blanksteg

jag vet inte varför jag har varit så tyst de senaste dagarna. kanske behövs det inte lika många ord utanför stan. kanske är jag påverkad av andras tystnad. kanske är det så att det är mitt Yogite som vanligtvis får mig att rada upp meningsbyggnadsfel på rad och nu har jag inte druckit mitt te sedan i fredags och kanske är det därför jag har varit tyst. och någonstans kan jag förstå att ord försvinner ut i tomma intet istället för att hitta ett papper eller en datorskärm att fästa sig på, men samtidigt förstår jag det inte alls och alltihop ger mig lite ont i magen för till nästa måndag måste jag ha skrivit tre a4-sidor om hon som är jag fast tvärtom och jag har aldrig varit så blank som jag är just nu och jag undrar lite om jag tog mig vatten över huvudet när jag trodde att jag skulle kunna skriva på beställning. men kanske är det bara så att det känns jäkligt jobbigt att försöka beskriva min motsatsperson eftersom jag då måste rannsaka mig själv och erkänna vissa sidor som jag hoppades att jag inte hade och sånt som tar emot är ibland lättare att gömma än att plocka fram och kanske är det därför jag inte hittar orden längre. för det känns uppenbarligen lite löjligt att skylla på skrivkramp redan innan man skrivit något alls och jag vill inte känna mig viktig eller låtsas vara viktig för i ärlighetens namn så vet jag att jag inte är det och om det där pianot som några flyttgubbar fäster lite för löst i linorna skulle ramla rakt ner från tionde våningen och krossa skallen på mig så känner jag lite som gubbskrället i dårskaper i brooklyn att det inte skulle spela så väldigt stor roll för världen faktiskt. och jag menar det inte som ett beklagande för jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt deprimerad eller ledsen idag, det är bara ett konstaterande och om ni inte trodde att tomhet ekar så trodde ni fel fel fel...