Lite spänning, lite action, inga subtitles

Jag sitter mitt i ett blåsigt och ödesmättat landskap och läser brev från andra världskriget. Brev från min mormor, brev från min morfar, brev från min mormors nästkusiners kusiner adresserat till min mormor och morfar.

Nästkusinernas kusiner som kom från Östtyskland. Kurt, som pappan i familjen hette, var stridspilot och under kriget blev han nedskjuten av Hitlers knähundar. Han överlevde och kom undan med en kropp full med fula ärr, bara för att strax därpå bli tillfångatagen och satt i ett fängelse placerat på en enslig liten ö någonstans, jag vet inte var. Och precis som i Hollywoodversionen fick han och två medfångar för sig att fly eftersom tillvaron bland de bitska nazistvakterna inte var ett alltför angenämt helvete.
Under en natt lyckades de tre ta sig ut ur fängelsebyggnaden och bestämde sig för att simma över till fastlandet på andra sidan vattnet. Bäst som de simmade roterade vaktljuset från fängelset över dem med jämna mellanrum. Kurt var den ende som lyckades göra sig tillräckligt osynlig, de andra två blev skjutna och ett läckert skrovmål för hungriga fiskar.

Efter flykten från fängelset, flydde hela Kurts familj vidare till Sverige, till min mormor och morfar. Mormor och morfar blev förpassade till vinden eftersom utrymmet i huset var begränsat, liksom maten antar jag. Där gömde de sig i alla fall under hela kriget, gick i skola, jobbade på sjukhus och fortsatte att leva. När de hade bott där ett tag, hade Kurt en dag med sig två engelska ynglingar i present till min mamma, han tyckte att hon kunde få dem. Det tyckte inte mamma, som inte är mycket för engelsmän, och skräckslaget gjorde som Kurt och flydde. Men det är en annan historia.

Min mormor var sjuk i tio år och dog när min mamma bara var sjutton år, så jag har aldrig träffat henne. Breven och foton och det min mamma berättar är det enda jag har för att bygga upp en bild av henne. Likadant med min farfar egentligen, som också dog ung, bara det att min pappa inte hann berätta så mycket om farfar innan han själv dog. Antar att jag aldrig var tillräckligt intresserad för att fråga när jag var yngre, men någon gång ska jag väl ta tag i det.

Jag vill egentligen inte ha något sagt med det här, ingen tragisk historielektion med sensmoralen att det var sämre förr. Det jag tänkte komma fram till var att jag med breven och anteckningarna kommit på att även min mormor tyckte om att skriva. Hon skrev dikter med kulspetspenna på rutat papper som nu gulnat och knappt är läsbara, men det här kan jag urläsa, en dikt hon skrev den 9 januari 1940:

Kriget
Nu ett krig brutit ut
det är tyskens beslut
Han vill mörda och mordbrand utöva
han vill dela vårt bröd
han har bragt oss i nöd
Och vårt land vill han svekfullt bortröva

Uppå gatorna gå
många barn som är små
och de ropa på hjälp som i yra
Vem skall taga de små
var skall födan de få
vem skall huset och hemmet bestyra

Och jag ser längre fram
med ett barn i sin famn
och en moder av sorg och av smärta
Hennes man ligger död
hon har mistat sitt stöd
och hon har varken hem eller föda

O du allmakt så stor
där i höjden du bor
blicka neder och se vårt elände
Sträck din mäktiga hand
och beskydda vårt land
och fördriv och förgör vår fiende

(Glemminge den 9 jan 1940, Olga Nilsson)