Hälsa Luke!

Det är en svamlande dag. Det bara är så, inte mycket att göra åt. Tänk vad lite idioti kan göra för dårskapen.
Idag har jag blivit kompis med Mark Lanegan och igår skrev Irya Gmeyner "Ha det bra" till mig. Det är en sjuk värld, man kan ha 22 000 kompisar eller 44 och allt det där som förut var ouppnåeligt kan man nu tafsa på lite när som helst. Jag som brukade skryta om att jag för många år sedan brevväxlade med Cia Berg (senare Soro), att jag skrev "Hej faberibba, livet är tungt" till henne och att hon skrev "Jag kollar fotboll och käkar chokladglass" till mig. Att jag skrev brev till Zeb Macahan som han aldrig svarade på, kanske för att jag skrev fel och råkade kalla honom "tough gay", kanske för att han fick miljoner med brev, hela skördar i såna där bruna postsäckar som de hade i Bullen (så drar vi i snöret Martin Timell).
Nu kan jag kittla Tom Waits under hakan ena dagen, bara för att nästa dag ha hans skäggstrån i vasken. Missförstå mig rätt, det är smått fascinerande och jag tycker om det, men det känns lite som att springa tjejmilen utan att ha några ben att springa med. Jag kutar runt på mina stumpar och hoppas att ingen ska upptäcka att det blöder på asfalten. Och det är lite läskigt att bli sedd i mängden för att sedan smälta ut till en enfärgad prick igen. Kanske ska jag nöja mig med Mark och Irya, så att när Stuart kommer där och knackar ska jag säga "Tack Stuart, men det är fullt i farstun nu. Du får gå hem igen."

Klart jag inte ska. KOM STUART!