linssoppa x 5 = 150 kr

Ordningen återställd

Håret borta, paniken borta.
Och det var en skön process dessutom. Två timmar med massagestol och värmeljus i ittala och porlande vattenfallsväggar och softpornmusik och fingertoppar som masserar masserar masserar. Manliga dessutom. Jag kommer aldrig gå tillbaka till en kvinnlig frisör efter det här. Jag säljer mig till Henkesekten och lovar och svär att bli urfattig bara de där händerna fortsätter vara mina några gånger om året. Det spelar inte ens någon roll att han såg straight ut där han gled runt i sin överdimensionerade mössa och nedhasade slitjeans samtidigt som han hade den där möllannonchalanta looken. Jag kan ta att inte alla frisörer är gay, helt okej med mig. Och ja, nu blir det soppa i en vecka.

p-p 0-0

hon sitter rak i ryggen och låter det tragikomiska göra vad det vill med henne. hon skriver med STORA BOKSTÄVER "ha ha ha" och bestämmer sig för att sluta nu.

Som kompensation

för allt jag inte tycker om, är här lite som jag faktiskt tycker om.

ljud: sax som klipper i hårt papper, någon som vänder blad i en tidning (gärna dagstidning eller glättad månadstidning), glasbitar som slår mot varandra, mörka röster, tågdunk, regnsmatter mot en fönsterruta, skrikande vindar

dofter: parkeringshus, limspray, vaniljstång, choklad, nyklippt gräs, tobak (otänd), nybakat bröd, grillrök, vissa blommor

smaker: salt lakrits, choklad, hallon, vin, chili, vitlök, tjeckisk öl, lite lagom bränt, ost

att titta på: oväder, teckningar, havet, grusvägar, enkla former, bra film, ryggtavlor, snö, nattmörker

att känna på: lammöron, sand, varm deg, vatten, kalla ytor, tjockt hår, hud, mjukt ljummet stearin



nog med listor nu.

Hej, jag heter P och jag är en fyrkant. Hej P.

Vi ska effektiviseras på jobbet nu. Det ska tidsrapporteras och allt ska hållas inom vissa ramar. Som om ramarna kunde bli snävare än de redan är. Ja, kanske de kan eftersom de uppenbarligen ska bli det. Och jag är trött på alltihop. Vardagsrutiner och deadlines och klättra uppåt i hierarkin eller falla platt på magen. Tristess som svider och ger mig stressmage oavsett om jag sliter mitt hår eller sitter som en guldfisk framför datorn och gör ingenting. Och när jag tittar ut genom fönstret och varken ser ett gäspande vinterhav eller en nyvaken orangutangsol längre undrar jag vad fan jag gick av tåget för. Hur står man ut här? Jag fattar det inte. När allt det vackra och tysta bara är bakom hörnet. Vad är det som är så fantastiskt med stan? Fester, supa och kräkas, hysteriska socialskratt, be there or be en jäkla fyrkant, modetvång och likgiltiga frågetecken? Jag fattar det inte. Eller jag förstår vissa delar av staden, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag förstår att man vill ha kulturen, konsten, musiken, upplevelserna och kanske de bra människorna inom räckhåll. Men resten, det som försvinner i samma sekund som man blinkar?
Äh, skitsamma. Jag gnäller bara för att jag har tummen mitt i handen. För att även om det inte blir så mycket snack så blir det aldrig heller särskilt mycket verkstad. Flykterna får väl finna sig i att ske inne i mitt huvud. Eller inte.