Alltid dessa söndagar

Jag duschar slut på varmvattnet, blöter ner golvet insvept i min björnimitation, sätter mig vid min laptop och skriver meningslöst ner följande:

SANNINGAR OM MIG
Jag ljuger ofta för att slippa göra saker.
Jag blir nervös av att träffa nya människor.
Jag gör saker i sista minuten.
Jag är ständigt rädd för att misslyckas.
Jag blundar för sånt jag inte vill se.
Jag har svårt att släppa taget.
Jag är bortskämd.
Jag tycker inte om att fråga efter hjälp.
Jag tappar bort viktiga saker.
Jag är bekväm och lat.
Jag tycker att det är jobbigt att prata om känslor.
Jag är för mesig i de flesta situationer.
Jag har ingen koll på min egen ekonomi.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli.
Jag gillar inte när andra rättar mig.
Jag tycker ibland tvärtom utan anledning.
Jag har en skev verklighetsuppfattning.
Jag är inte osocial, men ofta ointresserad.
Jag har aldrig fixat min egen deklaration.
Jag lyssnar för mycket på min familj.
Jag blir illamående när andra är arga på mig.
Jag gillar djur mer än människor.
Jag låtsas ibland att jag vet mer än jag gör.
Jag är inte så intresserad av omvärlden.
Jag blir sur när jag förlorar i spel.
Jag är onödigt negativ.
Jag får panik när saker inte går som det är tänkt.
Jag är ofta otrevlig utan anledning.
Jag skriver hellre arga brev än pratar ut.
Jag blir tyst när det är jobbigt.
Jag orkar inte alltid tänka efter själv.
Jag börjar ofta gråta när jag får kritik.
Jag motionerar alldeles för lite.
Jag är väldigt dålig på att höra av mig.
Jag blir sur när andra skryter om sin lycka.
Jag har svårt att uppskatta mina bra sidor.
Jag fantiserar lite för mycket.
Jag retar mig på väldigt mycket.
Jag kan ofta inte försvara mig själv.
Jag litar inte alltid på mina egna känslor.
Jag skrämmer bort folk för att slippa dem.
Jag lurar mig själv när det behövs.
Jag kan verka väldigt känslokall.
Jag blir arg när jag är osäker.
Jag skulle vilja vara Nina Persson.
Eller någon annan kanske.

Det tar mig ett liv och tre månader. Sen är i alla fall frisyren helt förstörd. Vi kan även säga att det är fiktion. För sakens skull.

Den andra dagens fina timmar

Dagar som är dagar som är obeskrivliga dagar. Lugnet som klister i käften, paniken som popcorn mellan soffan och rumpan. Men så får man en bild innan man ska sova. Och man tänker. Man tänker "bra" och tar livet av dagens dag med ett leende på läpparna.

Jag sa ju det sa jag

Jesus Kristus
Du er verdens og menneskehetens frelser! Du er godhet og renhet inkarnert, og du kommer til å redde oss alle ved din egen selvoppofrelse. Stort bedre historisk parallell kan man vel ikke få!

(det gäller bara att fylla i att man gillar bröd)

Allt om ditt kräk

Igårkväll kräkte min hund i soffan. En stor brunklumpig gegga mitt på ena dynan. En stor brunklumpig gegga precis på den lilla platsen i soffan där rockrumpan legat bara några timmar tidigare. Den platsen i soffan som är själva magnetcentrum, den platsen som drar ner en i horisontellt läge om man så bara råkar ha lilltån hängande över den. Där kräkte han. Ebbot. Barf!

Och det är efter det som det blev lite konstigt. Som jag började tänka efter och finna mitt eget uppförande lite märkligt. För jag skyndade till undsättning. Jag fick tårar i ögonen och klappade huvud och masserade mage och höll Ebbot i tassen i en hel timme efteråt. Förklarade i detalj precis hur bra han skulle må alldeles alldeles snart. Jag torkade upp kräk utan minsta äckelkänsla och pussade på nosen som just befunnit sig ett par centimeter från källan till kräket. Jag tyckte synd om och ville sympatikräkas för att han skulle se att det inte var så farligt. Jag ville lägga mig ner och ha maginfluensa i en vecka, bara det fick Ebbot att må lite bättre. Och så somnade vi, i soffan. Med kräkfläcken bakom oss och ljudet från nattugglorna utanför runt oss. Ytterdörren vidöppen för att frisk luft är det bästa när man mår lite illa.

Men medan jag låg där och sov, flimrade det ögonblicksbilder från baktiden. Kräkbilder från förr om ni så vill. Och jag insåg att jag aldrig förr i mitt liv haft en så bra relation till kräk som nu. Som just kräket från den här hunden. Jag minns att jag gjorde slut med en kille för att han kräkte på min matta en nyårsnatt. Jag var så arg att jag skällde på honom i timmar medan han låg där i min soffa och var grön och brun om vartannat. Jag höll inte honom i handen och viskade snälla ord. Torkade minsann inte upp något kräk, det fick eländet göra själv när han vaknade upp. Saker ändras. Eller saker kommer fram i sitt rätta ljus kanske. Och jag kan tycka att jag agerat lite...tja...märkligt.

Så jag känner att jag borde testa om jag är lika människokräksfientlig idag. Nästa helg ska jag blanda väldigt starka limedrinkar. Det får bli det ultimata testet. Stackars stackars dig J, men det blir nog bra. Jag har ingen matta längre i alla fall. Och antagligen kräker jag innan dig ändå. Då vill jag att du håller mig i handen och säger att allt kommer att bli bra imorgon.

För övrigt...

... så tycker jag att det är väldigt märkligt att Sydsvenskan väljer att recensera uttjatade The Ark men inte fabulöse Freddie Wadling. Vad är det dom inte ser? Att han är en gud eller att han är fan så bra? Ja, det var bara det. Att jag förvånar mig.