tisdag, oktober 03, 2006

emit och grabbarna

jag sitter i mörkret i soffan med benen uppdragna under mig. ljudet på teven är avstängt men bilderna från nyheterna flimrar oroligt i periferin. jag tittar inte på teven, jag tittar åt höger. på det svartvita fotografiet i fönstret som föreställer min pappa som ung swingpjatt. det stora blockljuset jag köpte i söndags är placerat bredvid fotot och den orange lågan gör att skuggor spelar över det för mig välkända ansiktet. han var snygg som ung. hade jag varit min mamma hade jag också blivit kär i honom. hans högra ögonbryn är höjt à la jack nicholson och ovanför den snajdiga kostymen slickar han sig om munnen samtidigt som han ler rakt in i kameran. gangsterhatten snett framskjuten på pannan. al pacino möter svensk husmanskost. jag saknar honom. jag saknar att jag inte hann bättra mig för hans skull. att jag inte hann visa honom hur livet skulle se ut några år senare. jag ångrar det mesta och varje gång jag tittar på det där fotografiet blir jag ledsen och tänker att jag var en elak och misslyckad dotter. han förtjänade bättre, mycket bättre. och ibland, nu flera år senare, sitter jag i en soffa hemma hos mamma och söker vad? någon form av trygghet kanske. varm mat, en delad vinare och ett gammalt fotoalbum fyllt med minnen att bläddra i. och alldeles för ofta får jag en sån enorm skräck i magen att även mamma ska försvinna innan mitt liv hunnit ordna till sig och då får jag panik och vill tvinga henna att leva i hundra år till. för jag har ingen alls just nu, förutom hon, som tar emot mig om jag råkar gå fel väg igen. och vänner kan man belasta till en del men förr eller senare har de nog med sina egna liv och jag vill åtminstone ge sken av att klara mig själv jag också. men sanningen är förstås någon annan och jag behöver andras lugnande ord för att reda upp allt. och rätt som det är har jag blivit fem år igen och står utanför godisaffären och stampar med fötterna för att jag inte får det jag vill ha. bortskämd räcker jag tunga åt livet. och jag föraktar döden som står som ett mörkt hot bakom varje hörn och bara väntar på att få ta bort det sista vingliga kortet som fortfarande håller huset stående. och jag hatar emit flesti som går för långsamt när livet är fult och alldeles för snabbt när livet börjar bli okej. häck väck våt fläck.

3 kommentarer:

Konungen sa...

Vackert du, man blev helt ontimagenig innan lunchen
Du är alltid välkommen hit, bara så du vet
tar faktiskt bara åtta timmar
Jag köper öronproppar åt dig

Ytspänning sa...

Allting kommer att ordna sig lilla frun, det är jag säker på. Nej, det är jag inte, men vi är ju i alla fall två.

P. sa...

ja, och ordnar det sig inte kan man alltid föregå som dåligt exempel.