Hej, jag heter P och jag är en fyrkant. Hej P.

Vi ska effektiviseras på jobbet nu. Det ska tidsrapporteras och allt ska hållas inom vissa ramar. Som om ramarna kunde bli snävare än de redan är. Ja, kanske de kan eftersom de uppenbarligen ska bli det. Och jag är trött på alltihop. Vardagsrutiner och deadlines och klättra uppåt i hierarkin eller falla platt på magen. Tristess som svider och ger mig stressmage oavsett om jag sliter mitt hår eller sitter som en guldfisk framför datorn och gör ingenting. Och när jag tittar ut genom fönstret och varken ser ett gäspande vinterhav eller en nyvaken orangutangsol längre undrar jag vad fan jag gick av tåget för. Hur står man ut här? Jag fattar det inte. När allt det vackra och tysta bara är bakom hörnet. Vad är det som är så fantastiskt med stan? Fester, supa och kräkas, hysteriska socialskratt, be there or be en jäkla fyrkant, modetvång och likgiltiga frågetecken? Jag fattar det inte. Eller jag förstår vissa delar av staden, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag förstår att man vill ha kulturen, konsten, musiken, upplevelserna och kanske de bra människorna inom räckhåll. Men resten, det som försvinner i samma sekund som man blinkar?
Äh, skitsamma. Jag gnäller bara för att jag har tummen mitt i handen. För att även om det inte blir så mycket snack så blir det aldrig heller särskilt mycket verkstad. Flykterna får väl finna sig i att ske inne i mitt huvud. Eller inte.

reflektioner söndag

JUST NU
himlens färg nerifrån och upp: vit, ljusgul, ljusblå, vit, gråblå, gråbrun
havets färg: gråsvartblå med inslag av gult
regnets färg: ljusblå, vit, gul, röd, grön, mörkblå, grå, ljuslila
grannens takplattors färg: smutsröd, smutssvart, grönröd
trädgårdens färg: ljusgrön, grönblå, mörkgrön, vit, grågul, orangebrun, silvergrön, röttröd
den stora fula byggnadens färg: ljusblå, gulsvart
hundens färg: svartbrun, vitbrun, vitvit, smutsgul, svartsvart
jag utanpåfärg: blekfärg i obestämd nyans, svart, mörkbrun, ljusbrun, brunvit, mörkgrå, tröttblå, vit, rosaröd opacitet 25%
jag inutifärg: gråblå, röd, multicolorfärg

Make my day

Nej, ni får ursäkta. Jag kan inte tänka på något annat idag än på att mitt hår blivit för jävla långt. Inte långt långt menar jag då utan långt för frisyren långt. Det är oavsett om ni tror mig eller inte enormt frustrerande och irriterande. Som att sitta en hel dag och lyssna på naglar som dras mot den svarta tavlan-irriterande. I-landstortyr om ni så vill. Min krassa ekonomi till trots så finns det ingen möjlighet att dra ut på det längre. Kort ska det bli, mörkare ska det bli. Dyrt kommer det bli hur som helst. Och ni behöver inte upplysa mig om att det här inlägget var tråkigt. Fan det är fredag, ni kan väl roa er på egen hand.

Goa mackrådet ger:

ALBANMACKA
Lingonlimpa
Ajvar hot!
Hummus
Morot
Gurka

Bred på mackan ett lager ajvar och ett lager hummus. Använd en vass kniv och skär små små bitar av morot och gurka som sedan strösslas över mackan. Egentligen ska det vara lite skivad feferoni på också men det hade ni inte råd att köpa. Varsågoda!

God morgon, blött idag också ja!

Bandet av mardrömmar blir längre och längre för varje natt och snart kan jag vira bandet tusen miljoner gånger runt min kropp tills det enda som syns bakom är min gapande mun, kippande efter luft.
Jag har alltid drömt mycket mardrömmar, det är inte något jag har börjat med nu. Jag har alltid drömt mycket över huvudtaget. Och jag minns mina drömmar. Ofta väldigt detaljrikt. För något år sedan fick jag för mig att börja skriva drömdagbok. Min tanke var att det skulle bli intressant att läsa någon gång, jag vet inte när. Men ett par dagar efter att jag hade börjat nedteckna alla surrealistiska natthändelser läste jag det jag skrivit och insåg att det var skittråkig läsning. Det som varit så fascinerande precis efter drömmens uppvaknande var nu bara osammanhängande och ogreppbart. Så jag slutade då. Därför tänker jag just idag inte berätta om nattens konspiration, om hur jag gick barfota längs Södra Förstadsgatan och letade efter skumplastaffären, om nyckeln som jag behövde hitta en passande ask till, om min döda pappa och min levande bror som inne på Stadium sparkade fotboll med några ynglingar, om toaletten på ovanvåningen som monterats bort och blivit ett hål i golvet, om den äcklige P. Ahlberg som tvunget ville hångla med mig fast jag cyklade fort som bara den för att slippa honom, om festivalfolket som invaderade stan som inte var den här stan utan en annan, om sveket från vänner och familj som ville sätta på mig ett par skor med törnen (ja, väldigt mycket jesussyndrom) så att jag för varje steg jag tog säkert skulle känna en ofattbar smärta, om alla viskningar som upptog mitt huvud och jag förstod aldrig vad jag hade gjort alla för ont, om ...nä, om det ska jag inte berätta. Så här i efterhand låter det ändå inte så otäckt. Chip.