vardagsbestyr

jag får inte så där väldigt mycket luft idag. det är guldfiskskippande och ögon som rullar runt och alla som ser mig borde ge mig tio kronor i cirkusarvode. för visst är det underhållning att titta på någon som blir andfådd och kallsvettas bara av att prata fem minuter i telefon. det är jätteskoj. för att inte tala om hur jag såg ut när jag kom till jobbet efter att ha CYKLAT i minst tio minuter imorse. darrig som ett vardagsfyllo och med vita kritstrecksmålningar i ansiktet. det är ett elände ska ni veta. ett roligt elände må hända, men dock ett elände. luft är underskattat gott folk, perforera mig så jag kan vara med och dela, tack.

delirium igen

tre dagar utan snus har jag försmäktat på en öde nu. en förbaskat tråkig ö är det också, varken apor eller ilskna kannibaler som underhåller. solen kanske är värmande men inne i hyddan där jag tillbringar största delen av dagarna är det bara mörker och tristess som dansar på väggarna. och den här malariafebern, vad är det för otyg egentligen? varje gång jag tror att jag håller på att tillfriskna flyger en stor fet mygga fram, sätter sig på min kind och ler skadeglatt. jag är trött på att vara sjuk nu. jag vill ha ork att gå ut i luften och bygga ihop en robinsonflotte. jag vill sluta se tom hanks när jag tittar mig i spegeln och jag vill dränka den förbannade fotbollen som glor på mig med sina påmålade ögon.
inatt drömde jag om ett telefonnummer, 08-628 628. jag låg på en futon och höll luren tätt mot örat för att stänga ute ljuden från en fest. i andra änden av luren satt en överarbetad man och berättade för mig att han jobbade med vingmuttrar och persienner. han hade en lätt göteborgsk dialekt och han undrade inte ens varför jag ringde. jag undrade inte heller varför jag ringde. det var ödet att jag skulle ringa 08-628 628. kanske var jag hans ängel som ringde och räddade honom ur en fredagsnattsmisär. kanske var jag bara någon att dela tystnaden med en timme eller två. men jag minns att det där samtalet värmde rakt genom mig. att det fanns något mellan oss som gjorde livet lite renare, lite mer värt att leva. och när jag vaknade imorse, eller ja i förmiddags, så gick jag direkt till datorn och klickade mig fram till eniros sida. 08-628 628, det fanns inte. jag tänkte att jag kanske mindes fel och knappade istället in 08-528 528. men inget. vilken besvikelse, jag trodde faktiskt att det skulle finnas. att det skulle gå till ett taxibolag om inget annat. jag vet i och för sig inte vad jag hade gjort om eniro hittat numret. hade jag slagit det och helt plötsligt suttit och pratat med en persiennspecialist? hade livet kanske tagit några nya vändningar? hade jag, låt säga, blivit lycklig?

om jag vrider huvudet lite mot höger nu, ser jag en kackerlacka krypa uppför väggen. den är bedövad, som jag, av hunger. dags för frukost på min öde ö.

förlåt alfons...

...jag har snott hemlige molgan från dig. jag har snott molgan och klonat honom tio gånger och nu spenderar jag dagarna med att enbart agera och konversera med låtsasfigurer. de riktiga människorna ser jag inte längre, vill inte se. jag trivs med mina molgans. jag skriver själv deras manus och vet i förväg alla deras svar på mina frågor. jag vet när de ska nicka eller gå ut i köket för att dricka vatten. ibland låter jag dom göra till synes oförutsedda handlingar och spelar jätteförvånad. då blir dom glada, för det har jag bestämt. någon gång har jag gett dom andra alias och stoppat in dem i min dator. vi brukar skickar mail till varandra och peka ut olika platser i ännu en låtsasvärld. det händer att jag retuscherar dom i photoshop och får dem att likna riktiga människor ett tag. men för att det inte ska bli för läskigt skriver jag med zapf dingbats FEJK på deras ansikten. då vet jag att jag bara behöver gå in och byta till helvetica för att påminnas om att dom inte finns egentligen. det är lugnande. imorgon fyller hemlige molgan version 4 två dagar. jag tänkte rita en jättetårta i manuset och be alla de andra molgans signera det stora födelsedagskortet. kortet är ett roligt kort, när man öppnar det skriker muhammed ali något på obegriplig amerikanska. sen blir det nog några klädbyten och kanske en palmtapet som vi klistrar upp bakom soffan. gonatt så länge.

en film i natten

tjugo i två på natten, när du inte längre får luft genom näsan och du vältrar dig i ynkedom och febriga förkylningsgäspningar, då är det här en ganska fin liten film att titta på.
mitt hjärtas förlorade slag aka da battre mon coeur s'est arrêté. en ful eller vacker, jag har inte riktigt bestämt mig, romain duris. som ömsom slår sig blodig på oinbjudna hyresgäster, ömsom slår sig blodig på pianotangenterna. snyggt våldsamt hur som helst. så typiskt franskt men ändå så bra musik med telepop och elektroniska blipp i eftertexterna. den ska ni se om ni sitter ensamma en måndagsnatt och undrar vilket andetag som kommer efter nästa.

(observera, garanterat inget för dig mmm.)

hej P.

jo, jag undrar vad du tänker de där gångerna som du dyker upp efter flera månaders tystnad. när du skriver ett par kryptiska rader och sen hoppar ner i vacuumet igen. tänker du att jag ska bli glad? tänker du att jag ska tycka synd om dig för att du skriver om känslor som du knappt minns men som du saknar ibland? tänker du att jag ska ha förståelse för att jag blev lagd på is och sen aldrig tinades upp igen? tänker du att jag nöjer mig med att aldrig få ett avslut? tänker du att jag kan vara bra att ha om ingen annan finns där? tänker du att alla dina löften ska vara bortraderade från mina tankar (jag skulle aldrig aldrig...)? tänker du att nu är det dags att höra av sig så att hon finns kvar om jag råkar ha vägarna förbi? tänker du att jag ska tycka att en rad varannan månad är att bry sig om mig? tänker du att den lilla omtanken ska vara nog för att jag ska tycka att du är någon jag behöver i mitt liv? tänker du någonsin på att jag kanske försöker släppa taget om dig, eftersom jag vet att spelet är slut för din del? tänker du på att dina fjuttiga ord en gång varannan månad gör mig mer ledsen än glad? tänker du på att du rör runt med dina fingrar i ett öppet sår som aldrig får läka så länge som du är där och pillar? tänker du verkligen på hur mycket jag fortfarande tycker om dig och på hur många blåmärken jag får varje gång du låtsas göra det samma? tänker du över huvud taget, eller svävar du bara runt i ett virrvarr av diffusa känslor? tänker du på att jag just nu sitter med tre liter snor i huvudet och försöker tänka klart efter ditt senaste vad-det-nu-var? tänker du inte på att jag i varje mail jag läser från dig, undrar vad fan jag gjorde för fel egentligen? tänker du inte på att jag kanske har tröttnat på att be om ursäkt för mig själv? tänker du aldrig att det kan vara dags att sluta få mig att hoppas? både du och jag vet att du inte vill det du ville innan, så kan du sluta nu tack! jag har andra saker för mig och alltets allt vill synas helt eller inte alls...
hej då.