Det Arne inte vet

Många som går vilse går i cirklar, sa han och log faderligt.
Det beror på att alla människor har ett dominant ben som styr riktningen, fortsatte han.
Det man ska göra när man går vilse är att komma på vilket ben som är det dominanta och sen gå åt motsatt håll.

Det lät så enkelt.

Efter detta ska jag andas ut

Jag vet att det är elakt att säga det.
Jag vet att jag får prickar i protokollet.
Men det här är den fulaste unge jag vet.
Så, nu var det sagt.
Puh!

Du behöver inte läsa det här, what's the point?

Jag tänker att jag kanske skulle fråga dig ändå.
Emit har säkert mognat och gjort dig redo nu.
Om jag frågade idag skulle du bli glad säger vi.
Du skulle stå där med solen röd bakom dig och
säga åt mig att följa med till fucking crazy city.

Eller nej, i ärligheten namn, jag tänker inte.
Det blir min undergång gång på gång, icketänkandet.
Min förbannade känsla som går ända ut i fingertopparna.
Som inbillar hjärnan att det är den som tar besluten.
För jag är inte dum, hade jag förstått att jag egentligen
inte tänker, hade jag gjort något åt det.
Till och med nu tror jag att jag sitter och tänker
när allt jag egentligen gör är att
känna att jag kanske skulle fråga dig ändå.

Det är ett ynkligt hjärta att luta sig mot.

Idag minus nio år

Jag minns hur snön
smakade på min tunga
den dagen.

Om jag var som Trinity

och kanske också lite som Anne
(skulle jag få dig att se då?)

"En meteor störtar mot oss med mörkets hastighet. Just innan den ska pulverisera oss viker den undan och stryker så lätt mot oss att den åstadkommer ett svagt skalv. Detta upprepas gång på gång. Ibland önskar jag att den ska drabba med hela sin kraft, istället för att bara gång på gång rispa till över huden. Istället för att bara hålla oron öppen."
(Anne Swärd, Polarsommar)