Komprimerad kärlek

Tema

Det var jag, de Large och Treo som knarkade framtid

"Oh bliss! Bliss and heaven! Oh, it was gorgeousness and gorgeousity made flesh. It was like a bird of rarest-spun heaven metal or like silvery wine flowing in a spaceship, gravity all nonsense now. As I slooshied, I knew such lovely pictures!"

[mikropaus]

Ich bin spoiled

...spoiled rotten Ich tell you!

Svag är människan

Jag tycker att det är lite jobbigt att Knut har blivit så stor. Jag tycker verkligen det. Jag har slutat att gå in flera gånger om dagen på hans blogg. Jag har jättedåligt samvete för det. Jag har verkligen det. Jag vill säga förlåt till Knut. Jag vill verkligen det. Men jag kan inte stava till undchuldigum. Jag kan verkligen inte det.

Komposition okänd

Ni ser det kanske inte så tydligt.

Men jag gör det.
Alltet ser jag.

Väldigt tydligt vill jag inbilla mig.

Det som tar andan ur en.

Den som tar andan ur mig.

Igen och igen och igen.

Som får mig att le i tystnaden.

Det som ni inte ser.

Den som ni inte ser.

Men som jag ser.

Konturerna bakom ögonlocket.

Röda varierande vackra.

Det här är inte en bild på en hund...

...det här är ett gammalt fönster på glänt. Som andas in andra sidans luft för första gången på väldigt länge. Som struntar i konventioner och lägger sig på rygg. Som låter pulserande varm sirap klibba fast nya minnen just precis lite överallt. Som tänker att ett stenkast mot ytan inte längre skulle göra någon större skada. Som blundar mot molnen och ser konturerna av något vackert avteckna sig i rödaste rött bakom ögonlocken. Som känner sig alldeles....alldeles...lagometa...

Dirtbags

DIRTY HARRY - DIRTY EBBOT

Another day in Chicago

Som Cajsa Warg tager jag vad jag haver:

1. Kanel som som bekämpningsmedel mot myror.

2. Ebbots bajspåsar till att sexstrypa mördarsniglar.

3. Träsleven till att låsa garagedörren.

Ika glömde ugglorna

Klockan är kanske tio på kvällen. Du sitter uppkrupen i soffan. En kopp Yogi-te värmer insidan av handflatorna, delar av insidan av dig. Annars är det fortfarande kallt. Lampan som tidigare var i rummet har du monterat upp i hallen istället. De enda ljuskällorna kommer nu från några fladdrande värmeljus som suktar efter syre i det ena fönstret. Och från teven, det irriterande skenet från teven. En detektiv hittar en död råtta utanför sin ytterdörr, tar den i svansen och kastar nonchalant bort den. En voodookvinna med turban vajar fram och tillbaka, ojar sig. Döden ligger under golvplankorna. Det är billig film noir med ösregn på bästa sändningstid. Du tillåter dig att dras med i historien. Regnsmattret mot dina egna fönster hjälper till. Fantasin hjälper till.

Så...SMACK! Ett hårt slag som får fönsterrutan att vibrera. Andan i halsen. Du tittar på hunden som ligger och sover bredvid dig. Eller han sov precis i alla fall. Nu tittar ni båda mot fönstret. Det gardinlösa mörka fönstret som man inte kan se ut från när det är svart ute. Fönstret som gör om sig till spegel på kvällen och förstorar rummet ytterligare.

Två par ögon bara någon meter ifrån dig, när du trycker näsan mot rutan och darrande tittar ut. Två par stora gula stirrande ögon. En uggla sitter stilla på bordet på gräsmattan. Tittar in, rakt in i dina ögon. Sen, två par ögon till. Närmare. Snett åt vänster. På trappan så nära att utan väggen kunde ni nuddas. Fyra par stirrande ögon. Ögon som inte blinkar. Som inte viker bort. Men du gör det, du viker bort. Kurar upp dig i soffan och trycker hunden nära nära dig.
Modet tillbaka. Äppelkaka, rester från besöket under dagen. Vaniljsås. Konstigt ljud från vaniljsåsen, ett plopp. Svartaste skalbaggen som dyker rakt ner i gult krämigt. Annars tyst i köket, bara plooooppet. Du häller ut vaniljsåsen i vasken. Ser skalbaggen ligga där. Ett ögonblick bort, ligger inte där längre. Du sväljer, andas och tar på dig tossingadräkten. Springer in i sovrummet, hunden efter. Täcket över huvudet. Tassen i din hand, din hand runt tassen. Somnar.

Sen dagen efter. En mördarsnigel klämd i din ytterdörr. Slem som hunden vill slicka i sig. Du behöver läsa lite Sartre. Säkert.

In i dimman - stanna där!

Ni hade rätt. Lappsjukan smyger sig på och har redan börjat gnaga lite i kanterna. Det skaver otrevligt i magtrakten ibland när jag går ut på gräset, mitt gräs, och tittar upp i luften efter den där stora svävande fågeln som jag vet i fan vad det för sort. Man borde veta sånt när man bor på vischan; vad kor heter, vad växter heter, vad fåglar heter. Jag vet inte ens vad som är ogräs i mina egna rabatter. Jag blundar för allt som ska fixas i ett hus, runt ett hus. Jag låtsas att jag bor på hotell och jag ligger i insvept i mitt sommartäcke och proppar i mig praliner i väntan på att roomservice ska börja funka. Jävla amatörer, tänker jag om hotelledningen. Trycker handflatorna för ögonen tills sprickorna och hålen i taket inte längre är spindlar och zorbaflugor.

Jag är en iskall bonne. Med det menar jag att jag fryser. Utifrån och in vissa dagar. Inifrån och ut andra. Håret har växt ut sedan februari och jag saknar Henkes homosexuella fingrar som hårdhänt gör mig stadsvacker. Vischanful, vischanskitig, vischandumihuvudet. Jag duschar varmt, duschar i samma badkar där jag just hällde ut ajaxvatten uppblandat med hundkiss. Det rinner grus från varenda por på min kropp. Och ja, mycket känns avlägset. Biografen, konsthallen, en öl här och där. Samtidigt var det det här jag längtade efter. Anonymiteten, ensamheten, friheten. Jag längtar fortfarande efter det, trots att jag är mitt uppe i det. Rastlösa viljor, alltid...

För en vecka sedan kändes den skön, ensamheten. Kanske för att jag inte var ensam i ensamheten. Kanske för att jag kände mig lite mindre ensam i ensamheten. Lagomensam. Sen började det regna vill jag minnas, kylan slök mig med hull och hår. Jag tittade ut och dimman låg tjock över åkrarna. Den trängde in under ytterdörren och åt sig in i mig. Påminde mig om att klarsynthet är för de utvalda. Inte för mig. Jag kunde inget annat utan lade mig ner på hallgolvet, kände luddet breda ut sig. Bekant. Hemtamt. Skräckinjagande. Kniven i handen på översta trappsteget. BU! din fege fan.

Jag tror inte riktigt jag hann med. Förberedde mig inte på vad som skulle kunna bli av det som inte blev. Jag hade precis hunnit börja känna ett lugn, en värme som jag inte riktigt varit bortskämd med de sista två åren. Krokodiltänderna hade just flyttat in till mig (älskar), allt som skulle fixas enligt planerna var fixade. Jag hade precis börjat tycka att jag var duktig som lagat mig själv så pass mycket att jag åtminstone hängde ihop. Nog för att ta mig framåt några steg utan att ramla isär igen. Kanske klappade jag mig lite för hårt på axeln när jag nöjt konstaterade att världen blivit ljusare. Tog ut segern lite väl mycket i förskott. Insåg inte att jag trampade runt i den godaste gulaschen med smutsiga fötter. Att jag skitade ner för andra som inte såg lagningarna utan fortfarande tyckte att jag var alldeles för trasig. Jag var inte beredd på att det jag kämpat för de sista månaderna inte skulle räcka till. Att andra till och med skulle ta det personligt och välja bort mig för att jag inte var hel i deras bemärkelse. För mycket jävla amalgam som förlorats i den där själen, tänktes det. Oj, undslapp jag mig förvånat. Vände ögonen ut och in och började rannsakningsprocessen. För att se det som ni såg.

Men kanske ska jag blunda lite. Kanske måste jag göra det, för jag har inte ork att se sanningen i vitögat. Är jag fortfarande så trasig vill jag inte se det. Jag vill leva i min lilla illusion. Tro att jag klarat mig ur något som lika gärna kunde ha förgjort mig helt. Jag vill tro att det där jag känner när jag andas in dagar som inte är fullt så kalla, faktiskt är luft och inte gammalt damm. Jag vill inte påminnas. Inte ens genom er omtanke. Jag vill drömma, springa runt i åttor i dimman och skratta åt banalitet. Kalla mig inte trasig. Ni får inte. För om jag inte är, så blir jag. Igen och igen och igen.