Hej, hej då [repeat forever]

07:55

97 97 97

12:47

97 97 97

Dagarna som är. Mycket handlar om att se saker för vad de är just nu, i öööh gon blick et. Fånga dagen och sånt skit. Det stör mig. Naturligtvis eftersom jag aldrig varit kapabel till det, att få livet att börja om på nytt varje dag. Jag lovar att enda gången jag inte spekulerar i vad som kommer hända sen är när jag proppar munnen full med godisbitar. Eller jo, jag spekulerar då också. Jag bryr mig bara inte.

Men det andra i livet, det som ska göra mig gammal och glad och en gång världens lyckligaste? När det kommer till det är att leva i presens lika med ett stort NO NO. Jag vill ha garantier till lyckan, veta att det som gör just den här dagen så underbar inte är något som försvinner imorgon. Jag vill kunna stämma den som kryssar fingrarna bakom ryggen när han med ett bilförsäljarleende kränger "The real thing" till mig . Veta redan innan köpet gått igenom att jag kan få byta till en ny lycka om den jag just är på väg att införskaffa slutar att funka. Två års öppet köp eller bytesrätt. Och inga jäkla ursäker som säger att "tyvärr så är ditt liv slut på lagret".

"Det löser sig sa han som sket i vasken!"

Så brukade min pappa säga. Presensmannen. Imperfekt-/futurumdottern.

Glad påsk!

(Oh, and I want to thank God!)

Rättare sagt

det här.

En miljon längre bort...

Det finns många saker jag inte ser någon mening att skriva om. Min resa in i Twilight Zone om några dagar är en av dom. Min resa in till Malmö igen om några dagar är inte en av dom.

Jag skriver gärna att jag numera nästan aldrig ser fram emot mina Malmö-resor. Sitta instängd i en avdomnad tvåa på farligaste gatan i stada när man kan sitta utestängd på heden och titta på glittrigaste vårhavet istället. Nej, jag tycker inte att Ribban och Bo 01 är fantastiska alternativ. Jag uppskattar inte folkvimlet på Lilla Torg eller gräsplätten på Gustav där ankorna skiter rakt ner i din lunchlåda. Ni får tycka vad ni vill om det.

Idag har jag skrivit till en gubbe och frågat vad han ska ha för 1 hektar betesland i Norrekås. Jag antar att det är mycket.

Agenda

Jag sitter med ett stort fånigt flin och tittar på Knut.
Jag sitter med ett större fånigare flin och tittar på Knut.
Sen börjar jag om från början igen.

Så lyckas du med citronträd

När jag går utanför dörren, om trettiofyra minuter, vet jag att jag direkt kommer få smuts i ögat och tvingas kisa de första tvåhundrafyrtiotvå stegen innan jag lyckas ta bort vad-det-nu-är med ett vantfinger.

Kanske kommer jag möta gubben som alltid ler med hela ansiktet när han stammande berömmer mig för att jag plockar upp hundbajset, och kanske kommer han att tro att jag gråter eftersom mitt ena öga är rött och rinner. Jag hoppas det. Idag är en dag när jag behöver sympatiska blickar från en snäll gubbe som tycker lite synd om mig. Han får gärna tro att någon varit elak mot mig, att jag nyss fått reda på att jag lider av en allvarlig åkomma eller att jag bara är så sorglig att jag inte kan låta bli att gråta utan anledning.

När jag och hunden passerat, kommer jag vända mig om och le lite mot gubben och han kommer titta tillbaka och undra om det skulle vara fel att bjuda in mig på en tröstande sherry. Men undran kommer stanna vid tanken och han kommer inte säga det högt. När gubben inte längre är inom synhåll kommer jag sakna min pappa lite och kanske börjar också det andra ögat få smuts i sig, men antagligen inte.

Det är jobbigt med dagar som känns fel utan att något egentligen är fel. När man så gärna vill beklaga sig men inte riktigt vet över vad. Man får lite smuts i ögat, man får nöja sig med det.