För det är väl det det är, veckans uppgift till Zlatans klass? Att skriva en text, novell eller ett prosastycke baserat på nedanstående låttext. Man kan ju tycka att Richard Marx skulle vara bortglömd vid det här laget, själv har jag ställt ner backen med skivan (ja, LP) i mörkaste förrådet, men icke då. Jag känner mig gammal när jag tänker på att det kanske är så att Zlatan, som är född på 80-talet, valt den här låttexten enbart för att vi som går på kursen, som ju är lite äldre, ska känna igen oss och slippa ställa den pinsamma frågan "Vem är P Diddy?". Och det är lite pinsamt att jag fortfarande får rys i magen och ser högstadiets gympasal insmord i discoblink när jag lyssnar på storhuvets jämmerliga röst (för han har har faktiskt oproportionerligt stort huvud och dessutom lika oproportionerligt korta armar).
Nä, det får bli ett franskt slut på kärlekshistorien tror jag bestämt. Miserabelt ska det vara. Hälften spydde, resten dog. Bon bon, pon pon.
Oceans apart day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesn't stop the pain
If I see you next to never
How can we say forever
Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you
I took for granted, all the times
That I though would last somehow
I hear the laughter, I taste the tears
But I can't get near you now
Oh, can't you see it baby
You've got me goin' CrAzY
Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you
I wonder how we can survive
This romance
But in the end if I'm with you
I'll take the chance
Oh, can't you see it baby
You've got me goin' cRaZy
Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you
torsdag, november 23, 2006
Det stavas I R O N I
onsdag, november 22, 2006
Jag hade fel
Tämligen klarvaken, gonatt!
Dåliga vardagsvanor:
- sitta vaken och osömnig i soffan fast spöktimman börjat
- äta ingefärakex och port salut istället för kvällsmat
- lova saker som jag vet att jag inte orkar hålla
Ikväll har jag gått i rått och när jag kom fram fixade jag en begagnad teve. Det blir som det blir när det blir som det blir. Astrid var glad i alla fall, fast något vidare bollsinne hade hon inte. Och det var farliga kvarter, sa han hussen till Astrid. Själv verkade han inte farlig alls, mest lite söt tyckte I som livvaktade mig. Sen konstaterade vi fin och gick hem i rått igen.
Egentligen var det tänkt att jag skulle få mer än en teve. Typ en stationerad teve, två högtalare och han som tyckte att vi borde köpa en gammal Saab ihop för att kunna köra till snön och den eviga istiden i norr. Men det där sa han bara för att ibland orkar man inte vara tyst fast man borde. Ibland kan det babblas på i timmar och speciellt då borde man inte lyssna så noga. Ord som fastnar gör lätt lite ont annars när man sen ska svälja ner dom. Fast det är ju det där med tidsperspektiv också. Jag har bråttom. Jag tycker att nu är nu och sen är sånt som är ogreppbart och i mitt huvud finns det inte ens. Sen har dessutom en tendens att aldrig bli av, så jag har rätt där också. Slow motion är hundra kilometer i timmen för långsamt för mig. Kom nu, gör nu, var nu! Men skjul som döljer teveapparater och gamla liv kan tydligen stå stadigt i flera år utan att knirreknarr-dörren öppnas en endaste gång. Så är det och nu orkade jag inte vänta längre för teven har haft halv bild i ett år och de sista veckorna har vi börjat skrika ikapp, oljudet och jag. Och tro mig, jag gillar Johnny när han går runt i huset med en yxa och är lite glatt mordlysten, men det passar sig inte i vardagslivet kära ni.
tisdag, november 21, 2006
dagen är orange
jag gillar inspirationssidor.
jag gillar när normalt blir konstigt.
jag gillar den här fotografen.
sen gillar jag nog inte så mycket mer idag.
