God morgon, blött idag också ja!

Bandet av mardrömmar blir längre och längre för varje natt och snart kan jag vira bandet tusen miljoner gånger runt min kropp tills det enda som syns bakom är min gapande mun, kippande efter luft.
Jag har alltid drömt mycket mardrömmar, det är inte något jag har börjat med nu. Jag har alltid drömt mycket över huvudtaget. Och jag minns mina drömmar. Ofta väldigt detaljrikt. För något år sedan fick jag för mig att börja skriva drömdagbok. Min tanke var att det skulle bli intressant att läsa någon gång, jag vet inte när. Men ett par dagar efter att jag hade börjat nedteckna alla surrealistiska natthändelser läste jag det jag skrivit och insåg att det var skittråkig läsning. Det som varit så fascinerande precis efter drömmens uppvaknande var nu bara osammanhängande och ogreppbart. Så jag slutade då. Därför tänker jag just idag inte berätta om nattens konspiration, om hur jag gick barfota längs Södra Förstadsgatan och letade efter skumplastaffären, om nyckeln som jag behövde hitta en passande ask till, om min döda pappa och min levande bror som inne på Stadium sparkade fotboll med några ynglingar, om toaletten på ovanvåningen som monterats bort och blivit ett hål i golvet, om den äcklige P. Ahlberg som tvunget ville hångla med mig fast jag cyklade fort som bara den för att slippa honom, om festivalfolket som invaderade stan som inte var den här stan utan en annan, om sveket från vänner och familj som ville sätta på mig ett par skor med törnen (ja, väldigt mycket jesussyndrom) så att jag för varje steg jag tog säkert skulle känna en ofattbar smärta, om alla viskningar som upptog mitt huvud och jag förstod aldrig vad jag hade gjort alla för ont, om ...nä, om det ska jag inte berätta. Så här i efterhand låter det ändå inte så otäckt. Chip.

There's a monkey on my back

Makes me act like that

(fin låt, passande låt,
merci monsieur R)

I skåne tät dimma, -800°C

Jag försöker vara snäll, jag menar verkligen det. Men det är svårt vissa dagar. Idag är det svårt. När jag sitter bakom skrivbordet på jobbet med regnblöta byxor som slickar mina lår med kyla och fukt, när jag inser att allt blod jag stångat ur mig det senaste året aldrig spelade någon roll. För det jag hela tiden får tillbaka är aldrig mer än likgiltighet eller på sin höjd en fråga om vädret. Och tanken på att jag lagt ner all min kraft på att få någon att förstå det som inte vill förstås gör mig tom och förbannad. Framför allt irriterar och stör det mig att min blåögdhet fick mig dit jag inte ville. Och jag vill så gärna skylla på någon annan än mig själv, så jag skriver några sarkastiska meningar och låter orden skymma sikten för den som ska läsa. För ja, jag vet att orden blir transparenta och betydelselösa i samma stund de träffar målet. Eller om de aldrig träffar, det kanske är så det är.

nä, det snöar inte

och det här är inte livet,
det här är en bild av livet.

(inte pipan idioter)

insane in the brain

familjehelg. min bror läser min novell till skrivarkursen och medger att han tycker att jag är knepig. vi tittar på en dålig svensk teve-serie på kvällen med lia boysen. det där manuset skulle du ha kunnat skriva, säger min bror. jag fattar fan ingenting, fortsätter han. inte jag heller, instämmer hans flickvän. dagen efter läser min bror johans novell. johan skriver om sånt som är greppbart, om en chef som är dum. sånt är lätt att förstå, lätt att ta till sig. fan, den där johan skriver skitbra ju, utbrister min bror. jag nickar. jo, johan han kan han. själv är jag lite lätt galen då. man skriver inte att ens huvudkaraktär ligger naken på golvet och slickar i sig linolja, det gör man bara inte. så jag antar att all galenskap inte kan skyllas på briljans. inte ens på dåliga gener. det ligger bara för mig.