Alltid när jag är mitt uppe i en Dennis Lehane, ställer hjärnan om sig och börjar producera mardröm efter mardröm åt mig på nätterna. Jag älskar Dennis Lehane, men mardrömmarna - nja. Det är inte så kul att försöka undvika få halsen snittad varje natt. Eller att gång på gång känna lättnad utbytt till ren skräck. Och det är faktiskt lite jobbigt att den dumma mördaren envisas med att byta ansikte hela tiden, så att jag aldrig vet säkert vilken som jagar mig.

Nu har jag inte kunnat hålla mig, utan har läst två Lehane på raken. Mest för att jag förstod att jag missat den allra första boken om Patrick och Angie och det stör mig när tillvaron är huller om buller.

Men det ställer förstås till det på nätterna. Det gör det. Jag har ända sedan barnsben fått höra om hur alla otäckheter jag dras till kommer leda till otäcka saker. Mina föräldrar klagade när jag som elvaåring satt på släktkalas och plöjde genom bok efter bok av Stephen King. Och sen Dean R Koontz och efter honom värre och värre och värre. Och nu vill jag ha det så verkligt som möjligt, så otäckt som möjligt, det ska helst vara riktigt fantasifulla vidriga massmördare och orden ska vara skrivna i min smak. Som Dennis Lehanes.

Det jag skulle komma fram till var egentligen det här. NI BEHÖVER INTE OROA ER. Inatt drömde jag helt normalt. Punkarfredde hade ett gigantiskt elefanthuvud och råkade hamna bredvid mig i en soffa. Vi pratade om älvor och fläderbuskar och den fula ungen från förr kom in och stampade lite med foten. Efter hand som jag började acceptera Freddes gigantiska huvud och ändå tyckte att han var riktigt fin därunder, så började huvudet krympa. Mindre och mindre blev det. När vi hade klättrat en stund på några tegelväggar och sprungit från nazister i en trång mörk tunnel, åkt en låg gul taxi och käkat falafel så att såsen rann nerför mungiporna var huvudet så litet och fint att det var läge för en omgång obligatorisk tuschletning på Bo Ohlsson och sen målade vi färgglada figurer på varandra och hånglade glatt medan även det mörka håret växte ut på skalpen. Och det kom bara ut skumma figurer från andra dörrar två gånger under den här tiden.

Så ni ser!


Om ni har ett boktips får ni gärna komma med det.


Foto: Eric Anotoniu

I'm in love

Dagen vs Dagen 1-1

En dag så full av ekonomiskt förfall och nedsatt förmåga till lyckorus, blir jag ändå lite lycklig när jag på väg hem från ICA hamnar bakom en häst och vagn fullastad med glada rullstolsmänniskor. Kunde man bli rik på det, skulle jag också köpa en gammal kuse, en sliten vagn och bjuda byfolkets handikappade på dagliga sommarutflykter i parasolldrinkarnas tecken. Hej, jag skulle skjutsa runt de ickehandikappade också, bara jag fick mina 25 spänn att köpa jordgubbar för varje dag. Och spriten, någon hade fått sponsra mig med fulspriten också. Kanske Korven i Borrby...undrar vad han gör nu för tiden.

Åh hå

Man kan tänka på Don Johnson istället om man vill, det får man.

Jag har inte varit sjuk på hela vintern. Den ena och den andra har berättat för mig om hur de hostar och snörvlar och ligger halvt medvetslösa, samtidigt som de spyr och tömmer sig på alla möjliga sätt. Och de har gjort det gång på gång, varit sjuka. Vissa har varit så sällan friska att de under de timmar de mått bra, varit säkra på att det bara varit en farlig bieffekt av den riktiga sjukdomen. Folk har inte mått så bra den här vintern.

Men jag har alltså klarat mig undan allt. De enda krämpor jag har haft har berott på helt andra saker än sjukdomar, som att jag t ex har en hund som använder mig som språngbräda då och då när inte golvet studsar tillräckligt av sig självt. Men inget kräkande, ingen feber, inga plötsliga svimningsanfall på väg till jobbet.

Och min teori till varför jag varit så jävla frisk är väl helt enkelt det, att jag inte går till något jobb. Det har inte funnits några kolleger eller medresenärer eller förbipasserande skolbarn som andats basilusker på mig den här vintern. Isolerar man sig bara tillräckligt noga är det enda man kan drabbas av vägglöss eller ont i magen. Och vägglössen var inga vägglöss kom doktorn fram till.

Sen sover man ju så fantastiskt mycket mer när man jobbar bara några meter från sovrummet. Och precis som vänsterpartiet anser jag sömn vara det viktigaste livet har att erbjuda. Jag älskar att sova. Länge. Intensivt. Jag hatar att vakna innan kroppen är beredd. Att inte få låta drömmarna sina ut alldeles av sig själva. Det, det tror jag är en stor anledning till att jag blev sjuk mycket oftare när jag var anställd. Sömnbrist.

Men nu alltså, idag och igår, har jag en smärre implosion på gång. All värme som borde suttit i husväggarna på vintern, har åkt ner i min mage istället och sprider sig som ett grenverk genom hela kroppen. Kinderna hettar, näsan frustar ut rykande rökmoln och tårna spretar ifrån varandra för att slippa bränna sig. Jag v ä g r a r att tro att det är feber. Det kan det inte vara. Jag är frisk! Men något skumt är det. Något skumt är det. Kanske har jag fått i mig nässlor utan att ha märkt det. Kanske tyder mina skitiga fotsulor på att jag springer ut på Tores åkrar på nätterna och betar brännässlor in absurdum. Det skulle förklara en del. Både drömmarna och hettan.

Ja, så är det.