Mitt bland alla oseriösa självmordstankar och förtvivlande ögonblick av olycklig kärlek och fördömande ögonkast mot spegelbilden, fanns det ett par timmar om dagen när alla jävla tonårsproblem på något sätt löstes upp och blev till hopp om något annat, något finare. Det var när jag efter skolan låg på sängen med ögonen stängda och kände Nikolajs raspiga röst fylla rummet.
Jag var nog lite kär i honom, på det sättet man kan bli kär i personer eller platser eller musik som har förmågan att få den verkligan världen att försvinna ett tag. Lyssnade jag på Du er min var hans röst så övertygande att jag verkligen trodde att någon någongång skulle kunna älska mig.
Ibland fanns han i teven också. Jag brukade titta på alla danska musikprogram som visades, ifall dom skulle säga något nytt om hans band eller kanske visa senaste videon. När de gjorde det, försvann min blick in i Nikolajs bruna ögon och medan han tittade in i kameran tittade jag på teveskärmen och det pirrade i magen och jag ville åka till Danmark och springa in i tevestudion och...ja, allt jag ville just då. Jag älskade hur hans musik, hans texter, träffade mig rakt i hjärtat. Och det var kanske ganska banala texter, ingen direkt märkvärdig musik om man lyssnar på den idag, men då var den som en frälsande hand på en nattsvart själ.
Nikolaj var inte någon stor stjärna i Danmark, man fick leta länge i affärerna längs Ströget om man skulle hitta en skiva med honom. Första skivan hittade jag inte alls, utan fick skriva till skivbolaget och fråga om de kunde vara snälla och skicka en skiva till Sverige.
Jag fick personligt svar av Nikolaj; ett långt brev, ett signerat foto och en skiva. Vi började brevväxla lite. Jag ritade och skickade serier som han sa att han satte upp på väggen och använde som inspiration när han skrev låttexter. Jag skickade bilder på min bror utklädd som punkare för att visa min talang som fotograf. Vi höll på sådär, lite fram och tillbaka. Idolen och fanet. Nikolaj och jag. Sen växte jag upp och livet gjorde att jag glömde bort sånt som var livsviktigt i tonåren, som Nikolajs musik.
För några veckor sedan kom jag utan anledning att tänka på honom igen. Jag googlade hans namn och hittade en hemsida. Han fanns fortfarande. Lite äldre, lite annan musikstil, men ändå. Jag kände efter, men det pirrade inte i magen längre. Jag skickade iväg ett mail till honom, skrev att jag kommit ikapp mig själv nu, att det blev ganska bra ändå. Undrade hur det var med honom, med musiken. Berättade hur viktig han varit för mig en gång, då.
Idag fick jag svar, han minns mig och mina bilder. Han har fått tre barn och är lycklig. Och om jag kommer till Pumpehuset 21 april skulle han skriva upp mitt namn i dörren. Tanken lockar lite, men jag tror det får stanna vid det. Vi träffades aldrig när han var min idol och jag är lite rädd att min tonårsbild av honom ska raseras om jag ser honom på riktigt nu. Men han är fin, fortfarande. Nikolaj.
