Så lyckas du med citronträd

När jag går utanför dörren, om trettiofyra minuter, vet jag att jag direkt kommer få smuts i ögat och tvingas kisa de första tvåhundrafyrtiotvå stegen innan jag lyckas ta bort vad-det-nu-är med ett vantfinger.

Kanske kommer jag möta gubben som alltid ler med hela ansiktet när han stammande berömmer mig för att jag plockar upp hundbajset, och kanske kommer han att tro att jag gråter eftersom mitt ena öga är rött och rinner. Jag hoppas det. Idag är en dag när jag behöver sympatiska blickar från en snäll gubbe som tycker lite synd om mig. Han får gärna tro att någon varit elak mot mig, att jag nyss fått reda på att jag lider av en allvarlig åkomma eller att jag bara är så sorglig att jag inte kan låta bli att gråta utan anledning.

När jag och hunden passerat, kommer jag vända mig om och le lite mot gubben och han kommer titta tillbaka och undra om det skulle vara fel att bjuda in mig på en tröstande sherry. Men undran kommer stanna vid tanken och han kommer inte säga det högt. När gubben inte längre är inom synhåll kommer jag sakna min pappa lite och kanske börjar också det andra ögat få smuts i sig, men antagligen inte.

Det är jobbigt med dagar som känns fel utan att något egentligen är fel. När man så gärna vill beklaga sig men inte riktigt vet över vad. Man får lite smuts i ögat, man får nöja sig med det.