att sova länge, länge

jag drömmer att jag är ombord på en stor båt. en båt med många rum men inte lika många människor. jag springer eftersom jag har bråttom men jag vet inte till vad. upp och ner för trappor, andfådda steg och paniken som växer för varje dörr jag passerar. jag hör röster men vet inte var de kommer ifrån. gråtfärdig slår jag på väggarna jag springer förbi, skriker tyst i mitt huvud tror jag. så kommer jag till den sista dörren och öppnar den. ett stort kalt rum med cementgrå väggar, upplyst endast av en naken glödlampa som hänger från taket mitt i rummet. mitt i rummet ja. där sitter en person men jag ser inte vem. och plötsligt går jag väldigt långsamt. någon drar mig i armen och säger åt mig att vänta. säger åt mig att jag inte vill se. men jag måste få se, så jag fortsätter gå. ett par meter från personen som jag inte vet vem det är, ser jag konturer jag känner igen. ryggtavlan som nervöst vilar mot den lika nervöst ihopsatta pinnstolen. händerna med de långa fingrarna som håller i ett litet metallföremål som blixtrar till när ljuset landar på det. ansiktet. håret som är bortrakat men ansiktet minns jag alltför väl. det är Han. han som jag aldrig skulle få se igen. nu sitter han framför mig och han ser allvarlig ut. inte rädd men han skakar lite. som första gången vi träffades. alldeles nära honom nu och jag ser föremålet tydligare. han håller i ett rakblad med sin högerhand, siktar på den vänstra handleden. jag säger inget och inte han heller. jag förstår inte men det verkar han göra. i brist på annat lägger jag min kind mot hans. rör vid hans kindkotor med mina fingertoppar. följer varenda linje i hans ansikte medan jag blundar. en tår faller från antingen honom eller mig. det blir lite fuktigt och rummet upplöses. jag simmar i en pool med grönfärgat vatten. det borde vara gräsmatta där men det hände väl något. jag ser honom inte längre men vet att jag måste in i huset och gömma honom för de andra. han ligger i mitt gamla sovrum. min mamma står några meter bort i badrummet. tittar sig i spegeln och räknar åldern antagligen. ett stort täcke som jag drar över honom varje gång någon i huset närmar sig. och de ser inte. inte jag heller och varje gång jag drar undan täcket igen förväntar jag mig att han ska vara borta. de första tre eller fyra gångerna är han det inte. han bara ligger där, ser förkyld och rufsig ut. men kanske är det den femte gången som han till sist är borta. och jag är inte förvånad, för jag visste. så jag går uppför trappan, upp till terassen på taket. ser på himlen. molnen som täcker norr, syd, väst och öst. ser inte festen som pågår runt mig. ser inte att han sitter på en stol några meter bort.

freud, bitte?

en volvo, flera volver

habla litta espanol.
döda litta gubbs.
rulla litta köttfärs.

fina fisken, almodóvar.

fredag...

...och tiden går ja.
det var mest det. ett konstaterande så här efter lunchjärparna. tiden går och tystnaden håller tiden i handen. krampaktigt med ett svagt löfte om att de aldrig ska skiljas åt.
du och jag emit.
du och jag tystnaden.

tralala lilla molntuss

musikkväll. och jag ska villigt erkänna att jag inte hade en aning om att gwyneth paltrow kunde sjunga. men det kan hon. inte heller visste jag att tyskland hade så mycket bra musik instoppad i sina wurstar. man lär sig. mädchen R lade 29 nya låtar till min oktobersamling och imorgon får jag några till av han som laddar mitt rabattkort utan att veta om det. ja, det är bra det här. musik är bra. lugnande, upplivande, wunderbar!

hej bullen!

hur gör andra när dom är obekymrat glada? jag undrar eftersom jag idag är glad utan att riktigt veta varför, och automatiskt börjar min hjärna med sina felsökningar. för det känns skumt att sitta på jobbet och vara glad när man egentligen inte har någon bra anledning till det. och istället för att njuta av det tänker jag kuckovarning och fraser som nu har det visst helt slagit över för na. det är obehagligt med känslor som man inte använder så ofta, oroväckande rent av. så jag blir lite bekymrad när jag är glad, vad ska jag göra med det liksom. hur förvaltar man det glada på bästa sätt så att man inte spenderar allt på en gång? varför var det inte någon som varnade mig för att jag skulle vara glad idag så att jag hann förbereda mig? nä, kasta ut henne på isen bara och se om hon kan dansa mazurka utan att ytan spricker. jag står helt handlingsförlamad i min totala glädje. och en liten, liten röst inom mig fnissar till och viskar måtte det gå över snart.