I skåne tät dimma, -800°C

Jag försöker vara snäll, jag menar verkligen det. Men det är svårt vissa dagar. Idag är det svårt. När jag sitter bakom skrivbordet på jobbet med regnblöta byxor som slickar mina lår med kyla och fukt, när jag inser att allt blod jag stångat ur mig det senaste året aldrig spelade någon roll. För det jag hela tiden får tillbaka är aldrig mer än likgiltighet eller på sin höjd en fråga om vädret. Och tanken på att jag lagt ner all min kraft på att få någon att förstå det som inte vill förstås gör mig tom och förbannad. Framför allt irriterar och stör det mig att min blåögdhet fick mig dit jag inte ville. Och jag vill så gärna skylla på någon annan än mig själv, så jag skriver några sarkastiska meningar och låter orden skymma sikten för den som ska läsa. För ja, jag vet att orden blir transparenta och betydelselösa i samma stund de träffar målet. Eller om de aldrig träffar, det kanske är så det är.

nä, det snöar inte

och det här är inte livet,
det här är en bild av livet.

(inte pipan idioter)

insane in the brain

familjehelg. min bror läser min novell till skrivarkursen och medger att han tycker att jag är knepig. vi tittar på en dålig svensk teve-serie på kvällen med lia boysen. det där manuset skulle du ha kunnat skriva, säger min bror. jag fattar fan ingenting, fortsätter han. inte jag heller, instämmer hans flickvän. dagen efter läser min bror johans novell. johan skriver om sånt som är greppbart, om en chef som är dum. sånt är lätt att förstå, lätt att ta till sig. fan, den där johan skriver skitbra ju, utbrister min bror. jag nickar. jo, johan han kan han. själv är jag lite lätt galen då. man skriver inte att ens huvudkaraktär ligger naken på golvet och slickar i sig linolja, det gör man bara inte. så jag antar att all galenskap inte kan skyllas på briljans. inte ens på dåliga gener. det ligger bara för mig.

tystnaden och guldet

Vi drack varsin tjeckisk öl, Robert och jag. Eller om han drack något annat och jag drack varm choklad. Jag var i vilket fall bakfull och han var från norrland. En kombination som gjorde Ölkafét till en hyfsat tyst plats den kvällen. Det var kallt också vill jag minnas. Åtminstone tänker jag rökmoln och åtdragna halsdukar. Kanske ett par vantar med varmt innerludd. Jag minns inget av samtalet, antagligen nämnde vi kiwifrukten några gånger. Gutår och kiwi, det är sånt man pratar om med Robert. Inte för att allt det här spelar någon roll, jag ville bara att ni skulle gå in på hans sida och bli lite hänförda i själen så här timmarna innan helgen. Varsågoda.

dear jonathan, dear me, oh dear!