söndag, juli 01, 2007

In i dimman - stanna där!


Ni hade rätt. Lappsjukan smyger sig på och har redan börjat gnaga lite i kanterna. Det skaver otrevligt i magtrakten ibland när jag går ut på gräset, mitt gräs, och tittar upp i luften efter den där stora svävande fågeln som jag vet i fan vad det för sort. Man borde veta sånt när man bor på vischan; vad kor heter, vad växter heter, vad fåglar heter. Jag vet inte ens vad som är ogräs i mina egna rabatter. Jag blundar för allt som ska fixas i ett hus, runt ett hus. Jag låtsas att jag bor på hotell och jag ligger i insvept i mitt sommartäcke och proppar i mig praliner i väntan på att roomservice ska börja funka. Jävla amatörer, tänker jag om hotelledningen. Trycker handflatorna för ögonen tills sprickorna och hålen i taket inte längre är spindlar och zorbaflugor.

Jag är en iskall bonne. Med det menar jag att jag fryser. Utifrån och in vissa dagar. Inifrån och ut andra. Håret har växt ut sedan februari och jag saknar Henkes homosexuella fingrar som hårdhänt gör mig stadsvacker. Vischanful, vischanskitig, vischandumihuvudet. Jag duschar varmt, duschar i samma badkar där jag just hällde ut ajaxvatten uppblandat med hundkiss. Det rinner grus från varenda por på min kropp. Och ja, mycket känns avlägset. Biografen, konsthallen, en öl här och där. Samtidigt var det det här jag längtade efter. Anonymiteten, ensamheten, friheten. Jag längtar fortfarande efter det, trots att jag är mitt uppe i det. Rastlösa viljor, alltid...

För en vecka sedan kändes den skön, ensamheten. Kanske för att jag inte var ensam i ensamheten. Kanske för att jag kände mig lite mindre ensam i ensamheten. Lagomensam. Sen började det regna vill jag minnas, kylan slök mig med hull och hår. Jag tittade ut och dimman låg tjock över åkrarna. Den trängde in under ytterdörren och åt sig in i mig. Påminde mig om att klarsynthet är för de utvalda. Inte för mig. Jag kunde inget annat utan lade mig ner på hallgolvet, kände luddet breda ut sig. Bekant. Hemtamt. Skräckinjagande. Kniven i handen på översta trappsteget. BU! din fege fan.

Jag tror inte riktigt jag hann med. Förberedde mig inte på vad som skulle kunna bli av det som inte blev. Jag hade precis hunnit börja känna ett lugn, en värme som jag inte riktigt varit bortskämd med de sista två åren. Krokodiltänderna hade just flyttat in till mig (älskar), allt som skulle fixas enligt planerna var fixade. Jag hade precis börjat tycka att jag var duktig som lagat mig själv så pass mycket att jag åtminstone hängde ihop. Nog för att ta mig framåt några steg utan att ramla isär igen. Kanske klappade jag mig lite för hårt på axeln när jag nöjt konstaterade att världen blivit ljusare. Tog ut segern lite väl mycket i förskott. Insåg inte att jag trampade runt i den godaste gulaschen med smutsiga fötter. Att jag skitade ner för andra som inte såg lagningarna utan fortfarande tyckte att jag var alldeles för trasig. Jag var inte beredd på att det jag kämpat för de sista månaderna inte skulle räcka till. Att andra till och med skulle ta det personligt och välja bort mig för att jag inte var hel i deras bemärkelse. För mycket jävla amalgam som förlorats i den där själen, tänktes det. Oj, undslapp jag mig förvånat. Vände ögonen ut och in och började rannsakningsprocessen. För att se det som ni såg.

Men kanske ska jag blunda lite. Kanske måste jag göra det, för jag har inte ork att se sanningen i vitögat. Är jag fortfarande så trasig vill jag inte se det. Jag vill leva i min lilla illusion. Tro att jag klarat mig ur något som lika gärna kunde ha förgjort mig helt. Jag vill tro att det där jag känner när jag andas in dagar som inte är fullt så kalla, faktiskt är luft och inte gammalt damm. Jag vill inte påminnas. Inte ens genom er omtanke. Jag vill drömma, springa runt i åttor i dimman och skratta åt banalitet. Kalla mig inte trasig. Ni får inte. För om jag inte är, så blir jag. Igen och igen och igen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Man skall vara försiktig med vad man önskar sig för det kan bli verklighet. Du önskade och hamnade där. Jag önskade och hamnade här, Älmhult. En vän önskade och hamnade först i Alaska sedan i Irak. Vintern blir provet för dig skulle jag tro. Glöm då inte bort att kyla och blåst gör gott för karaktären. Och att 10 mil bara är ett stenkast. Krypavstånd till Malmö.

Anonym sa...

Får väl kalla dig "hel" då.