Make my day

Nej, ni får ursäkta. Jag kan inte tänka på något annat idag än på att mitt hår blivit för jävla långt. Inte långt långt menar jag då utan långt för frisyren långt. Det är oavsett om ni tror mig eller inte enormt frustrerande och irriterande. Som att sitta en hel dag och lyssna på naglar som dras mot den svarta tavlan-irriterande. I-landstortyr om ni så vill. Min krassa ekonomi till trots så finns det ingen möjlighet att dra ut på det längre. Kort ska det bli, mörkare ska det bli. Dyrt kommer det bli hur som helst. Och ni behöver inte upplysa mig om att det här inlägget var tråkigt. Fan det är fredag, ni kan väl roa er på egen hand.

Goa mackrådet ger:

ALBANMACKA
Lingonlimpa
Ajvar hot!
Hummus
Morot
Gurka

Bred på mackan ett lager ajvar och ett lager hummus. Använd en vass kniv och skär små små bitar av morot och gurka som sedan strösslas över mackan. Egentligen ska det vara lite skivad feferoni på också men det hade ni inte råd att köpa. Varsågoda!

God morgon, blött idag också ja!

Bandet av mardrömmar blir längre och längre för varje natt och snart kan jag vira bandet tusen miljoner gånger runt min kropp tills det enda som syns bakom är min gapande mun, kippande efter luft.
Jag har alltid drömt mycket mardrömmar, det är inte något jag har börjat med nu. Jag har alltid drömt mycket över huvudtaget. Och jag minns mina drömmar. Ofta väldigt detaljrikt. För något år sedan fick jag för mig att börja skriva drömdagbok. Min tanke var att det skulle bli intressant att läsa någon gång, jag vet inte när. Men ett par dagar efter att jag hade börjat nedteckna alla surrealistiska natthändelser läste jag det jag skrivit och insåg att det var skittråkig läsning. Det som varit så fascinerande precis efter drömmens uppvaknande var nu bara osammanhängande och ogreppbart. Så jag slutade då. Därför tänker jag just idag inte berätta om nattens konspiration, om hur jag gick barfota längs Södra Förstadsgatan och letade efter skumplastaffären, om nyckeln som jag behövde hitta en passande ask till, om min döda pappa och min levande bror som inne på Stadium sparkade fotboll med några ynglingar, om toaletten på ovanvåningen som monterats bort och blivit ett hål i golvet, om den äcklige P. Ahlberg som tvunget ville hångla med mig fast jag cyklade fort som bara den för att slippa honom, om festivalfolket som invaderade stan som inte var den här stan utan en annan, om sveket från vänner och familj som ville sätta på mig ett par skor med törnen (ja, väldigt mycket jesussyndrom) så att jag för varje steg jag tog säkert skulle känna en ofattbar smärta, om alla viskningar som upptog mitt huvud och jag förstod aldrig vad jag hade gjort alla för ont, om ...nä, om det ska jag inte berätta. Så här i efterhand låter det ändå inte så otäckt. Chip.

There's a monkey on my back

Makes me act like that

(fin låt, passande låt,
merci monsieur R)

I skåne tät dimma, -800°C

Jag försöker vara snäll, jag menar verkligen det. Men det är svårt vissa dagar. Idag är det svårt. När jag sitter bakom skrivbordet på jobbet med regnblöta byxor som slickar mina lår med kyla och fukt, när jag inser att allt blod jag stångat ur mig det senaste året aldrig spelade någon roll. För det jag hela tiden får tillbaka är aldrig mer än likgiltighet eller på sin höjd en fråga om vädret. Och tanken på att jag lagt ner all min kraft på att få någon att förstå det som inte vill förstås gör mig tom och förbannad. Framför allt irriterar och stör det mig att min blåögdhet fick mig dit jag inte ville. Och jag vill så gärna skylla på någon annan än mig själv, så jag skriver några sarkastiska meningar och låter orden skymma sikten för den som ska läsa. För ja, jag vet att orden blir transparenta och betydelselösa i samma stund de träffar målet. Eller om de aldrig träffar, det kanske är så det är.