K T rolig och fin. Jag gillade valet av färger i flaskorna, dofterna var unisexa, maten platsade magen perfekt och vännerna, nya och gamla, fick jag lust att sätta koppel på och aldrig släppa iväg igen. Vi pratade zombies, swingers och choklad, vad kan bli bättre än det? Dessutom tror jag att jag har gjort M i norrland till en mycket lycklig man utan att han vet om det. Så ni ser...

(och nu slipper jag vara glad och harmonisk ett par inlägg igen, bara så ni vet)

Nattöppet

När jag vaknar upp är båda benen spjälade. Huden på vaderna är borta och det som möter min blick är vinrött kött som glänser i morgonsolen. Det var en märklig natt, saker hände som inte skulle hända.
Det började inte någon speciell stans, jag bara hoppade rakt in. Huset jag gick runt i var stort med många rum och flera våningar. Varje rum, eller lokal kanske man säger när det handlar om så stora rum, hade olika happenings. Ett av rummen var nedsläckt så när som på en upplyst scen. Teatern som framfördes var färgglad men minerna statiska och så vitt jag kunde höra yttrades inga ord. Det var där jag såg den förste, fast egentligen den siste. Han som betydde mest, allt, kanske fortfarande gör. Han såg mig inte, fokuserade sin tomma blick på händerna som låg stilla i hans knä.
I nästa rum stod människor upp. Det verkade inte hända något speciellt där. Eller jo, en man läste dikter, men han syntes inte så bra eftersom han var lite kortare än alla andra. Rösten förmodar jag var tunn, jag kan inte minnas ett ord han sa. En av de långa människorna stod med benen brett isär och lutade sig bakåt. Trotsade ryggradens konstruktion och nuddade nästan marken med sina tänder. Han var ingen av de viktiga, bara en som jag tröstade min ensamhet med en helg.
Så här fortsatte det, rum efter rum, konstutställningar, teatrar, filmdukar, poetry slams, tysta mjuka rum, högljudda färgsprakande. Och i vart och ett av rummen såg jag olika män, pojkar, som korsat min väg, mina läppar, genom åren.
Inte förrän i det sista rummet blev det något allvarligt fel. Jag såg min första riktiga kärlek, han var nitton och jag var tjugo. Han såg likadan ut nu, musfärgat hår och utstående öron. Vacker och ful precis som då. Såklart var det en konsert i just det rummet. Såklart musik. Han satt ungefär i mitten av rummet, med en söt kortklippt mörkhårig flicka vid sin sida. Jag ville bara gå fram och hälsa men kom ingen vart. I trängseln hittade jag en väg under själva golvet och tänkte dyka upp som gubben i lådan mitt framför honom. Det gjorde jag också. Han tittade, jag tittade, jag snubblade därifrån. Mitt framför några eldkonstnärer hamnade jag. Deras eld hamnade på mig, på mina ben.
Jag stod i ett badrum hos en asiatisk punkare med snälla ögon och spolade kallt vatten på mina ben från ett duschmunstycke. Inte för kallt, sa punkaren med de snälla ögonen. Benen såg inte så illa ut då, stora lilarosa blåmärken men inte värre än så.
Inte som nu, där de hänger som köttiga påminnelser om livet fram tills idag. Dags att vakna en gång till.

Dagens Ros

Jag har tillägnats Dagens Ros i Ystads Allehanda.
Mitt förnamn, mitt efternamn.

Ett stort tack från Janet och Philip.

Jag känner ingen Janet och Philip.

Inte med ett och emellan i alla fall.

Jag vet inte vad jag har gjort.

Har jag räddat en katt från ett träd?

Har jag hjälpt någon över gatan?

Jag vet inte.

Hela min lägenhet luktar impregneringsmedel.

Jag känner mig lite yr och mår illa.

Tack.

Härlig är jorden

Äntligen dags för ännu en dag som delar upp folket i två läger, de som har och de som inte har. I dagens fall Amoooore. Jag tycker det är en fantastisk uppfinning, alla de här dagarna som påminner folk om vad de saknar. Som Mors dag eller Fars dag, vad härligt det måste vara för alla kvinnor och män som inte kan få barn. Få en liten knäpp på näsan som säger "haha!". Men man måste kunna vara lycklig å andras vägnar annars är man ingen god människa, det är nog det de här dagarna vill pränta in. För jag menar de som är mammor och pappor har väl Mors dag och Fars dag mest hela tiden, att det finns två speciella dagar om året bara för dem kan väl inte vara annat än en påminnelse för de där ickemammorna och ickepapporna? Och de som är älskade av någon är väl inte mer älskade just idag, den här dagen vill bara påminna dig om att Du inte är. Men ah ah, inga sura miner, tänk på vad du kunde ha haft och var lycklig för att andra fick det istället.

Faktiskt tycker jag att det borde instiftas fler dagar som påminner ena halvan av folket vad de saknar. Varför inte Vi som har alla kroppsdelar i behålls dag, Överlevandes dag, Anställdas dag, Seendes dag, Utan några skulders dag, Friskas dag, Bäst i klassens dag, Sexuellt outnyttjades dag, Vi vann på Lotto-dagen, Smala och lyckligas dag...

Så kära ni, av hela mitt kastrerade hjärta,

EN RIKTIGT GOD ALLA HJÄRTANS DAG!

Vill ni höra något tråkigt?

Nej, jag tänkte väl det.

Då hörs vi en annan dag.

Grace Kelly

Jag vet inte om det är den där värmen som mer kommer från febern än från välbehag, men jag vaknar klockan nio en lördag, håller snörvlande näsan riktad mot taket och sjunker ner i soffan samtidigt som teven alldeles av sig själv väljer kanal och med illvilja får mina tår att ömsom nudda flockmattan, ömsom känna ljudvågorna i luften ovanför. Om det är bra eller inte har jag inte bestämt mig för, men det känns lite tacky och tacky känns så oväntat intressant just idag. Det går nog över tills imorgon.

Prestationsångest

Jag vill också...

Sju nycklar!

Efter 20 års frånvaro hälsar jag frukosten välkommen in i mitt liv igen.
Och vi pratar inte mackor och juice, vi pratar mer hardcore än så.
Vi pratar

H A V R E G R Y N S G R Ö T.

Det var inte så äckligt som jag trodde, men inte heller så gott att jag motstod frestelsen att skölja ner det med andra halvan av Linas kladdkaka senare idag. De arbetslösa tu var på Konsthallen och tittade på trådar och grässtrån och ammande kulturmammor och sen var vi tvungen att skölja ner inte bara gröten utan alltihop. Skräp säger jag, skräp!

Det Arne inte vet

Många som går vilse går i cirklar, sa han och log faderligt.
Det beror på att alla människor har ett dominant ben som styr riktningen, fortsatte han.
Det man ska göra när man går vilse är att komma på vilket ben som är det dominanta och sen gå åt motsatt håll.

Det lät så enkelt.

Efter detta ska jag andas ut

Jag vet att det är elakt att säga det.
Jag vet att jag får prickar i protokollet.
Men det här är den fulaste unge jag vet.
Så, nu var det sagt.
Puh!

Du behöver inte läsa det här, what's the point?

Jag tänker att jag kanske skulle fråga dig ändå.
Emit har säkert mognat och gjort dig redo nu.
Om jag frågade idag skulle du bli glad säger vi.
Du skulle stå där med solen röd bakom dig och
säga åt mig att följa med till fucking crazy city.

Eller nej, i ärligheten namn, jag tänker inte.
Det blir min undergång gång på gång, icketänkandet.
Min förbannade känsla som går ända ut i fingertopparna.
Som inbillar hjärnan att det är den som tar besluten.
För jag är inte dum, hade jag förstått att jag egentligen
inte tänker, hade jag gjort något åt det.
Till och med nu tror jag att jag sitter och tänker
när allt jag egentligen gör är att
känna att jag kanske skulle fråga dig ändå.

Det är ett ynkligt hjärta att luta sig mot.

Idag minus nio år

Jag minns hur snön
smakade på min tunga
den dagen.

Om jag var som Trinity

och kanske också lite som Anne
(skulle jag få dig att se då?)

"En meteor störtar mot oss med mörkets hastighet. Just innan den ska pulverisera oss viker den undan och stryker så lätt mot oss att den åstadkommer ett svagt skalv. Detta upprepas gång på gång. Ibland önskar jag att den ska drabba med hela sin kraft, istället för att bara gång på gång rispa till över huden. Istället för att bara hålla oron öppen."
(Anne Swärd, Polarsommar)

Jodå!

Dagens tre höjdpunkter utan inbördes rangordning:

1. Arbetsförmedlingen
Jag går till Arbetsförmedlingen IT, står i kö i en halvtimme för att komma fram till tanten som ska ge mig en nummerlapp (man delar inte ut nummerlappar hur som helst till arbetslösa). Väl framme säger tanten åt mig att hon inte kan ge mig en nummerlapp förrän jag har registrerat mig på Arbetsförmedlingen, det gör man inte hos henne utan på deras hemsida och antingen hemma eller på deras datorer. Jag provar tre datorer innan jag hittar en som fungerar. Efter ca tio minuter har jag fyllt i mina uppgifter och ställer mig i kö till nummerlapparna igen. Tanten godkänner mig och ger mig en nummerlapp.
Jag sitter i väntsoffan och läser Sydsvenskan fram och tillbaka ca 10 gånger medan handledarna framför mig leker med sina höj-och sänkbara bord (3 stycken sänker och höjer samtidigt), men inga nummer ropas upp. "Alltså, det funkar inte här heller. Prova att starta om!" säger en av handledarna till en annan på Arbetsförmedlingen IT. Till slut får de igång en dator och börjar ropa upp nummer. Efter ytterligare cirka en timme ropar de upp mitt nummer och jag går fram till en tant som skrattar och hälsar mig välkommen. När det kommer fram att jag sagt upp mig själv och inte blivit uppsagd, mörknar tantens min. Jag ler lyckligt när hon berättar att jag minsann inte får några pengar på ett par månader då. När hon försöker hitta yrket grafisk formgivare i sin dator hittar hon det inte. "Vi får sätta dig som något annat", säger hon, men avslöjar aldrig vad hon sätter mig som. När hon har fyllt i de viktigaste uppgifterna kommer hon fram till att jag nog inte ska tillhöra Arbetsförmedlingen IT. "Nä, vet du vad, du ska tillhöra Arbetsförmedlingen Kultur!". Jag påpekar att min kollega, som också jobbar som grafisk formgivare, började med att gå till Kultur men blev hänvisad till IT. Tanten går bort till en gubbe och diskuterar mitt märkliga fall i cirka tio minuter, kommer sen tillbaka och säger "Nä, du ska inte vara här! Du får gå till Kultur och ta alla betyg och intyg med dig." Jag har inga intyg och betyg med mig så jag traskar hem för att hämta dem. Sen orkar jag inte gå mer så jag tar bussen ner till Gustav Adolfs Torg för att besöka Arbetsförmedlingen Kultur innan de stänger klockan tre. Det är ett tjusigt ställe, Kultur, litet och mysigt och tanterna verkar snälla. "Hmmm, men du är grafisk formgivare på Reklambyrå, då tillhör du inte oss utan Arbetsförmedlingen IT". Jag blir nog lite ilsk och säger att jag precis blivit hänvisad därifrån. Tanten på Kultur säger att tanten på IT nog bara menade väl men att hon inte hade rätt. Klockan blir tre och alla Arbetsförmedlingar i hela världen stänger och jag måste alltså göra om hela proceduren en annan dag. Lovely.

2. Provrummet
Jag står i ett provrum och håller in magen för att få plats mellan de två stora speglarna. Utanför diskuterar några tonårsbrudar kändisar. "Alltså, ni vet Sienna Miller va. Jag såg typ en bild på henne där hon hade trosorna utanpå byxorna och så stod det att det var senaste modet i USA. Fatta allså, du kom ju på det där lååååångt innan. Du borde bli modedesigner alltså. På riktigt. Du är alltid först!"

3. Bussen
Kille med ljust bakåtslick säger åt sin polare att han skrivit en skitfrän hiphoptext där han liksom bara dissar såna där brats. Den är tungt bra tydligen, alla orden är bara fett med diss. Efter detta börjar han högljutt berätta om en resa han precis gjort med sin familj. Resan var den bästa han någonsin varit på och han tvivlar verkligen på att någon framtida resa kommer slå den. Jag menar, för det första fanns det hur mycket brudar som helst. För det andra träffade han en massa coola snubbar på after beachen, varav en var nån höjdare från Kanada som han msn:ade med nu och som kunde fixa in honom på såna där stora hockeymatcher i typ Kanada. Och sist men inte minst, så hade han träffat en dude som skulle gifta sig dagen efter och det fanns ju en massa billiga och skitsnygga horor där, så han tyckte att det var en bra bröllopspresent sådär innan killen skulle gänga sig. En schysst hora måste man ju ha provat innan man är förlorad för alltid liksom. Så han och ett par killar hade gått ihop och pröjsat för den snyggaste horan där var. Ja och så var det ju det där med bratsen, fan vad han hatade rika brats alltså.


Annars tänkte jag kanske prova på lite Hot Nude Yoga nu när jag inte har så mycket annat för mig.

Dag 1

Först ringde jag till Gunilla. Gunilla tutade mig i örat men vägrade att svara.
Efter det ringde jag till Bertil. Bertil hade ritat en fin bild och den tyckte jag om, det sa jag inte till honom. Men det blev jobbigt ändå för Bertil ville inte prata i telefon, han ville maila sa han. Det var det där med Skillinge, jag märkte att Bertil blev rädd när jag sa S k i l l i n g e.
Som om inte det var nog ringde jag sedan Gunillas man Lasse, han hade samma nummer som Gunilla men han svarade. Lasse ville fan inte besvära sig men jag kunde gott ringa hans döve svärfar. Tvättmaskinen står i köket och den kommer svärfar behöva använda, men det är smällar man får ta, sa Lasse. Havet är ju där i alla fall.
Nu ska jag nog inte ringa fler, jag pratar så tyst att jag inte vågar ringa svärfar. Dessutom vet jag inte om jag vill att svärfar ska komma in och tvätta sina skitiga kalsonger när jag lagar min tryffelrisotto på lördag.

Nu, Storgatan 5.