mon dieu

men jag gillar ju sånt där.
svart och ungt och läderluktande.
rockmyten med fina hesa halsar.
sånt som ligger etta på trackslistan.
förlåt men jag är inte bättre än så.
men jag gillar stuart också.
till min ursäkt då.

upphöjt en jävla massa gånger

jag glömde läkarrocken hemma.
jag nekades inträde på sjukhuset.
jag skrek något fult över axeln.
jag tog en dyr taxi tillbaka till stan.
jag fick en bulle som jag åt.
jag ljög för mig själv.
jag provade en grön och sen en grå.
jag köpte den grå trots att den satt åt.
jag tänkte positiva tankar om vikt.
jag sprang verkligen inte.
jag tuggade start med hallonsmak.
och banan, förlåt jag är ingen apa.
jag nuddade linda med fingertopparna.
jag sa att det verkligen är så kallt.
jag diskuterade jobbfiltar med lina.
jag blev arg och lina också.
jag hatade äckelbrodern igen.
jag förbannade luften vi delar.
jag bjöd alla utom några på kex.
jag höll med om att ingefära är lyx.
jag funderade över presenter.
jag klagade på dålig musiksmak.
jag undrade varför vissa går hem.
jag undrade över hemgåendes löner.
jag greppade något svart i väskan.
jag klädde om på en toalett.
jag fick ett ja och klädde om igen.
jag blängde åt vänster.
jag fick lite ont i höger öga.
jag glömde bort min plan.
jag kom ihåg min plan.
jag kände mig rådvill.
jag stod emot en impuls.
jag lyssnade på ett upprepande.
jag fick en länk av en vän.
jag suckade över figurerna.
jag kände mig besegrad.
jag tittade på klockan.
och nu är presens här.

ja, inte vet jag

när jag läste filmvetenskap och vi studerade musikvideos lärde vår lärare oss att man INTE fick visa en bild på ett jordgubbsfält om man just precis då i låten sjöng om jordgubbsfält. det kallas något som jag inte kommer på nu, men det är alldeles säkert ett engelskt uttryck. jag vet inte riktigt om min lärare visste vad han snackade om, speciellt om man tänker på vissa videos som bland annat bob dylan och emineem gjort, men precis som min lärare kan jag hålla med om att det är störande. ibland väldigt störande. som när en pedagogisk tant på teve låter två barn dela en tårta, där flickan får en liten liten bit av tårtan och den glupska pojken får resterande del av samma tårta. samtidigt säger tanten att flickor fortfarande bara får en liten del av kakan. och oj, vad tråkigt allt det där viktiga plötsligt blev. och oj vad jag fick lust att slänga tårtan i fejan på den präktigt pedagogiska tanten. man får inte vara så löjligt övertydlig i teve, speciellt inte i ett sk seriöst program som aktuellt ändå ska vara. snart säger dom väl att göran persson är väldigt bajsnödig och sätter in en bild på en gubbe som sitter och krystar bakom lyckta dörrar. det hade iofs varit lite skoj.

här kan ni förresten leta efter zlatan om ni är nyfikna. http://www.teatertorstenson.com/ensemblen.htm
fan, nu kom jag precis på att jag är den patetiska tanten i aktuellt. oj.

lektion 1 - da man

zlatan säger "tänk på en vän".

zlatan frågar, jag svarar:
blomma - solros
fordon - gammal moped
maträtt - pasta med tomatsås
klädesplagg - svarta jeans
dans - tango
frukt - jordgubbe
instrument - elbas
färg - röd
plats - italien

zlatan säger "skriv en dikt där alla orden
ingår, du har fem minuter på dig".
jag skriver:

ett par svarta jeans som
rytmiskt rör sig i en tango på
den rostiga gamla mopeden.
som lägger sig i kurvorna som
två ståtliga solrosor i full orkan.
doften av pasta med tomatsås
som hänger sig kvar som ett
italienminne någonstans på
det högra låret.
ljudet av världen som dunkar
i hennes huvud med en
elbas underbart dova ton
hon är nyfiken röd
på väg mot ingenstans
på en gammal rostig moped

I suck och sally var också där.

sunday, bloody sunday

Det är mycket som inte vill ge med sig just nu; min förkylning, min längtan efter andra platser, den där känslan av att ha förlorat allt, min återigen växande skeptiska ådra. Hur många dagar är det nu? Sju, nästan tvåhundra, åtminstone nittioen? Jag undrar lite om de alla jobbar i symbios, att jag kanske inte blir frisk från förkylningen förrän jag börjat verkställa planen. Att jag inte kan verkställa planen förrän jag har grävt ner alltet tio meter under regnblöt jord och sett maskarna äta upp dess innanmäte. Att jag inte helt kan göra mig av med allt, förrän jag lyckas övertala den skeptiska ådran att inte göra fler dumheter.
Det finns en risk med att leva, sa någon en gång. Det kan ha varit jag just nu. Det finns en risk och ungefär två gånger i livet är den risken värd alla andra stunder som går åt helvete. För ungefär ett år sen fick omständigheter mig att bryta ner alla försvarsmurar och det jag aldrig trott på innan blev plötsligt till en religion för mig. Varje nanosekund i mitt liv var plötsligt halleluja och uppenbarelser på rad. Det skeptiska som följt mig hela livet tvingades se sig besegrat och lade sig utan protester på rygg med alla fyra benen riktade mot himlen. Trettiotvå år av risk och sen ett par månader av det-var-värt-risken. Naturligtvis tog det slut, andan lade sig bredvid skepsismen och påbörjade desperat hjärt- och lungräddning. Intensivt och alldeles för fort tills skepsismen började hosta blod och gurgla fram orden "vad var det jag sa?".
Religion, i vilken form som helst, förvrider din hjärna och får dina ögon att rulla runt i en trång tunnel. Jag vet det nu. Om något är för bra, är det ofta något som inte stämmer. Kliché. Östersjön är inte porlande rött vin och han som säger sig älska är inte en felfri jesus med förmåga att hela. Inte ens judas är rakt genom ond, kanske bara lite mer sann. Så jag förkastar det nu, mitt första halleluja moment var ett spel för gallerierna. Och det gör ont att jag gick på det, att jag svalde det som sommarens första håriga krusbär och i samma gulp gjorde gång på en av mina två stunder i livet. Men till skillnad från andra omöjliga rebusar finns det ingen logisk förklaring. Jag får aldrig reda på varför - varför ena dagens sanningar blev andra dagens lögner - för inte ens det lilla var jag värd i längden. Och nu sitter jag uppenbarligen här, kroniskt förkyld och med en viss oro att jag ska slösa bort även min andra gång i livet och bara det borde få mig att bli klartänkt, men tro inte att insikten om mitt eget bästa besparar mig från patetiska tankar om att den första gången kanske bara var ett lite väl lyckat missförstånd. Att den där någon ska ta sig tid och säga att han läste fel i manus och oj oj oj som det råkade bli...

Nu byter vi ämne hoppas jag och imorgon ska en tio år ynge poetry slamvinnande yngling säga åt mig hur jag ska skriva och läsa och hatade jag att leka teater förr får jag väl svälja den åsikten nu och snällt sitta och leka med penna och papper som om de vore bergman på barnkalas.