I'm in love

Dagen vs Dagen 1-1

En dag så full av ekonomiskt förfall och nedsatt förmåga till lyckorus, blir jag ändå lite lycklig när jag på väg hem från ICA hamnar bakom en häst och vagn fullastad med glada rullstolsmänniskor. Kunde man bli rik på det, skulle jag också köpa en gammal kuse, en sliten vagn och bjuda byfolkets handikappade på dagliga sommarutflykter i parasolldrinkarnas tecken. Hej, jag skulle skjutsa runt de ickehandikappade också, bara jag fick mina 25 spänn att köpa jordgubbar för varje dag. Och spriten, någon hade fått sponsra mig med fulspriten också. Kanske Korven i Borrby...undrar vad han gör nu för tiden.

Åh hå

Man kan tänka på Don Johnson istället om man vill, det får man.

Jag har inte varit sjuk på hela vintern. Den ena och den andra har berättat för mig om hur de hostar och snörvlar och ligger halvt medvetslösa, samtidigt som de spyr och tömmer sig på alla möjliga sätt. Och de har gjort det gång på gång, varit sjuka. Vissa har varit så sällan friska att de under de timmar de mått bra, varit säkra på att det bara varit en farlig bieffekt av den riktiga sjukdomen. Folk har inte mått så bra den här vintern.

Men jag har alltså klarat mig undan allt. De enda krämpor jag har haft har berott på helt andra saker än sjukdomar, som att jag t ex har en hund som använder mig som språngbräda då och då när inte golvet studsar tillräckligt av sig självt. Men inget kräkande, ingen feber, inga plötsliga svimningsanfall på väg till jobbet.

Och min teori till varför jag varit så jävla frisk är väl helt enkelt det, att jag inte går till något jobb. Det har inte funnits några kolleger eller medresenärer eller förbipasserande skolbarn som andats basilusker på mig den här vintern. Isolerar man sig bara tillräckligt noga är det enda man kan drabbas av vägglöss eller ont i magen. Och vägglössen var inga vägglöss kom doktorn fram till.

Sen sover man ju så fantastiskt mycket mer när man jobbar bara några meter från sovrummet. Och precis som vänsterpartiet anser jag sömn vara det viktigaste livet har att erbjuda. Jag älskar att sova. Länge. Intensivt. Jag hatar att vakna innan kroppen är beredd. Att inte få låta drömmarna sina ut alldeles av sig själva. Det, det tror jag är en stor anledning till att jag blev sjuk mycket oftare när jag var anställd. Sömnbrist.

Men nu alltså, idag och igår, har jag en smärre implosion på gång. All värme som borde suttit i husväggarna på vintern, har åkt ner i min mage istället och sprider sig som ett grenverk genom hela kroppen. Kinderna hettar, näsan frustar ut rykande rökmoln och tårna spretar ifrån varandra för att slippa bränna sig. Jag v ä g r a r att tro att det är feber. Det kan det inte vara. Jag är frisk! Men något skumt är det. Något skumt är det. Kanske har jag fått i mig nässlor utan att ha märkt det. Kanske tyder mina skitiga fotsulor på att jag springer ut på Tores åkrar på nätterna och betar brännässlor in absurdum. Det skulle förklara en del. Både drömmarna och hettan.

Ja, så är det.

Allt det här för att ha en anledning att sätta in en bild på...

Äh, jag kom hem helt fel. Alldeles för tidigt och alldeles för sent.

En timme innan hade min vinsläpiga hjärna fnittrat till och tvekat in i det sista om den verkligen skulle dirigera upp resten av kroppen i bilen. För allt som var jag ville sitta kvar i den sällsynta stadstystnaden, fortsätta gömma solslickade tår i skuggan från någons stol, och skjuta körsbärskärnor på den fagra ungdomen. Men vinsläpiga hjärnor är hopplöst inställsamma och istället blev det AC och diskussion om lammstekar med ålderdomen. Veto veto veto!

Niotiden. Hemma. Otillåten att köra bil. På landet igen. Hade det inte varit för väldigt små detaljer kunde jag ha höjt åldern på ungdomen bara ett snäpp och fortsatt ett par mil på egen hand. Grillat i Barbiebyn och gett dagen bara några timmar till. För verkligen, den här kvällens tendens att bli kortare och kortare, kändes så...ja...så bortkastad...

Men jag förvaltade om. Öppnade en Guillaume Canet och svalde ner honom med stora klunkar. Drömde mig bort bland tunga sidendraperier och tjocka dunbolster. Såg framför mig hur smöret rann ner längs sidorna på en tallrik med crepes och kände återigen ett sug efter att börja rita kolteckningar. Att dra fingrarna genom tjockt, ostyrigt, lockigt hår och imponerat applådera när en sån som Peder Lamm upphör att stamma . Ah oui! Franskt i strupen är alltid en stämningshöjare.

Ok, jag går och lägger mig då.