grattis ingebinge

så här kommer det bli:
först har jag ingen present med mig.
sen äter jag upp din kaka.
sen spiller jag ut rödvin i din soffa.
sen halvsomnar jag i samma soffa.
sen får du plötsligt för dig att surfa.
sen ser du det här blogginlägget.
och sen får jag nog gå hem med mig igen.
(men ok, jag tar bort bilden om du vill)
grattis i hundrade år!

japan goes bananas

igen och igen och igen. men visst, som officiell almanacksbrud ser jag affärsidén. vi ger tom cruise en alldeles egen dag, t ex 6 oktober för den dagen är det ändå ingen som vill ha. vi ger tom cruise den 6 oktober och säger att vi älskade honom i samurajfilmerna. järajt. tompa blir glad och signerar ett papper som ger oss rättigheter. sen fixar vi stickers, badges, posters, actionfigurer iklädda vita morgonrockar och röda duntofflor. vi får japans mest hyllade låtskrivare att sätta ihop en slagdänga om toms dag som vi sen kränger på alla karaokebarer. vi låter pudelflickan katie gifta sig med amstaffhanen tom i ett gigantisk tv-sänt hundbröllop den 6 oktober och sen följer vi deras juckdagar fram tills dess att tio små valpar ramlar ut ur katies mage. men är det inte något konstigt med valparna, ska de ha sådär ovala huvuden och varför har de antenner istället för öron och varför vill de ringa hem? när frågorna börjar bli för många sätter vi ihop en quiz-show dit folk för bara några dollars får ringa och ställa frågor om tom cruise och svaren sitter naturligtvis den allvetande dövstumme jedin inne med. vi lanserar tuggummin som smakar toms gamla kalsonger anno 6 oktober och you gotta love it. vi rullar norirullar och säljer dom som 6 bites of tom. vi klär ut de små independentpunkarna i 6 oktober-banderoller och låter tiotusen ungdomar ha gruppsex för den goda sakens skull på nästa OS-invigning.

sen säljer vi in hela affärsidén till amerika och hey suckers, me love you long time.

t ä v l i n g

Jag ger er en tidsfrist. Låt säga att den går ut ikväll klockan tjugotvå noll noll. Ni får ta till alla medel ni behöver för sakens skull. Misslyckas ni är det en skam ni själva får bära. Ni behöver inte vara många, kniper det så räcker det med en. Ska vi säga så?

Jag startar tidtagaruret och ni har från och med nu exakt sju timmar och sju minuter på er att spela en roll i mitt liv. På att göra allt det dåliga bra igen. Lycka till!

att uppskatta tiden mellan 03:01 och 03:05

1. philip seymour hoffman som capote
2. jordärtskockssoppa
3. dunavár
4. orden som gick ihop till slut
5. snart nytt år

att sova länge, länge

jag drömmer att jag är ombord på en stor båt. en båt med många rum men inte lika många människor. jag springer eftersom jag har bråttom men jag vet inte till vad. upp och ner för trappor, andfådda steg och paniken som växer för varje dörr jag passerar. jag hör röster men vet inte var de kommer ifrån. gråtfärdig slår jag på väggarna jag springer förbi, skriker tyst i mitt huvud tror jag. så kommer jag till den sista dörren och öppnar den. ett stort kalt rum med cementgrå väggar, upplyst endast av en naken glödlampa som hänger från taket mitt i rummet. mitt i rummet ja. där sitter en person men jag ser inte vem. och plötsligt går jag väldigt långsamt. någon drar mig i armen och säger åt mig att vänta. säger åt mig att jag inte vill se. men jag måste få se, så jag fortsätter gå. ett par meter från personen som jag inte vet vem det är, ser jag konturer jag känner igen. ryggtavlan som nervöst vilar mot den lika nervöst ihopsatta pinnstolen. händerna med de långa fingrarna som håller i ett litet metallföremål som blixtrar till när ljuset landar på det. ansiktet. håret som är bortrakat men ansiktet minns jag alltför väl. det är Han. han som jag aldrig skulle få se igen. nu sitter han framför mig och han ser allvarlig ut. inte rädd men han skakar lite. som första gången vi träffades. alldeles nära honom nu och jag ser föremålet tydligare. han håller i ett rakblad med sin högerhand, siktar på den vänstra handleden. jag säger inget och inte han heller. jag förstår inte men det verkar han göra. i brist på annat lägger jag min kind mot hans. rör vid hans kindkotor med mina fingertoppar. följer varenda linje i hans ansikte medan jag blundar. en tår faller från antingen honom eller mig. det blir lite fuktigt och rummet upplöses. jag simmar i en pool med grönfärgat vatten. det borde vara gräsmatta där men det hände väl något. jag ser honom inte längre men vet att jag måste in i huset och gömma honom för de andra. han ligger i mitt gamla sovrum. min mamma står några meter bort i badrummet. tittar sig i spegeln och räknar åldern antagligen. ett stort täcke som jag drar över honom varje gång någon i huset närmar sig. och de ser inte. inte jag heller och varje gång jag drar undan täcket igen förväntar jag mig att han ska vara borta. de första tre eller fyra gångerna är han det inte. han bara ligger där, ser förkyld och rufsig ut. men kanske är det den femte gången som han till sist är borta. och jag är inte förvånad, för jag visste. så jag går uppför trappan, upp till terassen på taket. ser på himlen. molnen som täcker norr, syd, väst och öst. ser inte festen som pågår runt mig. ser inte att han sitter på en stol några meter bort.

freud, bitte?