Äh, det känns bara lite

På morgonen går du ner till kiosken och köper tio paket tuggummin med gnuggtatueringar. Hemma duschar du, smörjer in dig med Apotekets olivlotion och ställer dig naken framför spegeln. I tystnad gnuggar du först en svala på din högra underarm. Du fortsätter med en döskalle på vänster överarm, en svart panter på insidan av höger lår, en rykande pistol med tillhörande sheriffstjärna på vardera knäskål, ett par kyssröda läppar på höger kind, en prästkrage längs med pulsådern på halsen, ett naket fruntimmer på magen och en karamell med lila omslagspapper på vänster ljumske. Till sist trycker du det pulserande hjärtat under vänster bröst och gnuggar fast det också.

Ni har bestämt att ni ska mötas i pocketaffären på stationen. Du har sett till att gå i solen hela vägen dit så att tatueringarna lättare ska lossna när det är dags. När du får syn på honom står han och läser på en bokrygg vid kassan. Han tittar upp och bestämmer sig direkt för att ert första möte även ska bli det sista. Du kliar dig på armarna, benen, över halsen och ler mot långa ögonfransar. Ni går tillsammans mot dörrarna. Din kropp sväller upp ytterligare en dimension och för ett ögonblick fastnar du i självföraktet.

En timme senare får du en kram och du hoppas så innerligt att hjärtat under vänster bröst ska gnugga av sig på hans svarta skjorta. Men när armarna släppt taget om varandra ser du att tyget är lika obefläckat svart som tidigare. Han ler och vänder sig om. Du tänker att han tänker att hon tänker. Men du tänker inte. Han tänker inte.

Osynlig tar du tåget hem. Sträcker ut benen flera mil och knyter ihop dom i landet långt därifrån. Känner hur intrycken på din kropp biter sig längre och längre in i huden. Tills dess att ingen längre förmår att locka ut dom igen. Sen börjar du om igen.

Är det ok om jag kommer naken och utan present till ditt bröllop Lina?

Precis när jag har fått ihop en budget för nästa månad, kommer försäkringsgubbarna och vill ha mer pengar för Ebbot också. Tvåtusen kronor!!! Nu får jag inte ihop budgeten längre.

Spättekväljare

Så, nu har pappa slutat fylla sjuttiofyra-om-det-inte-var-så-att-han-slutade-fylla-år-för-tio-år-sen. Jag är lite less. Så som man blir när de man tycker om inte fyller år längre. När man inte kan trycka i dom grädde och söta jordgubbar från en födelsedagstårta, utan får nöja sig med att torka bort ännu en intorkad fågelskit ifrån deras gravsten. Det är lite ledsamt med skit i dubbel bemärkelse. Ibland när jag tittar på naturprogram brukar jag blunda och tänka att det djuret som är i bild när jag öppnar ögonen igen, kommer jag att återfödas som. Sist blev jag en fågel såklart. En riktig skitfågel. Förlåt pappa.

Alltid när jag är mitt uppe i en Dennis Lehane, ställer hjärnan om sig och börjar producera mardröm efter mardröm åt mig på nätterna. Jag älskar Dennis Lehane, men mardrömmarna - nja. Det är inte så kul att försöka undvika få halsen snittad varje natt. Eller att gång på gång känna lättnad utbytt till ren skräck. Och det är faktiskt lite jobbigt att den dumma mördaren envisas med att byta ansikte hela tiden, så att jag aldrig vet säkert vilken som jagar mig.

Nu har jag inte kunnat hålla mig, utan har läst två Lehane på raken. Mest för att jag förstod att jag missat den allra första boken om Patrick och Angie och det stör mig när tillvaron är huller om buller.

Men det ställer förstås till det på nätterna. Det gör det. Jag har ända sedan barnsben fått höra om hur alla otäckheter jag dras till kommer leda till otäcka saker. Mina föräldrar klagade när jag som elvaåring satt på släktkalas och plöjde genom bok efter bok av Stephen King. Och sen Dean R Koontz och efter honom värre och värre och värre. Och nu vill jag ha det så verkligt som möjligt, så otäckt som möjligt, det ska helst vara riktigt fantasifulla vidriga massmördare och orden ska vara skrivna i min smak. Som Dennis Lehanes.

Det jag skulle komma fram till var egentligen det här. NI BEHÖVER INTE OROA ER. Inatt drömde jag helt normalt. Punkarfredde hade ett gigantiskt elefanthuvud och råkade hamna bredvid mig i en soffa. Vi pratade om älvor och fläderbuskar och den fula ungen från förr kom in och stampade lite med foten. Efter hand som jag började acceptera Freddes gigantiska huvud och ändå tyckte att han var riktigt fin därunder, så började huvudet krympa. Mindre och mindre blev det. När vi hade klättrat en stund på några tegelväggar och sprungit från nazister i en trång mörk tunnel, åkt en låg gul taxi och käkat falafel så att såsen rann nerför mungiporna var huvudet så litet och fint att det var läge för en omgång obligatorisk tuschletning på Bo Ohlsson och sen målade vi färgglada figurer på varandra och hånglade glatt medan även det mörka håret växte ut på skalpen. Och det kom bara ut skumma figurer från andra dörrar två gånger under den här tiden.

Så ni ser!


Om ni har ett boktips får ni gärna komma med det.


Foto: Eric Anotoniu

I'm in love