Rättare sagt

det här.

En miljon längre bort...

Det finns många saker jag inte ser någon mening att skriva om. Min resa in i Twilight Zone om några dagar är en av dom. Min resa in till Malmö igen om några dagar är inte en av dom.

Jag skriver gärna att jag numera nästan aldrig ser fram emot mina Malmö-resor. Sitta instängd i en avdomnad tvåa på farligaste gatan i stada när man kan sitta utestängd på heden och titta på glittrigaste vårhavet istället. Nej, jag tycker inte att Ribban och Bo 01 är fantastiska alternativ. Jag uppskattar inte folkvimlet på Lilla Torg eller gräsplätten på Gustav där ankorna skiter rakt ner i din lunchlåda. Ni får tycka vad ni vill om det.

Idag har jag skrivit till en gubbe och frågat vad han ska ha för 1 hektar betesland i Norrekås. Jag antar att det är mycket.

Agenda

Jag sitter med ett stort fånigt flin och tittar på Knut.
Jag sitter med ett större fånigare flin och tittar på Knut.
Sen börjar jag om från början igen.

Så lyckas du med citronträd

När jag går utanför dörren, om trettiofyra minuter, vet jag att jag direkt kommer få smuts i ögat och tvingas kisa de första tvåhundrafyrtiotvå stegen innan jag lyckas ta bort vad-det-nu-är med ett vantfinger.

Kanske kommer jag möta gubben som alltid ler med hela ansiktet när han stammande berömmer mig för att jag plockar upp hundbajset, och kanske kommer han att tro att jag gråter eftersom mitt ena öga är rött och rinner. Jag hoppas det. Idag är en dag när jag behöver sympatiska blickar från en snäll gubbe som tycker lite synd om mig. Han får gärna tro att någon varit elak mot mig, att jag nyss fått reda på att jag lider av en allvarlig åkomma eller att jag bara är så sorglig att jag inte kan låta bli att gråta utan anledning.

När jag och hunden passerat, kommer jag vända mig om och le lite mot gubben och han kommer titta tillbaka och undra om det skulle vara fel att bjuda in mig på en tröstande sherry. Men undran kommer stanna vid tanken och han kommer inte säga det högt. När gubben inte längre är inom synhåll kommer jag sakna min pappa lite och kanske börjar också det andra ögat få smuts i sig, men antagligen inte.

Det är jobbigt med dagar som känns fel utan att något egentligen är fel. När man så gärna vill beklaga sig men inte riktigt vet över vad. Man får lite smuts i ögat, man får nöja sig med det.

Jag hade fel, pressen hade rätt

Jag tar tillbaka. Nikolaj var visst det stor i Danmark!

Jag citerar "Nikolaj blev teenageidol overnight, Piloter blev en salgssucces, og ved Grammy-uddelingerne i 1990 fik Nikolaj Christensen prisen som bedste nye navn, ikke mindst i kraft af sangen Ridderen Af Kærligheden.".

Så är att, som bonnen skulle ha sagt. Skivförsäljarna i Köpenhamn och brevkompisen i Odense var obildade helt enkelt. Dessutom var han filmstjärna minns jag nu när jag tänker efter. Han åkte till Marocko och hette Christian och upplevde förbjuden kärlek. Jag har beviset inspelat på VHS. Och nu ska jag inte prata mer om det.

Hej.

Lennart, jag ger dig mitt namn

Världens minsta hingst i Sverige heter/hette Pia.

Det vet jag eftersom jag har sparat urklippet.

Men varför får hästar när inte Lennart får?

Åh fan - eller ska vi gifta oss nu?

Grattis på 43-årsdagen!
(igen)

Vi ved det godt selv

Mitt bland alla oseriösa självmordstankar och förtvivlande ögonblick av olycklig kärlek och fördömande ögonkast mot spegelbilden, fanns det ett par timmar om dagen när alla jävla tonårsproblem på något sätt löstes upp och blev till hopp om något annat, något finare. Det var när jag efter skolan låg på sängen med ögonen stängda och kände Nikolajs raspiga röst fylla rummet.

Jag var nog lite kär i honom, på det sättet man kan bli kär i personer eller platser eller musik som har förmågan att få den verkligan världen att försvinna ett tag. Lyssnade jag på Du er min var hans röst så övertygande att jag verkligen trodde att någon någongång skulle kunna älska mig.

Ibland fanns han i teven också. Jag brukade titta på alla danska musikprogram som visades, ifall dom skulle säga något nytt om hans band eller kanske visa senaste videon. När de gjorde det, försvann min blick in i Nikolajs bruna ögon och medan han tittade in i kameran tittade jag på teveskärmen och det pirrade i magen och jag ville åka till Danmark och springa in i tevestudion och...ja, allt jag ville just då. Jag älskade hur hans musik, hans texter, träffade mig rakt i hjärtat. Och det var kanske ganska banala texter, ingen direkt märkvärdig musik om man lyssnar på den idag, men då var den som en frälsande hand på en nattsvart själ.

Nikolaj var inte någon stor stjärna i Danmark, man fick leta länge i affärerna längs Ströget om man skulle hitta en skiva med honom. Första skivan hittade jag inte alls, utan fick skriva till skivbolaget och fråga om de kunde vara snälla och skicka en skiva till Sverige.

Jag fick personligt svar av Nikolaj; ett långt brev, ett signerat foto och en skiva. Vi började brevväxla lite. Jag ritade och skickade serier som han sa att han satte upp på väggen och använde som inspiration när han skrev låttexter. Jag skickade bilder på min bror utklädd som punkare för att visa min talang som fotograf. Vi höll på sådär, lite fram och tillbaka. Idolen och fanet. Nikolaj och jag. Sen växte jag upp och livet gjorde att jag glömde bort sånt som var livsviktigt i tonåren, som Nikolajs musik.

För några veckor sedan kom jag utan anledning att tänka på honom igen. Jag googlade hans namn och hittade en hemsida. Han fanns fortfarande. Lite äldre, lite annan musikstil, men ändå. Jag kände efter, men det pirrade inte i magen längre. Jag skickade iväg ett mail till honom, skrev att jag kommit ikapp mig själv nu, att det blev ganska bra ändå. Undrade hur det var med honom, med musiken. Berättade hur viktig han varit för mig en gång, då.

Idag fick jag svar, han minns mig och mina bilder. Han har fått tre barn och är lycklig. Och om jag kommer till Pumpehuset 21 april skulle han skriva upp mitt namn i dörren. Tanken lockar lite, men jag tror det får stanna vid det. Vi träffades aldrig när han var min idol och jag är lite rädd att min tonårsbild av honom ska raseras om jag ser honom på riktigt nu. Men han är fin, fortfarande. Nikolaj.

Lund

Per: Pia jobbar som grafisk designer.
Pers mamma: Jasså, Thailand.

Närmare pudelns kärna

Hundmässan avklarad.
Okej, hund 1, 2 och 4 är strukna. Hund 1 och 4 för att de är alldeles för små till min längd. Hund 2 för att jag har läst på och fått reda på att man helst ska jaga med dem. Återstår hund 3. Eller ja, vi har förstås bubblaren, hund 5, men den fäller tokigt mycket.

Sen är det det här med uppfödare. Jag måste hitta en uppfödare som inte kräver att jag ställer ut hunden på mässor typ den jag var på idag. Ni kanske inte vet det, men jag gör mig faktiskt inte speciellt bra i en utställningsring, iklädd röd nylondräkt, dansande till Är det det här du kallar kärlek. Eller ja, jag gissar att jag inte gör mig bra i det och jag vill helst inte behöva bevisa motsatsen. Ärligt talat kändes det som att det överlag inte är speciellt sunda människor som sysslar med sån där hunddressyr. Man aktade sig för att stirra dom i ögonen för länge om man säger så.

Trean och bubblaren

Johannes hjärta Kent

Grattis på födelsedagen!

Hon leve skitlänge!

Grattis Ljungby-Linda önskar jag och en bild från Ljungby-dasset.

HURRA HURRA HURRA HURRA!

Vem behöver inspiration när det finns regler

Regler
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa utmanarens blogg för mer information.

1. När jag sitter i en bil, mest på vintern, åker mina ögon automatiskt slalom mellan reflexpinnarna i väggrenen. Ibland byter jag håll med vilje för att bevisa för mig själv att det inte är ett tvångsbeteende.

2. Jag lider av någon åkomma som gör att jag kan bli enormt stressad och irriterad på människor som: sörplar, smaskar, snarkar, andas tungt mm. Detta gäller inte djur, som jag av någon anledning aldrig blir irriterad på (gällande just dessa ljud alltså). Andra undantaget är om jag är kär i människan i fråga, de första månaderna brukar de kunna smaska högljutt utan att det berör mig det minsta.

3. Jag har brevväxlat med en vampyr från Holland som ville gifta sig med mig. Han hette Antoine och var lång, mörk och skitsnygg tills jag fick ett foto på honom. Då lade jag ner vampyrer helt.

4. Jag vill helst ha minusgrader i sovrummet och fötterna utanför täcket.

5. Jag tycker om att ha pepparkaksdeg på mackan och att äta feferoni i kombination med kardemummaskorpor.

6. Jag går igång på kockbrallor. Eller på kockar överhuvudtaget kanske.


Och nu ska jag göra som jag alltid brukar göra med kedjebrev, dvs bryta dem. Härmed utmanar jag inga fler bloggare. Så.

Din morsa också

Klichéerna hinner alltid ikapp mig. Förr eller senare är dom där, svettiga i min handflata med ansikten som liknar Lotta Engbergs och en falsettröst som får det att skära i öronen.

En gång när jag var ung och oförståndig spydde jag ur mig klichéer inför en flicka som ville lägga ut mina "konstverk" på hennes hemsida (det hette hemsida förr innan bloggarna tog över, ni minns kanske?). Alla dessa klichéer samlade hon ihop i en fin hög och lade ut till allmän beskådan på sin sida, med mitt namn tydligt bokstaverat ovanför. Under klichéerna lade hon i en lika anmärkningsvärd hög mina barnsliga amatörmålningar som föreställde eldvarelser och vampyrer och annat trams som jag kletat ihop. Jag vill minnas att det var pinsamt redan första gången jag läste mina egna ord "rött vin", "natten", "oljefärg" bla bla blaaaah blärk. Jag vill till mitt försvar bestämt hävda att jag var rysligt aspackad när jag skrev orden, men jag kan inte garantera att det var så.

När jag efter ett par år slutat tänka på olustigheten får jag av en snäll människa reda på att den där sidan kommer upp så fort man googlar mitt namn. På förstaplats! Jag är märkt, klichéerna är mitt varumärke, halleluja! Min första tanke var att jag mailar flickan och ber henne ta bort skiten, att en hemsida för sitt eget bästa inte bör överleva så många år, men den enda mailadressen som stod att finna är min egen. Jag är dömd att sona för mina brott i all evighet.

Och så tiden som är nu. Skrivkramp. Vad fan ska jag skriva om i bloggen, funderar jag på medan jag går vägen fram mot Gunnar Svens, medan jag hör den itukörda asfalten krasa under mina alldeles för varma gympastövlar. Vårsolen som bränner hål i dimman ovanför det nu gröna rapsfältet och ljudet av bäcken som fyllts på med vatten efter att snön smälte bort, alla intryck pockar på uppmärksamhet och jag kommer inte på ett skit att skriva om. Det är för bra nu, dagarna är för bra. Dom är inte fantastiska, men tillräckligt bra för att jag inte ska ha så mycket dåligt att skriva om. Klichéerna igen. Japp, där kom dom. Jag skriver som bäst när jag är djupt olycklig och ser demonerna dansa tango framför mina gråstarriga ögonhalvor. Stöt en påle i mitt hjärta så att orden får en chans att rinna ut igen. Stånga mig, vad väntar du på, kom igen då!

Eller vet ni vad, jag skiter i att ni kanske vill ha något snaskigt olyckligt att läsa. Jag trivs bättre här, där det är lugnt och skönt och där jag kan sitta och lukta på blommorna. Tystaden här är talande (se där, den bjuder jag på).

Fyrialisterna

En av dessa ska välja mig på lördag är det tänkt.

Steady, as she goes

Jag gör en förlossnings-CD. Det har jag aldrig gjort förut och normerna kanske skriker havskluck, måsar och lugnande vårvindar, men Viktoria vill ha rock så rock det blir. White Stripes står på önskelistan. Jag tycker det är vackert, hennes pojke kanske kommer till världen mitt i ett av Black Maths gitarrsolon. Kom inte och säg annat än att det är den bästa start ett barn kan få.

(Låt oss hoppas att de hinner förbi I think I smell a rat)

Först svartruta, sen...

Mitt hår är vildvuxet som fan. Jag har kalla rosor på kinderna istället för rouge. Jag vankar runt i raggsockor och urtvättade svarta kläder och inbillar mig att det är lite bohemiskt charmigt att se ut som jag gör nu. Jag springer mellan två datorer, mellan en som har internet och en som inte har men som har de nödvändiga programmen. Nödlösningar innan det stora genombrottet. Om jag sticker ut huvudet genom fönstret hör jag havet förväntansfullt mullra åt mig. Sticker jag endast ut tungan märker jag hur dimman klistrar sig fast och får mig att tappa orden. Jag känner dramatiken spela ödesmättade melodier under huden som rör sig nog så försiktigt runt min kropp. Det är nu eller aldrig, strof efter strof. Imorgon ska jag ringa Bergman, vi är like this.

Jag behöver mer rekvisita, jag behöver en hund. Jag behöver förslag på en ras som är vacker, lugn, glad, ofällig och helst ganska stor. Nå?

Hur som helst, grattis!

Det gäller DIG också!

Som kontrast till gårdagens oförutsägbara eufori är jag idag oförutsägbart jävligt irriterad på allt och alla.

Jag irriterar mig på fyra inavlade Tomelillabor som åker tåg samtidigt som jag och som både luktar illa, pratar illa och skämtar förbannat illa. Jag irriterar mig på elementet i tåget som är så varmt att sulan på min skor smälter och droppar ner som ledsna svarta tårar på det klistriga golvet. Jag irriterar mig på mamman som äter så långsamt att jag får epilepsianfall. Jag irriterar mig på pastorn i teven som inte vet vad sångerskan i Sounds heter. Jag irriterar mig ännu mer på pastorns dotter som han ringer till och som inte heller vet vad sångerskan i Sounds heter. Jag irriterar mig på att alla idéer slagit sig ner i det madrasserade rummet bakom hjärnbalken och vägrar att komma ut och leka med mig. Jag irriterar mig något hysteriskt på en viss person som tar helvetes lång tid på sig att svara när jag mailar. Jag irriterar mig på att Henrik inte har tid att massera mitt hår förrän om två veckor. Jag irriterar mig på att kilona inte rasar av mig alldeles av sig själva. Jag irriterar mig på att luggen ramlar ner på överläppen och kittlar så att jag nyser. Jag irriterar mig på att jag ser suddigt med högerögat. Jag irriterar mig på att månen är full och inte jag. Jag irriterar mig på att min I-pod dog halvvägs på resan. Jag irriterar mig på att halva Sverige sitter och hejar på fucking jävla Brandeby ikväll. Jag irriterar mig på att bordet är för lågt ner när jag äter. Jag irriterar mig på folk som sitter och hostar fast det stör tystnaden. Jag irriterar mig på telefontider 8:30-9:30. Jag irriterar mig på att jag prompt måste sitta och irritera mig en fredagkväll. Fan.

Perfektion, sista touchen

Så!

Nu är dagen perfekt.

L'amour à trois

Fan, jag är jävligt nöjd med den här dagen.

Ljudspår: Stereo Total

Smakspår: Salmiak

Ljusspår: 100 W

Do the bambi!

Varför...

...har ingen berättat för mig om Thåströms nya projekt Sällskapet?

Ni borde veta att jag är alldeles för lat för att ta reda på sånt själv.

Scheisse!