monsieur varini

okej, ni har säkert redan hört talas om Felice Varini, men jag som är lite långsam med att upptäcka briljanta personer såg honom för första gången i Kobra nyss. optisk illusion alltså. jag tänker på planschen på väggen hos min tandläkare där Reuterswärds trappsteg varken gick upp eller ner utan bara runt runt. och det ger mig en dålig smak i munnen och obehagliga minnen. men fan, Varini är mycket mer än så. att kunna måla streck på hus och på saker runt husen så att den som sedan tittar på ett fotografi av platsen tror att strecken är ditmålade i efterhand. aaah, mig gillar mycket! mig vilja måla streck på allt jag ser nu. mig vilja måla hela världen lilla mamma! kolla upp folk, om ni inte redan gjort.

sorry zlatan

bortförklaringar sätts på bortförklaringar och innan jag går och lägger mig ikväll ska jag att ha ett halsband av bortförklaringar redo att trä över huvudet. för tyvärr zlatan, jag ligger sjuk idag och kan inte komma på kursen. vill du vara snäll och maila nästa veckas uppgift tack? fast egentligen är jag inte sjuk utan har bara inte orkat sitta på ett torg i en kvart och skriva ner vad som händer. jag har klappat latheten på magen och raskt gett honom en extra bulle att smaska i sig. och jag har tänkt att jag inte förmår mig att sitta bland alla dessa barnpratande författardrömmar och ljuga dem rakt i ansiktet när vi ska bedöma deras uppsatser. jag orkar inte hitta guldkornen bland deras sandord, för faktiskt intresserade inte en enda berättelse mig. men jag är sjuk säger vi. till nästa gång åtminstone.

sen var det bostadsrättsföreningen som ska bildas nästa vecka och det ska bjudas på kaffe och kakor men vem vill sitta en måndagkväll och diskutera suppleanter och tredje paragrafen? och jag orkar inte gå ända till falsterbogatan och lägga bortförklaringslappen i brevlådan, det är faktiskt jättelångt om man räknar fem minuters promenad som långt. så jag letar upp adressen på eniro och skriver till hon som ordnar och bjuder in att jag tyvärr är på kurs på måndag och inte kan komma men att jag fortfarande är intresserad av att veta mer och sen använder jag företagets portomaskin och lägger kuvertet i väskan tills vidare, för jag vet inte om jag råkar gå förbi en brevlåda på vägen hem men kanske imorgon.

och broschyren om utbildningar lyser blått och himmelslikt (vad är det förresten med alla jäkla himmelsframsidor, är det min äckliga rektumbok som inspirerar hela reklambranschen nu?) på mitt skrivbord och ett par gula lappar markerar kurser som även jag borde vilja gå för det vill de andra och hallå, karriärsgenen var har du tagit vägen? det är ju inte det att jag har väldigt mycket i händerna just nu, det bara är så att jag inte kan se mig själv sitta på en kurs i vektorgrafik. jag är alldeles för trött och oengagerad för det och förresten ska jag ju öppna ett bokkafé-/bageri-/soppteater-/vinprovar-/upplevelseställe och vad har jag för nytta av att kunna rita en fin krumelur i illustrator då? men okej, jag borde rycka upp mig och det verkar egentligen vara en kul kurs men först måste jag sova lite och hämta ett nytt block med gula lappar så att jag har något att markera sidorna med och sånt kan ta tid.

måndag ja. jag borde väl äntligen laga till den där tomatsåsen som ligger i form av veckotrötta tomater och lök i mitt skafferi. men nu råkade ju affären jag gick in i på lunchen idag sälja en burk med färdig tomatssås till mig och med en burk äckliga oliver på det känns det ganska meningslöst att stå och fixa hemlagat bara för att några grönsaker där hemma sjunger på sista versen. måste man vara ekonomisk nu när det är lön på onsdag, måste man verkligen det? ekonomisk kan jag väl för all del gå med att vara om tre veckor igen, men inte just nu. sen.

och teven. vi pratar inte om teven. jag cyklar hem istället. snart. måste bara vänta lite på att klockan ska gå och på att det kanske ska börja regna eller något. för det gör faktiskt jätteont i hela kroppen av att gå ut när det är fint väder. lite regn eller snålblåst, sen kan jag cykla hem.

tillägg: hmmm, ja och pinsamma saker kan tydligen uppenbara sig när bortförklaringar får härja fritt och alldeles precis ringde de från skrivarkursen och sa att kursen var inställd ikväll pga sjukdom men att jag skulle väl ändå inte komma? och jag kände att tanten myste lite när hon sa det för kanske är det inte så smart att svara i jobbtelefonen när man i själva verket ligger hemma sjuk och feberfrossar. och glad lät jag också. fan.

saker jag saknar från när jag var liten

• att kunna skylla alla fel man gör på brorsan
• att bli ompysslad när man är sjuk
• att bli glad över något så enkelt som en burk grönt slajm
• att kunna äta hur mycket godis som helst utan att bli tjock
• någon som läser högt ur en bok innan man ska sova
• att få hoppa i ett hopptorn hur länge som helst
• att någon annan alltid dödar spindlarna åt mig
• att få veckopeng
• att bjuda in klassens snyggaste killar på piacirkus
• att ha en låtsaskompis att göra roliga grejer med
• känslan av att allt blir bra bara jag får en glass
• att kunna få upp foten bakom örat
• att lyssna på tordyveln flyger i skymningen på sommarradion
• att göra alla glada bara genom att rita en pysselbok
• att ha en farmor som bakar våfflor när som helst
• att orka gå upp tidigt en lördag bara för att se tv-piraterna
• förväntan inför jul och födelsedagar
• att få gråta när man inte får som man vill
• att på allvar tro att man kan bli vad som helst
• att vara kär i seriefigurer
• att få beröm för småsaker
• att smyga efter folk
• att tro på snömannen och vara säker på att han bor i skillinge
• att få en hovtång till att bli en krokodil som man matar med gräs
• att tro att man kan göra en snigel frisk genom att vaccinera den med ett spik
• att tycka att cowboys och indianer är lika bra
• att våga springa fram till okända människor och bli kompis
• att tro att alla är odödliga
• att tycka att caroli är ett stort slott
• att kända människor säger att man är söt
• att alltid få ta största kakan på fatet
• att våga skriva till zeb macahan att han är en tuff gay
• att inte veta vad man ska ha en dator till
• att tro att mina skor är hästhovar
• att kunna skrika rakt ut när man är arg
• att alltid ha en stor hand att söka tröst i
• att inte veta vad det innebär att bli riktigt sårad
• att klippa håret av granntjejen så hon börjar lipa
• att bli förlåten för det mesta
• att kunna springa naken överallt
• att få en godispåse med sig hem när det är fest
• att få sminka sig så att man inte ser klok ut
• att tro att politik bara har med klistermärken att göra
• att få leka affär med tomma mjölkkartonger
• att få sova när alla andra måste hålla sig vakna
• att tjuvringa till fru strutzenblad och säga att hon beställt en två meter hög spettkaka och sen när hon nekar på allvar tro att hon ska gå på att hon pratar med chefen
• att tycka det är lyx att få gå på bio en gång om året
• att kunna sätta sig ner och kissa var som helst
• att få prenumerera på bamse
• att alla teckningar man gör sätts upp på väggar
• att vara ledig hela sommaren
• att tycka att 25-åringar är tanter
• att hitta på egna språk som man sen pratar utan att någon förstår
• att ha hemliga klubbar
• att skrämma kompisar med spöktunnlar och kapten krok
• att sno nyckeln till brorsans kassaskåp och hitta porrtidningar och godis där
• att ens största dröm är att bli rullskridskoåkande bubbelgumstuggande servitris i USA

garp och hans världar, eller mina då

det är lite märkligt kan man tycka. att av alla mina parallella världar är det den tråkigaste världen som envisas med att vara verklig. jag menar, när jag nu har material nog i mitt huvud att skapa den mest perfekta av världar, känns det lite torftigt att verkligheten bara snappar upp en eller två saker från mitt fantasiregister. som om den tvunget ska vara så fisförnämt blygsam att den måste ställa sig längst bak i kön och lova att inte överglänsa någon annans liv. om inte det är slöseri med resurser...
för tänk er själva hur det skulle kunna vara. jag i lila handskar och mörk page i willy wonkas fabrik. mjölkchokladen som puttrar i bäcken bredvid mig, klubborna som just slagit ut i blom på klubbträden, hubbabubbabubblorna som gör himlen prickig och färgglad som vore den en surrealistisk dröm upphöjd till tre. hissen som emellanåt skjuter upp mig till molnen där jag dricker chocoloco-te med dr snuggles och norpan och kamelen och varje lördag kommer jack white och syrran/frugan meg och uppträder på polkagrisscenen och då förvandlas jag och alla mina kompisar till märkliga djur som stagedivar rakt ner i halvljummen kolasås varje gång vi hör all we need is vacancy.
eller så kan vi ta världen där jag står i rutigt förkläde i mitt alldeles egna kakbageri och mellan varje gång jag påbörjar en ny sorts kakbak hoppar jag ner i en tunna med mjöl och blåser mjölsnö över hela kakrummet så att kakorna som ligger på plåten blir förvirrade och tror att det är vinter och genast hoppar in i ugnen för att värma sig. och barfota springer jag ut genom dörren som för mig till en fantastiskt vildvuxen trädgård där glada kakmänniskor sitter på gamla trästolar under en björk och skvallrar om det vackra vädret som just dragit in över hamnen och när de får syn på mig ler de och för ihop tummen och pekfingret och blir plötsligt italienare som säger multo beno eller vad det nu är italienare säger när de tuggar på något som smakar fantastiskt gott. och någon gång mellan dagen och natten korkar vi upp vinet och gubben i lådan hoppar upp och säger att nu ska vi leka smaksensationer och för in folket till en hemlig stenkällare där mystiska saker händer och där historia säkerligen ska bli skriven.
sen finns det andra världar förstås. som inte bara handlar om sånt man stoppar i magen men som alldelels bestämt kan vävas ihop med just de världarna om man använder rätt tråd och är tillräckligt oförsiktig. och någonstans ligger jag i ett vatten med slutna ögon och hör fiskmåsarna skratta ovanför mig och på stranden ligger en filt och någon på filten som väntar på mig och blundar jag lite till flyter jag upp till ytan och glider runt på ett finpolerat isgolv och filten på stranden har blivit en snögrotta med en eld framför sig och någon står redo med en kopp varm choklad och ett brett leende och sen krackelerar isen och jag ramlar rakt ner i ett land där jag inte förstår vad någon säger men alla är små och konstiga och då sätter jag mig rakt ner på en stol och skriver en bok som ges ut av en tjock tant som egentligen skulle stänga ner sin verksamhet men som när hon får läsa mina ord sätter upp öppetskylten igen och hon vill att jag ska turnera och bli en succéhistoria men jag är som elfride och säger att det får räcka med att jag namnger mina kramdjur.
och då har jag ändå bara gnuggat lite på ytan och inte nämnt vare sig träden som skiftar i guld och karmosinrött eller den där eviga lyckokänslan som envisas med att infinna sig varje gång jag häller bensin i planet och tar en flygtur världen runt och på vägen hem kanske jag säger hej till fuglesang och önskar honom lycka till och det flyttas in i gamla stenslott och parkeras gamla folkasnurror och bjuds på överraskningar i vart och vartannat hörn. och då återstår bara problemet. att jag inte riktigt har fått kläm på det där, hur man byter ut världarna med varandra eller åtminstone låter de bra sakerna infiltrera de dåliga och får gränserna att suddas ut lite mer än möjligt. men det kommer kanske med tiden. om han nu inte var en sån elak jävel förstås.

i väntan på...

... snön då