Alla vägar leder från Malmö

Den här tystnaden som dagarna försätter mig i. Kan te sig ful på utsidan. Men insidan vältrar sig och mår ganska bra i den. Att börja morgnarna utan ett konstant ordflöde genom hjärnan. Andningspauser, ätapauser, gåpauser. Utan frågor, bara vilsamma konstateranden. Tillfälliga avbrott som kanske varar för länge när man senare tittar tillbaka. Men nu. Det som inte är, det tilltalar mig. Så ok.

Igårnatt på en gräsmatta full med fimpar och spyor. Med en hund som rullar sig i fimpar och spyor. En cyklist som stannar och berättar om Afrikas farliga vildhundar. Om träden som folk klättar upp i för att fly bestarnas hungriga käftar. Är min hund sån? Nej, säger ett par bakåtstrukna goldenöron och trycker sig mot mattes hand. Sverige är konstigt, hundar talar frikadelli. Cyklisten glad som snus. Nu bor han ju i Malmö, där det finns massor av människor att stanna cykeln framför. Prata med. Och en sån som bara är på besök, som helt oförklarligt lämnat prat och människor bakom sig. Gör honom detsamma.

hello how are u sister i am hassan tha gay u meet saterday nieght

Det dimper i mailkorgen några timmar efter. Och så kör jag alldeles själv på Amiralsgatan som enligt Ingrid borde vara Nobelvägen. Och sämst i klassen på riktningar, vrider jag hjulen mot fel håll. Gång på gång. Lugna nerver. Gamla tradiga skal som äntligen krackelerar. Rondeller och filer som kastas upp i luften, blandas med stackatomoln och faller till marken i helt nya mönster. Lite Sjöbo istället för Ystad, lite elvor istället för sexor. Men hur man än skakar, Malmö försvinner. Blir en prick som backspegeln suckar djupt efter.

Det är vår, kallt som fan och viden håller på att släppa taget från grenarna.