Martin kan han

Jag stod inne på toaletten, tittade på min spegelbild och sög in kinderna tills jag fick världens djupaste smilgropar. Djupare än Ninas, cross my heart på svenska. Det är en lite gråare dag idag, det kan man konstatera. Inuti menar jag. För lite anledningar till naturliga smilgropar. Hela dagen stinker lite eau de artificiell, lite för många ögonblick som inte riktigt vill sig. Men det är okej antar jag, är man glad för jämnan kan det gå illa och jag hade ju en synnerligen glad förra vecka, så lite bakslag tar jag mellan tummen och pekfingret och trycker till bara. Ptts!

Imorse åkte jag tåg med Martin Kann. Jag visste inte att jag åkte tåg med Martin Kann förrän han ringde till sin frisör eller vem han nu ringde till och bokade in en tid på fredag genom att säga "Hej, jag heter Martin Kann och vill boka en tid, fredag går bra!". Martin Kann sett från sätet bakom, påminner starkt i frisyren om ett gammalt ex till mig. Det fick mig att vilja sätta tuggummi i håret på honom. Inte för att jag tycker illa om mitt ex, bara för att sånt hår inbjuder till tuggummipåsättning. Men jag orkade inte, klockan var halvåtta på morgonen och mina käkar sov fortfarande. Framifrån, upptäckte jag när Martin Kann vände sig om, såg Martin Kann inte ut som mitt ex utan som ett skivomslag till Bob Hund. Très mystiskt.
Väl på jobbet googlade jag Martin Kann, det gör jag alltid när jag ser en kändis på tåget (det är därför jag var tvungen att flytta tillbaka från Stockholm efter bara en veckas boende där). Senast jag åkte tåg googlade jag Orvar men hur kul var det? Orvar är på något tråkigt sätt alltid Orvar. Martin Kann var roligare, han gör fina saker, i jobbet menar jag då. Kul reklam och snygg design och så ett litet silverägg. Martin Kann är the man!

Dasskväll till ära ska jag ta taxi hem, det är mitt bidrag till Sveriges arbetslösa läkare idag. Vassegoa!