Och han förde teskeden till läpparna och slickade och sög den tom

Jag ville gärna skriva något litet om Torgny Lindgren här. Jag ville gärna framhäva att jag minsann tittar på kulturteve och rentav är lite hejsan med Babels Daniel Sjölin. (Vi brevväxlade en gång i tiden, jag och Daniel. Jag skrev ett brev där jag frågade honom en sak. Sedan skrev han ett brev tillbaka där han besvarade min fråga. Och det var väl summan av den brevväxlingen. Dubbelt så lång brevväxling som den jag hade med Zeb Macahan.)

Men Torgny Lindgren alltså. Jag ska inte skriva något om honom än, tänkte bara påpeka att jag har läst Hummelhonung. Och man skulle kunna säga att jag, genom den boken, numera har honom som en av mina favoritförfattare. Jag minns bara inte vad boken handlade om...

Igår var det i alla fall Torgny Lindgren på teve och jag ville gärna skriva något om det. Här. På bloggen. Så att ni förstår kvantiteten av hur mycket kultur jag är.

Ni kunde sitta där på era trötta arbetarrumpor och måla upp mentala snapshots av hur Chokladciggs härligt kulturella tillvaro ser ut. Ni skulle säkert placera mig uppkrupen i en grön plyschsoffa läsandes en tung bok om små nätta människor. Väggarna runt mig skulle ni fylla med sammetsmjuka medaljongtapeter och en svag doft av mysk skulle antagligen sippra genom golvplankorna. Från taket skulle helt säkert en dansk pjäs sprida ett nedtonat stämningsljus. På soffbordet (teak) en kopp ångande orientaliskt rökt te.Bakgrundsmusik: kontrabas på ömsom speed, ömsom nedåttjack. Min hund antar jag att ni glömmer bort ett tag eftersom katter rimmar bättre med ett kulturellt välmående liv. Och just det, karmosinröda läppar.

Men vet ni.

Här sitter jag och tittar ner. Ser på mina svarta barfotafötter och hundsalivsmönstrade mjukisbyxor, det för stora gula linnet direkt på naken hud precis som på 70-talet och den grå Granit-koftan som korvar sig vid handlederna, mina blåmärken och rivsår och det nytvättade men självtorkande hårrufset och inget smink som döljer ansiktet som döljer insidan som döljer mig. Väggarna är bubbliga och vitmålade, dagsljuset kommer från suddiga glasrutor, min hund ligger och snarkar i min IKEA-säng, på bordet ligger ytterligare en Lehane och ytterligare ett lustmord och det enda ljudet som fyller utrymmet är datorns sövande elektrosoundsystem. Och i ärlighetens namn luktar det mer gammal skokartong än franska blöta drömmar.

Och allt sammanslaget så känner jag inte längre att jag borde skriva något om Torgny Lindgren.

Ett ganska - om inte alldeles - internt meddelande till just ingen alls

Jag vet att Sjöbo fått ta mycket skit genom åren, en del oförtjänt kanske, vad vet jag. Men det ska ni veta, att den här veckan har jag fått ta mycket skit från Sjöbo. Det skulle ju vara en sak om Melvil Poupaud kom hit och sprutade grön silikonskum på min oregano (nej, det är inte ens en metafor), nästan lite trevligt till och med. Men att Sjöbo gör det. Och flera gånger dessutom. Det måste vara på gränsen till mental misshandel! Och alla dessa mellannummer medan silikonskummet puttrar och torkar och blir till skrapmat vid ytterdörren. Detta prat om att byta hundar som man byter kalsonger (vart sjunde år i Sjöbo). Dessa blödande fingrar som tigger plåster, dessa skitiga handlabbar som skrubbar sig i min penseltvätt eftersom jag inte har någon lacknafta, dessa evinnerliga raggningsepos där det sätts fast hjul på grindar och sticks ner dörrar i jorden, dessa skelögt stirrande ögon i nacken när jag bara vill vara ifred och SIST men inte minst, denna tysta lärling som enligt guldtexten på sin svarta tröja "Älskar mus!". Fan Sjöbo, nu vill jag inte torka upp mer skit efter er. Nu gör vi slut! Dunk i ryggen för tusan.



Säg till om jag ska sluta upp med mina vackert friserade fransmän nu. Jag förstår ju att det måste finnas en gräns även för er. Eller nej, det förstår jag nog inte.

F C7 F BbC7 F

Jag förstår varför Uffe Lundell skriver tramsiga texter om Österlen, som finkulturen suckar åt. Jag förstår det eftersom jag förstår att han inte har något annat val. Det är inte Uffes fel.

För när jag går i hans öppna landskap, tidigt en söndagmorgon, med det strilande regnet som enda sällskap, och tittar ut över det grågröna havet som i slow motion skickar gäss mot strandkanten, och förväntar mig att det ska uppstå ljuv symfonimusik i samma stund som hav möter land, men när jag lägger örat mot den kalla vita sanden hör jag istället bara...ett välmående KLUCK, och det är tyst och vindstilla och luften luktar blöt åkerjord och tungan smakar inlindad bomull, hur kan man inte förstå Uffe Lundell då? Hur kan man då inte förstå att han inte har något annat val. Än att skriva trams.

Det är synd om oss, Uffe och mig. Utsatta och förnedrade av det vi inte rår över!

asdfkjaklsdjg

Ibland när dagen håller på att ta slut och jag sitter sömnig vid datorn, känner jag vibrationerna från fingertopparna. Små starka krafter som drar fingrarna närmare och närmare tangentbordet. Och jag vet att det är magneterna som kommer fram till ytan. Som pockar under huden och gör den tunn och oemotståndlig.

Någon gång var det du som tryckte fast de där magneterna under huden. På mina fingertoppar. Någon gång uppmanade du magneterna att endast dra till sig bokstäver tillägnade dig. Höger pekfinger J, vänster lillfinger A, vänster pekfinger G. Jag minns inte när det hände och jag minns inte att jag hade något emot det. Just då.

Ikväll har jag mycket emot det. Precis som jag haft något emot det de flesta gånger sedan jag beslutade att magneterna inte finns på riktigt. Dragningskrafter som inte existerar. Precis som du. Allt är i fantasin P. De här orden också.