Grace Kelly

Jag vet inte om det är den där värmen som mer kommer från febern än från välbehag, men jag vaknar klockan nio en lördag, håller snörvlande näsan riktad mot taket och sjunker ner i soffan samtidigt som teven alldeles av sig själv väljer kanal och med illvilja får mina tår att ömsom nudda flockmattan, ömsom känna ljudvågorna i luften ovanför. Om det är bra eller inte har jag inte bestämt mig för, men det känns lite tacky och tacky känns så oväntat intressant just idag. Det går nog över tills imorgon.

Prestationsångest

Jag vill också...

Sju nycklar!

Efter 20 års frånvaro hälsar jag frukosten välkommen in i mitt liv igen.
Och vi pratar inte mackor och juice, vi pratar mer hardcore än så.
Vi pratar

H A V R E G R Y N S G R Ö T.

Det var inte så äckligt som jag trodde, men inte heller så gott att jag motstod frestelsen att skölja ner det med andra halvan av Linas kladdkaka senare idag. De arbetslösa tu var på Konsthallen och tittade på trådar och grässtrån och ammande kulturmammor och sen var vi tvungen att skölja ner inte bara gröten utan alltihop. Skräp säger jag, skräp!

Det Arne inte vet

Många som går vilse går i cirklar, sa han och log faderligt.
Det beror på att alla människor har ett dominant ben som styr riktningen, fortsatte han.
Det man ska göra när man går vilse är att komma på vilket ben som är det dominanta och sen gå åt motsatt håll.

Det lät så enkelt.

Efter detta ska jag andas ut

Jag vet att det är elakt att säga det.
Jag vet att jag får prickar i protokollet.
Men det här är den fulaste unge jag vet.
Så, nu var det sagt.
Puh!