Ibland gör det sig påmint

Det behövs så lite. För att få det ena benet att bli lite tyngre än det andra. Och vippbrädan att darra till och sakta, sakta dra sig mer mot marken än mot himlen. Du blinkar till och andas häftigt in ljummen, unken tågluft i dina lungor. En kort stund funderar du på att låta brädan gå hela vägen ner. Kanske för att du glömt hur smällen låter. Hur ont gravitationskraften gör. Men du sansar dig. Jämnar ut dig. Igen.

Sexkullen

Det grönskar fint på sexkullen nu. Harar hoppar runt bland vitblommande buskar och det är väldigt Beatrix Potter alltihop. Om man blundar kan man höra hur den stora lurviga svansen ramlar av ekorren. Hur porslinet i det stora huset krossas. Balettsteg in absurdum.

Ibland på kvällarna står jag nedanför sexkullen och ser hur solen dinglar i ett snöre, på väg att bli bortklippt av månen. Det brukar alltid pulsera lite extra rött och orange just då. Eld som smälter ut i det ljusblå och blir som bensinspeglingar på en vattenyta. En dag, tänker jag, ska jag ligga som en nypumpad luftmadrass och bli med barn på den där kullen. Fast inte idag, inte ikväll. Ikväll blir det nybakad rabarberpaj och semifreddo. Nedanför.

Två ugglor i ladan, det glömde jag

Nu har spindlarna börjat komma innanför dörren. Myrorna, skalbaggarna, getingarna, tvestjärtarna och de dammhängda malen också. Och så har hyresvärdarna bytts ut till en glad danska och hennes lika glada svenska man. De sliter i trädgården och jag bakar kakor som jag går över med och grannsämjan är som på teve när de i gengäld bjuder på vinflaskor, renovering och sommarhus på Bornholm. Lugnt trampar jag sönder en spindelsnärta med förra årets sommarballerina. Det har blivit så fasligt lätt allting, nästan som på Prozac. Kanske borde jag oroa mig mer. Kanske borde tankar på gammalt göra mer ont. Men jag tittar på bilder och texter och slitna rosa moln och allt får mig bara att le. Det gick över till slut. Det gjorde verkligen det.

Min hud är din hud

...att karva i nästa gång du är i närheten.

Jag vs Jag

Det är nog sant som de säger och alltid har sagt, att orden kommer trögare när det grå på insidan börjar blandas upp med färger. För första gången på...ja, jag vet inte...två år kanske...känner jag mig lugn. Tankarna spretar inte lika demonstrativt som förut. Och det hela beror inte på någon stor omvälvande händelse eller många små. Antagligen har jag bara hunnit ikapp mig själv. Utsikten är inte längre min egen ryggtavla, utan just ingenting. Och ingenting är väldigt befriande. Ingenting är lättare att andas in och ingenting kräver inte lika många svar. Ingenting är förbannat vackert att sitta ute i en sista morgon innan maj tar över.

Och färgerna är väl inte direkt skarpare än tidigare. Tores åker femtio meter bort har fortfarande ett tunt vitt röktäcke över sig klockan sju på morgonen. Himlen ovanför kullarna är fortfarande mesigt pastellblå innan solen hunnit hela vägen upp. Dunen som dinglar från grenarna är transparent gula så här dagarna innan de ska falla av för att lösas upp till ingenting.

Så nej, färgerna är som tidigare. Skillnaden. Skillnaden är jag inte längre behöver nöja mig med att beskriva färgerna. Jag kan gå rakt ut i dom och känna att det enda som försvinner. Är orden.