dlk

onsdagar är dagar när man dricker lite portvin, blir varm i magen och rätt som det är tänker man tankar om inte lycka men om lyckliga stunder och ni kanske tycker att det är samma sak men i min värld är lycka lite mer långvarigt och stabilt medan lyckliga stunder kan dyka upp mitt i den värsta misären och få en att stå ut lite, uthärda om ni så vill och om jag skruvar ner volymen på teven (kiss me tiger wow wow wow) och tittar rakt fram i ingentinget minns jag faktiskt några lyckliga stunder och grått är vackert men grönt är skönt och så här är det... en dag i en konstig dansk park, ipod i fickan och lurar till öronen och en behaglig röst med anvisningar på engelska och gå nerför trappstegen, titta åt höger på barken så ser du det stora ögat och lyssna på skorna som klippetikloppar och in i den mörka mörka gränden och hör du mannen som följer efter dig, viskningar och trädgrenar som viks åt sidan och det är vackert och det är duggregn och det är halt på stenarna som leder ner till vattnet och när historien nästan är slut faller himlen ner och det blir blött ända in på trosorna och det var en lycklig stund. en annan tid och jag springer som en jävla mittlivsnovellbrud på snötäckta gator i stan och han som var då springer efter och det fuskas med kriget och den konstiga osten ligger i påsen som han bär på och allt var nära slutet redan då men jag låtsades inte om det och kallt som rinner från kragen ner på ryggen och himlen är snögrå och ljudet är tyst och det låter som potatismjöl under fötterna och det var en lycklig stund. sen var det den där gången när de riktiga kläderna låg i en hög och alternativet hängde som lösa förtöjningar på kroppen och allt var slabbiga sopor och det var vardag och som vanligt och fan så tråkigt och tvinga iväg hela lasset till ljuset och musiken och frisyrerna och bara småpojkar men de sjöng sanningar på löpande band och inte var det någon jäkla sing and song utan skrik och tjut och trumpetande elefanter på disco i asfaltsdjungeln och allt som försvann runtomkring och kroppen som en metronom och huvudet fyllt med en salig röra och det, det var en lycklig stund. och nu, nu är kanske inte direkt någon lycklig stund men kanske inte heller direkt någon olycklig och lite mer portvin i botten så går sockret ner och så var dagen snipp snapp slut.

vägen till lycka

jag har sett vägen till lyckan. jag såg det på tv4+ igår och allt jag behöver göra är att: bestiga ett berg, hoppa fallskärm från turning torso, lära mig ett nytt språk, åka till ett fattigt land och bli vän med en familj där, klättra ner från ett högt vattenfall, köra racerbil väldigt fort, bli jagad av en lavin, leva på insekter i en vecka i norrland, hålla ett långt tal inför tusen människor, aktivera mig politiskt, åka rollerblades i kalifornien, köpa aluma av en av de mindre lyckligt lottade, göra karriär, lära mig rida barbacka, lära mig rida alls, stå längst fram på en bruce springsteenkonsert, gå på glas, ställa upp i en dokusåpa, lära mig ett nytt ord varje dag, göra något gott för en medmänniska varje dag, säga upp mig från mitt jobb, gå till en psykolog och få allt det dåliga i mig utraderat, snickra ihop något från scratch, skriva ett långt brev till någon betydelsefull person, källsortera, skratta även när jag är ledsen, gå en danskurs, sälja allt gammalt skräp jag inte längre behöver, klä mig moderiktigt, börja pensionsspara, gå med i scientologerna, bli publicerad i aftonbladet, köpa ett matchande läppstift, åka till nepal och tala med en get, ha ett långt samtal med björn "läppglanset" ranelid, gå till tandläkaren en gång om året, komma ihåg att eftersända posten när jag flyttar, stå upp för alla orättvisor i världen, ha sex i en tvättstuga, bara köpa designgrejer, ljuga för alla som frågar och säga att jag inte tycker om att titta på teve, köpa många accesoarer, umgås mer med barn, släppa loss på firmafester, få en autograf från en idrottsstjärna, cykla enhjuling i paris, gå ner i vikt, le åt världen, vinna pengar, umgås på malmöfestivalen, lära mig att uppskatta r&b, ta mer plats, stöpa egna ljus, ta helikoptercert, låtsas att jag är 18, flytta till provence eller toscana, dyka med vithajar, bygga sandslott, säga JA till livet, gifta mig med en labil miljonär...

det var nog allt. jag gör det imorgon.

[diffust]

jag har blivit en omlevande i ajvides bok. jag blundar, saglar lite på marken och låter benen smattra som kastanjetter mot trottoarkanterna. det pulserar runt hela mig, men inte av liv. flimmer flimmer flimmer som dunkar och trycker och flyger in genom näsan och ut genom öronen. och jag trycker handflator mot ögon, nästan känner blodsmaken av det röda som framträder och can you feel the raindrops in the desert eller ska vi bara vara fan ta sti ska ett tag. och var tog verkligheten som nuddade mitt ansikte precis vägen? även om jag räcker ut tungan når jag ändå inte och jag - jag - eh...tänker att det får vara som det vill vara med allt och inget och nu ska jag sova och fan ta er om ni frågar vad det här handlar om för det har jag absolut ingen aning om men bildbevis finnes som sagt. som avtalat. som i att emil, man ser ända bort till mariannelund när man hänger och slänger i en post partum flaggstång.

halvvägs

4 paket kvar innan det är måndag.

stan vs inte stan

och jag sitter med tjugogradigt havsvatten kluckande i öronen och när jag vänder huvudet lite ner mot golvet blir det alldeles varmt i hjärnan och jag vill vill verkligen inte tillbaka till stan. jag är inte skapad för stan, jag är för mjuk. alldeles för mjuk och blödig och inte alls sådär anpassningsbar som stan kräver av en. och mina små försök till att tycka om stan slutar alltid med svid i ögonen och ord som jag inte förstår mig på. så jag håller andan där i stan, håller andan och tänker att om jag håller mig väldigt stilla kanske stan ser förbi mig och då kan jag obemärkt ta mig från punkt A till punkt B utan att någon ropar hej hopp stanna där! men så ibland är det någon som lägger en hand på min axel och då är allt försent en stund och jag fryser till och tar på mig den anonyma masken som stan inte brukar tycka om men åtminstone acceptera och har jag tur försvinner handen innan den börjar förvänta sig för mycket av mig. och det blir inte lättare att umgås med stan, den blir inte en vän med tiden som man kan prata ut med och få en kram av när det behövs. och stan tycker det samma om mig. vad känslokall och avig hon envisas med att vara då, tänker stan och fimpar ciggen väldigt väldigt nära min nakna fot. och jag kan visst tycka stan är vacker, som när regnet speglar sig i asfalten eller när det är alldeles tyst en söndagmorgon och de gamla husen ler i uppförsbacke, men det räcker inte. och det är egentligen inte stans eller mitt fel, vi går bara inte ihop och det är inte förrän jag sitter på tåget bort från stan som jag släpper ner armarna och andas ut. länge och med sånt tryck att tåget flyger framåt och missar en station. och när jag sen trampar på pedalerna och grusen sprätter och lukten av tång sticker mig i näsan och alla jag möter säger hej eller åtminstone vinkar fast ingen alls egentligen känner mig, då är jag lite på riktigt igen. och alla 24 luckorna som varit stängda eller på sin höjd varit på glänt där inne i stan, öppnar upp sig och all choklad i världen ligger i min mage och gör mig glad och euforisk och sådär väldigt problemfri att jag nästan skäms. det är inte ens något avancerat det här, det är dess totala motsats och ni förstår antagligen inte hur miljöpåverkad jag är och att den lilla lilla delen jag visar för er och som ni tycker är hämmad och förträngd är mitt enda försvar till stan som suger livet ur mig. och när jag tittar ut genom fönstret nu spelar solen monopol på grannens röda tegeltak och havet är blått som en kleintavla och jag börjar redan samla ihop mig inför morgondagens ångest som lär komma krypande vilken sekund som helst. och hade jag inte varit så förbannat dålig på att ta ett beslut eller på att låta bra saker hända i mitt liv så hade jag stannat här tills livet och allt var slut.