Spättekväljare

Så, nu har pappa slutat fylla sjuttiofyra-om-det-inte-var-så-att-han-slutade-fylla-år-för-tio-år-sen. Jag är lite less. Så som man blir när de man tycker om inte fyller år längre. När man inte kan trycka i dom grädde och söta jordgubbar från en födelsedagstårta, utan får nöja sig med att torka bort ännu en intorkad fågelskit ifrån deras gravsten. Det är lite ledsamt med skit i dubbel bemärkelse. Ibland när jag tittar på naturprogram brukar jag blunda och tänka att det djuret som är i bild när jag öppnar ögonen igen, kommer jag att återfödas som. Sist blev jag en fågel såklart. En riktig skitfågel. Förlåt pappa.

Alltid när jag är mitt uppe i en Dennis Lehane, ställer hjärnan om sig och börjar producera mardröm efter mardröm åt mig på nätterna. Jag älskar Dennis Lehane, men mardrömmarna - nja. Det är inte så kul att försöka undvika få halsen snittad varje natt. Eller att gång på gång känna lättnad utbytt till ren skräck. Och det är faktiskt lite jobbigt att den dumma mördaren envisas med att byta ansikte hela tiden, så att jag aldrig vet säkert vilken som jagar mig.

Nu har jag inte kunnat hålla mig, utan har läst två Lehane på raken. Mest för att jag förstod att jag missat den allra första boken om Patrick och Angie och det stör mig när tillvaron är huller om buller.

Men det ställer förstås till det på nätterna. Det gör det. Jag har ända sedan barnsben fått höra om hur alla otäckheter jag dras till kommer leda till otäcka saker. Mina föräldrar klagade när jag som elvaåring satt på släktkalas och plöjde genom bok efter bok av Stephen King. Och sen Dean R Koontz och efter honom värre och värre och värre. Och nu vill jag ha det så verkligt som möjligt, så otäckt som möjligt, det ska helst vara riktigt fantasifulla vidriga massmördare och orden ska vara skrivna i min smak. Som Dennis Lehanes.

Det jag skulle komma fram till var egentligen det här. NI BEHÖVER INTE OROA ER. Inatt drömde jag helt normalt. Punkarfredde hade ett gigantiskt elefanthuvud och råkade hamna bredvid mig i en soffa. Vi pratade om älvor och fläderbuskar och den fula ungen från förr kom in och stampade lite med foten. Efter hand som jag började acceptera Freddes gigantiska huvud och ändå tyckte att han var riktigt fin därunder, så började huvudet krympa. Mindre och mindre blev det. När vi hade klättrat en stund på några tegelväggar och sprungit från nazister i en trång mörk tunnel, åkt en låg gul taxi och käkat falafel så att såsen rann nerför mungiporna var huvudet så litet och fint att det var läge för en omgång obligatorisk tuschletning på Bo Ohlsson och sen målade vi färgglada figurer på varandra och hånglade glatt medan även det mörka håret växte ut på skalpen. Och det kom bara ut skumma figurer från andra dörrar två gånger under den här tiden.

Så ni ser!


Om ni har ett boktips får ni gärna komma med det.


Foto: Eric Anotoniu

I'm in love

Dagen vs Dagen 1-1

En dag så full av ekonomiskt förfall och nedsatt förmåga till lyckorus, blir jag ändå lite lycklig när jag på väg hem från ICA hamnar bakom en häst och vagn fullastad med glada rullstolsmänniskor. Kunde man bli rik på det, skulle jag också köpa en gammal kuse, en sliten vagn och bjuda byfolkets handikappade på dagliga sommarutflykter i parasolldrinkarnas tecken. Hej, jag skulle skjutsa runt de ickehandikappade också, bara jag fick mina 25 spänn att köpa jordgubbar för varje dag. Och spriten, någon hade fått sponsra mig med fulspriten också. Kanske Korven i Borrby...undrar vad han gör nu för tiden.

Åh hå