Fyrialisterna

En av dessa ska välja mig på lördag är det tänkt.

Steady, as she goes

Jag gör en förlossnings-CD. Det har jag aldrig gjort förut och normerna kanske skriker havskluck, måsar och lugnande vårvindar, men Viktoria vill ha rock så rock det blir. White Stripes står på önskelistan. Jag tycker det är vackert, hennes pojke kanske kommer till världen mitt i ett av Black Maths gitarrsolon. Kom inte och säg annat än att det är den bästa start ett barn kan få.

(Låt oss hoppas att de hinner förbi I think I smell a rat)

Först svartruta, sen...

Mitt hår är vildvuxet som fan. Jag har kalla rosor på kinderna istället för rouge. Jag vankar runt i raggsockor och urtvättade svarta kläder och inbillar mig att det är lite bohemiskt charmigt att se ut som jag gör nu. Jag springer mellan två datorer, mellan en som har internet och en som inte har men som har de nödvändiga programmen. Nödlösningar innan det stora genombrottet. Om jag sticker ut huvudet genom fönstret hör jag havet förväntansfullt mullra åt mig. Sticker jag endast ut tungan märker jag hur dimman klistrar sig fast och får mig att tappa orden. Jag känner dramatiken spela ödesmättade melodier under huden som rör sig nog så försiktigt runt min kropp. Det är nu eller aldrig, strof efter strof. Imorgon ska jag ringa Bergman, vi är like this.

Jag behöver mer rekvisita, jag behöver en hund. Jag behöver förslag på en ras som är vacker, lugn, glad, ofällig och helst ganska stor. Nå?

Hur som helst, grattis!

Det gäller DIG också!

Som kontrast till gårdagens oförutsägbara eufori är jag idag oförutsägbart jävligt irriterad på allt och alla.

Jag irriterar mig på fyra inavlade Tomelillabor som åker tåg samtidigt som jag och som både luktar illa, pratar illa och skämtar förbannat illa. Jag irriterar mig på elementet i tåget som är så varmt att sulan på min skor smälter och droppar ner som ledsna svarta tårar på det klistriga golvet. Jag irriterar mig på mamman som äter så långsamt att jag får epilepsianfall. Jag irriterar mig på pastorn i teven som inte vet vad sångerskan i Sounds heter. Jag irriterar mig ännu mer på pastorns dotter som han ringer till och som inte heller vet vad sångerskan i Sounds heter. Jag irriterar mig på att alla idéer slagit sig ner i det madrasserade rummet bakom hjärnbalken och vägrar att komma ut och leka med mig. Jag irriterar mig något hysteriskt på en viss person som tar helvetes lång tid på sig att svara när jag mailar. Jag irriterar mig på att Henrik inte har tid att massera mitt hår förrän om två veckor. Jag irriterar mig på att kilona inte rasar av mig alldeles av sig själva. Jag irriterar mig på att luggen ramlar ner på överläppen och kittlar så att jag nyser. Jag irriterar mig på att jag ser suddigt med högerögat. Jag irriterar mig på att månen är full och inte jag. Jag irriterar mig på att min I-pod dog halvvägs på resan. Jag irriterar mig på att halva Sverige sitter och hejar på fucking jävla Brandeby ikväll. Jag irriterar mig på att bordet är för lågt ner när jag äter. Jag irriterar mig på folk som sitter och hostar fast det stör tystnaden. Jag irriterar mig på telefontider 8:30-9:30. Jag irriterar mig på att jag prompt måste sitta och irritera mig en fredagkväll. Fan.