tisdag, mars 13, 2007

Din morsa också



Klichéerna hinner alltid ikapp mig. Förr eller senare är dom där, svettiga i min handflata med ansikten som liknar Lotta Engbergs och en falsettröst som får det att skära i öronen.

En gång när jag var ung och oförståndig spydde jag ur mig klichéer inför en flicka som ville lägga ut mina "konstverk" på hennes hemsida (det hette hemsida förr innan bloggarna tog över, ni minns kanske?). Alla dessa klichéer samlade hon ihop i en fin hög och lade ut till allmän beskådan på sin sida, med mitt namn tydligt bokstaverat ovanför. Under klichéerna lade hon i en lika anmärkningsvärd hög mina barnsliga amatörmålningar som föreställde eldvarelser och vampyrer och annat trams som jag kletat ihop. Jag vill minnas att det var pinsamt redan första gången jag läste mina egna ord "rött vin", "natten", "oljefärg" bla bla blaaaah blärk. Jag vill till mitt försvar bestämt hävda att jag var rysligt aspackad när jag skrev orden, men jag kan inte garantera att det var så.

När jag efter ett par år slutat tänka på olustigheten får jag av en snäll människa reda på att den där sidan kommer upp så fort man googlar mitt namn. På förstaplats! Jag är märkt, klichéerna är mitt varumärke, halleluja! Min första tanke var att jag mailar flickan och ber henne ta bort skiten, att en hemsida för sitt eget bästa inte bör överleva så många år, men den enda mailadressen som stod att finna är min egen. Jag är dömd att sona för mina brott i all evighet.

Och så tiden som är nu. Skrivkramp. Vad fan ska jag skriva om i bloggen, funderar jag på medan jag går vägen fram mot Gunnar Svens, medan jag hör den itukörda asfalten krasa under mina alldeles för varma gympastövlar. Vårsolen som bränner hål i dimman ovanför det nu gröna rapsfältet och ljudet av bäcken som fyllts på med vatten efter att snön smälte bort, alla intryck pockar på uppmärksamhet och jag kommer inte på ett skit att skriva om. Det är för bra nu, dagarna är för bra. Dom är inte fantastiska, men tillräckligt bra för att jag inte ska ha så mycket dåligt att skriva om. Klichéerna igen. Japp, där kom dom. Jag skriver som bäst när jag är djupt olycklig och ser demonerna dansa tango framför mina gråstarriga ögonhalvor. Stöt en påle i mitt hjärta så att orden får en chans att rinna ut igen. Stånga mig, vad väntar du på, kom igen då!


Eller vet ni vad, jag skiter i att ni kanske vill ha något snaskigt olyckligt att läsa. Jag trivs bättre här, där det är lugnt och skönt och där jag kan sitta och lukta på blommorna. Tystaden här är talande (se där, den bjuder jag på).

Inga kommentarer: