11 år

När pappa var lika gammal som jag är nu, fick han en försenad julklapp i form av en lintottig son. Jag fick en Jamie Oliver stekpanna. Jag blev glad, det är inte det. Det är inte alls säkert att jag skulle bli lika glad om jag fick en son. Mest eftersom jag inte skulle fatta var han kom ifrån. Strandad på landet som jag är. Icke omringad av testosteronstinna bönner som jag är. Rädd för det okända som jag är.

Det jag menar är att jag tror på det gamla uttrycket "livet rinner mellan fingrarna". Och kanske ser jag mig själv långsamt förvandlas till den skogstokiga tanten i lilla huset som inte rådde bot på tiden. Som ena dagen dansar med sina vänner på stengärdet, men som andra dagen vaknar upp med en sjuhelvetes ågren och vänsterfoten rejält nerkörd i ett sugande gyttjehål. Fast för alltid, mitt i epicentrum för de som inte hann med sina liv i tid.

Nåja. Det jag egentligen skulle få fram med min text är att det idag är 11 år sedan min pappa låg som en kippande fågelunge med uppsvälld mage och drog sina sista andetag. Det var det jag skulle få fram, men det spårade visst ur i vanlig ordning.

Försvarsmekanismer.