en dag kvar

Att hålla balansen mot väggen

Efter filmen ramlar huvudet utanför kudden och man låter frusna fötter klättra upp på väggen som man alltid gör. Man gömmer öronen i ett par rejäla hörlurar och blundar i timmar till

When in Rome
för man blev nostalgisk av Napoleon
Koop
för man blev nostalgisk av en annan film
Detektivbyrån
för man har blivit blipblopare
Architecture in Helsinki
för man gillar virvelvindar
Babyshambles
hoppar man över
men sen blir det bokstavsordning
eftersom man inte orkar sålla
och
Bad Machines
Be Good Tanyas
Beirut
Beth Orton
Bettye LaVette
Billy Holliday
Billy Bragg
Björk
Blaze Foley
Bob Hund
Bobby Hebb
Bonnie Prince Billy
Bright Eyes
Bruce Springsteen
Buddy Miller
Cat Power
Charlie Persson
CocoRosie
Cure
Daníel Ágúst
Daniel Johnston
Daniel Lanois
och alla andra Daniels
osv
till
Wolfsheim
som knyter ihop början
med slutet och man börjar
om med
Absentee
Aimee Mann
Aislers Set
(gäsp)

Dagen som är dagen idag, fast nu är det ju kväll

Jag trodde inte det var möjligt att majssnacks kunde bli för salta, men det kan dom. Uppenbarligen! Det fräser och bubblar och pyser i min mun och om jag inte slutar äta snart kommer tungan frätas bort millimeter för millimeter tills ingen tunga längre finns kvar.
Det hade naturligtvis inte varit enbart nackdelar. Alla förväntningar på att jag ska kallprata mig genom dagarna hade varit meningslösa förväntningar och jag hade bara behövt peka på det svarta hålet där tungan inte längre vispar runt, gurglat lite och ni skulle BE mig att fortsätta vara tyst. Men jag vet inte, kanske tvättar jag majsen i iskallt vatten och kryddar om dom med egna måttligare mått. Om inte annat blir de säkerligen blöta och saggiga och då slipper jag äta dom och kan vara måndagsnyttig och suga på en träig morot istället.

En annan sak. När skånska programledare, som har lärt sig prata rikssvenska, ska vara roliga (sorry, kommatering är inte min starka sida), brukar de lägga sig till med skånskan igen. Fast den typen av skånska som det brukar bli när de med en annan dialekt försöker härma skånska. Är det någon poäng med det och är det skoj? Bara så jag vet om jag ska skratta nästa gång. Annars är Pelle bra tycker jag. Å andra sidan tillåter min kockfetischism mig att tycka att alla som lagar mat är bra.

Oundvikligt älskar jag dig

Ni förstår, det här med att älska snö
det sitter liasom i mina gener.

Skvalmusik P1

Jag behöver klona mig, jag inser det nu. En likadan jag som delar allt och därmed gör livet lite billigare för mig. En Pia II som betalar halva hyran, halva telefonräkningen, halva allt som kostar och som gör det möjligt för mig att flytta till det där vitputsade lilla ensamma stenhuset vid havet som jag naturligtvis bara har råd med om jag är minst två personer.
Vad är det med det här samhället egentligen som gör att alla par ska belönas, medan alla singlar hela tiden ska bestraffas? Jag förstår det inte. Varför hamnar alltid 1 + 1 på plussidan medan 1 + 0 automatiskt och helt felräknat hamnar på minussidan? Varför ska parmänniskornas liv innehålla mer kvantitet och kvalitet bara för att de är två? Duger inte en? Människans regler och lagar om tvåsamhet är ta mig fan det tråkigaste och mest orättvisa som någonsin uppfunnits (förutom apartheid och krig och sånt då kanske).
Sannerligen är det lite märkligt att husen har kommit längre i sin relationsutveckling än vi människor som bygger dem. Hus till skillnad från människor får till exempel gärna vara ensamma. Ingen diskriminerar ett hus för att det inte är ett parhus eller för att det ligger lite avlägset och har en krånglig personlighet. Ensamma hus är idylliska, dyra och eftertraktade medan ensamma människor är ett kliande eksem på tvåsamhetens högra knä. Bort bort!