Ironi på hög nivå

Man står på toppen av ett snötäckt berg och ropar för sitt liv. Vänd rakt framifrån ser man pålen som genomborrat något väsentligt. Vänd rakt bakifrån ser man punkten på ryggen där huden flammande rött buktar sig en smula utåt. Vänd varken eller, ser man lyckligtvis ingenting alls. Man ropar och ropar och ropar. Tar i från knäskålarna och lyfter orden så högt och så långt man bara förmår. Varje gång man på nytt fyller lungorna med luft, borras pålen djupare och djupare in i köttet.

Efter en vecka kommer det efterlängtade ekot, det låter så här:


(.)

(..)

( )

( )


Då sätter man sig äntligen ner, lutar sig tillbaka och låter tyngdkraften göra sitt.

Om jag skulle skriva en C-uppsats i filmvetenskap nu...

...skulle den handla om betydelsen av alla förbannade simbassänger som dyker upp ungefär halvvägs in i 50% av filmerna jag ser. Om hur den plågade huvudkaraktären, som alltid står inför ett svårt beslut, naturligtvis lyckas pricka in en dag när simhallen är helt tom på andra människor. Belysningen som alltid är lite skumt halvdunkel. Väggarna och golven som är antingen spegelblanka eller modernt betongsträva, men alltid kliniska. Baddräkten som oftast är svart med inte alltför utmanande skärning. Ljudet som varierar mellan att skildra rörelserna under vattnet och tystnaden ovanför. Simtagen som alltid bryter vattenytan med perfektion, aldrig tafatta plaskrörelser. Personen som alltid dyker upp till vänster i bild och sträcker fram en handduk precis när den plågade huvudkaraktären når bassängens ena kortsida och av en händelse tittar upp. Det skulle jag skriva om.

Men då skrev jag om alla förbannade cirklar som dyker upp i Kubricks filmer istället. Det kan man också göra. Det är en del - cirklar.

Pusselbitarna faller, som man säger...

...på plats. Idag är han nio månader. Ebbot, that is.

Neil, the bathroom's free. Unlike the country under the Thatcherite junta.

Både Rick och jag gillade Cliff Richard.
Jag minns att vi brukade sitta i Neils kylskåp och kasta deprimerade vindruvor på varandra.
Ibland gifte vi oss mitt i ett gitarrsolo, men inte så ofta.
Han var fin Rick.

Smile, you're on candid camera!

Om ni tänker er alla sorters känslor som varsitt ark papper. Sorg, glädje, hat, saknad, tomhet, nyfikenhet och så vidare. Ni kan få använda olika färger på arken om ni vill. Olika strukturer också. Bara ni lägger dom på hög, känslorna. Ordningen spelar inte heller någon roll.

När de så ligger där, avskyn på kärleken och tristessen på stressen...då tar ni fram det ni gömt bakom ryggen. Den där trädgrenen ni plockade upp från marken innan idag. Som ni ägnade tjugofem minuter åt att vässa medan ni tittade på Dawsons Creek. Snabbt som man drar av ett plåster, penetrerar ni sedan alla känsloarken i ett enda hugg.

Då har ni min insida i ett darrande stycke framför er.

Bon Voyage!