Pusselbitarna faller, som man säger...

...på plats. Idag är han nio månader. Ebbot, that is.

Neil, the bathroom's free. Unlike the country under the Thatcherite junta.

Både Rick och jag gillade Cliff Richard.
Jag minns att vi brukade sitta i Neils kylskåp och kasta deprimerade vindruvor på varandra.
Ibland gifte vi oss mitt i ett gitarrsolo, men inte så ofta.
Han var fin Rick.

Smile, you're on candid camera!

Om ni tänker er alla sorters känslor som varsitt ark papper. Sorg, glädje, hat, saknad, tomhet, nyfikenhet och så vidare. Ni kan få använda olika färger på arken om ni vill. Olika strukturer också. Bara ni lägger dom på hög, känslorna. Ordningen spelar inte heller någon roll.

När de så ligger där, avskyn på kärleken och tristessen på stressen...då tar ni fram det ni gömt bakom ryggen. Den där trädgrenen ni plockade upp från marken innan idag. Som ni ägnade tjugofem minuter åt att vässa medan ni tittade på Dawsons Creek. Snabbt som man drar av ett plåster, penetrerar ni sedan alla känsloarken i ett enda hugg.

Då har ni min insida i ett darrande stycke framför er.

Bon Voyage!

Inifrån samvetet - intet nytt

Snart har jag lansat fritt i ett år. Och fått det att gå runt. Som Arthur kring bordet. Jag är nog lite förvånad. Men mer förvånad är jag att jag inte känner mig speciellt stolt eller tacksam. Snarare känner jag mig lika gnällig som vanligt. Jag vill ha mer pengar så att jag kan göra arbetsrummet finare. Lite tavlor, svarta pärmar, bättre bokhyllor, några skåp, finstilta pennor och ett par gardiner med trädmönster. Jag vill ha en Mac med power, inte en PC utan. Och en laserskrivare istället för den förbannade bläckstrålen som brorsan köpte utan att rådfråga mig. Och så vill jag ha en snygg dansk lampa som hänger i taket och sprider allvetande ljus över mig. Jag vill inte ha folie i golvspringorna som knarkaren som bodde i huset innan mig envisats med att peta dit. Jag vill ha endast svarta nålar till anslagstavlan, inte grönarödagulaochblå. Men mest av allt vill jag ha någon som raggar kunder till mig och låter mig förbli den osociala individ jag är van vid att få vara. Och kanske en frilanskompis som står lutad över axeln på mig och mumlar något om att det är ute med genomskinliga textplattor. Ja, och så gärna ett jordgubbs- och smultronland att rulla runt i när det är fikapaus. Sen kanske jag är nöjd. Ja, det tror jag nog.

Linda skickar gylligaste snusket

Hej Papa Dee!