Jordskalv i Skåne, katastrofbild från Tomelilla

[Mail och bild från Mikael Brorson imorse]

JORDBÄVNING I SKÅNE - DIN HJÄLP BEHÖVS!
NU HAR DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN ORSAKAT JORDBÄVNING I SKÅNE!

Tisdagen den 16 december slog katastrofen till med full kraft i Skåne. Med epicentrum utanför Bo Olsson i Tomelilla skakade en kraftig jordbävning med magnituden 4.7 på Richterskalan hela Skåne. Tusentals skåningar väcktes ur sin nattsömn de så väl behöver. Många var hungriga efter att inte ha ätit på hela natten.

Din hjälp behövs omedelbart.
Skåningen är en mycket känslig individ, särskilt nu inför julen. Många skåningar kommer lida oerhört om de inte får luad ål, gröt och kalkon med sviskon till jul. Läkare har redan sett naveldjupet minska hos vissa skåningar i särskilt utsatta områden.

Skänk 1500 kronor till konto bifogat nedan. Denna blygsamma summa kan ge tre skåningar en trygg tillvaro under julen som de så väl behöver. Se exempel nedan.
1500 kronor ger tre skåningar:
snaps till julbordet
extra grädde i ris á la Maltan
extra fet ful-fiskad ål
specialimporterade äpplen till äpplekagan
filtar till soffan, för eftermiddagsluren
Öppna ditt hjärta, och plånboken, och börja skänk NU!

DU KAN RÄDDA EN SKÅNING TILL JUL!

Skånsk jordbävningshjälps konto 90 1950-5

Det här med skåningar och proportioner

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4009965.ab

Final Countdown

Det är möjligt att mitt intresse för den här bloggen har, precis som Skåne, krackelerat på det sistone. Men det hindrar ju inte de sista bitarna i julkalendern att hoppa upp och gött rapa er i ansiktet. Lucka nummer 17 är hon med trosorna, såklart.

Krossade ungdomsdrömmar

Sitter och är lite sur på min syokonsulent från gymnasiet som inte tog mig på allvar.

[Jag, 16 år och uppspelt] Jag vill jobba i djurpark och simma med delfiner och mata björnar. Hur gör man då?

[Gunvor, skelögd och trött] Dom har byggt en snögubbe ute i rökrutan. Märkligt.

[Jag, 16 år och uppspelt] Men vad ska jag läsa för att kunna jobba med delfiner då?

[Gunvor, skelögd och trött] Det behövs alltid sjuksköterskor.


Och se nu! Knut! Fan!

Terry Fator

Ja, det har gått så långt. Klockan är två på natten och jag sitter och googlar Terry Fator. Igen och igen och igen och igen och....

Vackra drömmar mina barn!

Ni vet när man suttit uppe halva natten och kollat på läskiga, mörka filmer...





...och känner att man måste läsa lite harmlös Kalle Anka innan man går och lägger sig i mörkereret alldeles ensam?



Gonatt.

The Science of Sleep

När man bor på landet och älskar film är det enda rätta att prenumerera. Jag betalar en fast summa per månad och får hemskickat så många filmer som jag bara orkar och hinner se. Det är smått fantastiskt. Precis som filmen The Science of Sleep. Jag antar att det inte kommer som en jätteöverraskning att jag älskade den filmen? Och jag antar att ni i stan såg den för...tja, två år sedan redan? Hur som, det här är den första filmen jag sett som verkligen tar det här med surrealistiska drömbilder på allvar. Jag har faktiskt inte förstått varför vetenskapsmän inte kunnat komma på ett sätt att filma drömmar än. Som vissa av er vet, skulle min bokhylla där hemma vara full av internationella pris för "Best Freaking Story" om så vore.

Frukt är knark, knark är godis

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska köpa mirakelfrukt eller en ny jacka till vintern. Jag tänker lite som så, att med några röda bär i svalget kommer även den pissigaste kalla slaskdag smaka len och härlig vaniljsås. Så tänker jag.

Leif

Regnet forsar ner. Det är mörkt ute. Hunden springer fram till grinden och skäller. Du tar på dig sommarsandalerna och springer efter. På ena grindstolpen har någon tryckt fast en genomskinlig plastpåse. Du lyfter upp påsen och känner tyngden av något du inte kan se. Inomhus igen höjer du upp påsen mot propellerplanets ljusnos. Höjer ena ögonbrynet. En halv ring falukorv ler mot dig, ljusgrå och köttig. Vackert mönstrad bakom plastens regndroppar. Jaha, tänker du förvånat. Inte grisfötter den här veckan alltså.

På lördag flyttar han till Malmö, Leif. Hoppas ni är hungriga.

Häck väck våt fläck

Så, nu har jag och Kotte smaskat rosa färgkaramell tillräckligt länge. Dags att dra det dystra hösttäcket över sig igen.

Efterklang

Sista musikvideon på ett tag och med riktigt kass ljudkvalitet som bonus. Men ni vet, danskar! Om ni missade konserten tycker jag ni ska kolla in SVT 20 september. Basta!

1993

Detektivbyrån och havet

Först ett par vindslitande superåttaknastriga timmar vid havet i Kåseberga. Efter det, ljudspåret i brevlådan. 178 kronor värmefilt genom hela kroppen och jag blundar. Bara blundar.

The Rock to rely on

Den tiden på året nu. Någon backar bandet till september 2005 och de första trevande försöken att lita på någon igen tar fart.

Intensitet. Centrifugalkraften håller din kropp fastklistrad mot stolsryggen och när du försöker vrida huvudet åt höger gör det ont i alla muskelfästen. Men efter ett tag. Smärtan blir till minde smärta blir till ingenting blir till en pirrande känsla blir till en varm smekning blir till en skön insikt blir till allt du inte trodde fanns. Och sen finns det inte.

Mitt i alltihop; Urberget. The Rock. To rely on. Namnet. Och det bakom.

Urbergets skugga når från ena sidan till den andra och allt blir greppbart och du vilar allt som oftast din osäkerhet mot hård sten. Sten som skär genom diamanter, som skär ditt tvivel mitt itu. Du kan lita på mig, viskar Urberget när du ligger mot hans yta och drömmer dig in i hans allra intaktaste, tryggaste mittpunkt.

Allt blir allt efter det. Inget är allt. Allt är allt. När du räknar timmar, minuter, sekunder vet du att han gör det också. Tid är allt. Upphöjda in absurdum, sätter ni nya regler. Som Emit Flesti själv svävar ni över staden, i varsin världsdel. Håller er flygande enbart genom varandras andetag. Dofter, musik, oläsliga tecken, skickar ni mellan varandra i rymden. Fast förankrade i Urberget når ni ovanför molnen, ut till det allra yttersta. Dit ni aldrig ska lämna.

Sen en dag skakar det till. Och lite till. Du tittar ner och ser marken öppna sig avgrundsdjup. Ditt Urberg som håller dig fast i tryggheten försvinner ner i en djup klyfta. Kvar ligger du platt på marken med huden full av gnistrande diamantsår.

Efter några dagar kommer någon förbi, ser dig orörlig framför sina fötter. Någon undrar hur det är fatt och du pekar mot det utjämnade Urberget. Där, smackar du med törstiga läppar. Där! Och någon tittar och tittar men ser inget. Där!!! skriker du tyst. Och någon tittar och tittar men ser fortfarande inget. Där, säger du igen. Där...där ligger absolut ingenting. Och jorden färgas blöt av salt. Sen finns det inte.


September 2009, I am so looking forward. Fast forward.

Grannsämja

Eländes jävla grådag

Det var.

Och han förde teskeden till läpparna och slickade och sög den tom

Jag ville gärna skriva något litet om Torgny Lindgren här. Jag ville gärna framhäva att jag minsann tittar på kulturteve och rentav är lite hejsan med Babels Daniel Sjölin. (Vi brevväxlade en gång i tiden, jag och Daniel. Jag skrev ett brev där jag frågade honom en sak. Sedan skrev han ett brev tillbaka där han besvarade min fråga. Och det var väl summan av den brevväxlingen. Dubbelt så lång brevväxling som den jag hade med Zeb Macahan.)

Men Torgny Lindgren alltså. Jag ska inte skriva något om honom än, tänkte bara påpeka att jag har läst Hummelhonung. Och man skulle kunna säga att jag, genom den boken, numera har honom som en av mina favoritförfattare. Jag minns bara inte vad boken handlade om...

Igår var det i alla fall Torgny Lindgren på teve och jag ville gärna skriva något om det. Här. På bloggen. Så att ni förstår kvantiteten av hur mycket kultur jag är.

Ni kunde sitta där på era trötta arbetarrumpor och måla upp mentala snapshots av hur Chokladciggs härligt kulturella tillvaro ser ut. Ni skulle säkert placera mig uppkrupen i en grön plyschsoffa läsandes en tung bok om små nätta människor. Väggarna runt mig skulle ni fylla med sammetsmjuka medaljongtapeter och en svag doft av mysk skulle antagligen sippra genom golvplankorna. Från taket skulle helt säkert en dansk pjäs sprida ett nedtonat stämningsljus. På soffbordet (teak) en kopp ångande orientaliskt rökt te.Bakgrundsmusik: kontrabas på ömsom speed, ömsom nedåttjack. Min hund antar jag att ni glömmer bort ett tag eftersom katter rimmar bättre med ett kulturellt välmående liv. Och just det, karmosinröda läppar.

Men vet ni.

Här sitter jag och tittar ner. Ser på mina svarta barfotafötter och hundsalivsmönstrade mjukisbyxor, det för stora gula linnet direkt på naken hud precis som på 70-talet och den grå Granit-koftan som korvar sig vid handlederna, mina blåmärken och rivsår och det nytvättade men självtorkande hårrufset och inget smink som döljer ansiktet som döljer insidan som döljer mig. Väggarna är bubbliga och vitmålade, dagsljuset kommer från suddiga glasrutor, min hund ligger och snarkar i min IKEA-säng, på bordet ligger ytterligare en Lehane och ytterligare ett lustmord och det enda ljudet som fyller utrymmet är datorns sövande elektrosoundsystem. Och i ärlighetens namn luktar det mer gammal skokartong än franska blöta drömmar.

Och allt sammanslaget så känner jag inte längre att jag borde skriva något om Torgny Lindgren.

Ett ganska - om inte alldeles - internt meddelande till just ingen alls

Jag vet att Sjöbo fått ta mycket skit genom åren, en del oförtjänt kanske, vad vet jag. Men det ska ni veta, att den här veckan har jag fått ta mycket skit från Sjöbo. Det skulle ju vara en sak om Melvil Poupaud kom hit och sprutade grön silikonskum på min oregano (nej, det är inte ens en metafor), nästan lite trevligt till och med. Men att Sjöbo gör det. Och flera gånger dessutom. Det måste vara på gränsen till mental misshandel! Och alla dessa mellannummer medan silikonskummet puttrar och torkar och blir till skrapmat vid ytterdörren. Detta prat om att byta hundar som man byter kalsonger (vart sjunde år i Sjöbo). Dessa blödande fingrar som tigger plåster, dessa skitiga handlabbar som skrubbar sig i min penseltvätt eftersom jag inte har någon lacknafta, dessa evinnerliga raggningsepos där det sätts fast hjul på grindar och sticks ner dörrar i jorden, dessa skelögt stirrande ögon i nacken när jag bara vill vara ifred och SIST men inte minst, denna tysta lärling som enligt guldtexten på sin svarta tröja "Älskar mus!". Fan Sjöbo, nu vill jag inte torka upp mer skit efter er. Nu gör vi slut! Dunk i ryggen för tusan.



Säg till om jag ska sluta upp med mina vackert friserade fransmän nu. Jag förstår ju att det måste finnas en gräns även för er. Eller nej, det förstår jag nog inte.

F C7 F BbC7 F

Jag förstår varför Uffe Lundell skriver tramsiga texter om Österlen, som finkulturen suckar åt. Jag förstår det eftersom jag förstår att han inte har något annat val. Det är inte Uffes fel.

För när jag går i hans öppna landskap, tidigt en söndagmorgon, med det strilande regnet som enda sällskap, och tittar ut över det grågröna havet som i slow motion skickar gäss mot strandkanten, och förväntar mig att det ska uppstå ljuv symfonimusik i samma stund som hav möter land, men när jag lägger örat mot den kalla vita sanden hör jag istället bara...ett välmående KLUCK, och det är tyst och vindstilla och luften luktar blöt åkerjord och tungan smakar inlindad bomull, hur kan man inte förstå Uffe Lundell då? Hur kan man då inte förstå att han inte har något annat val. Än att skriva trams.

Det är synd om oss, Uffe och mig. Utsatta och förnedrade av det vi inte rår över!

asdfkjaklsdjg

Ibland när dagen håller på att ta slut och jag sitter sömnig vid datorn, känner jag vibrationerna från fingertopparna. Små starka krafter som drar fingrarna närmare och närmare tangentbordet. Och jag vet att det är magneterna som kommer fram till ytan. Som pockar under huden och gör den tunn och oemotståndlig.

Någon gång var det du som tryckte fast de där magneterna under huden. På mina fingertoppar. Någon gång uppmanade du magneterna att endast dra till sig bokstäver tillägnade dig. Höger pekfinger J, vänster lillfinger A, vänster pekfinger G. Jag minns inte när det hände och jag minns inte att jag hade något emot det. Just då.

Ikväll har jag mycket emot det. Precis som jag haft något emot det de flesta gånger sedan jag beslutade att magneterna inte finns på riktigt. Dragningskrafter som inte existerar. Precis som du. Allt är i fantasin P. De här orden också.

Life/Universe

Ibland fastnar man i ett ögonblick och stannar där en stund. Bortskärmad från resten av verkligheten. Övertygelse, aha och eureka samlat i ett enda andetag som man sväljer ner i magen. Och sen sitter man fångad i ett religiöst leende hela vägen hem och gaspedalen trycks ner alldeles av sig själv och ratten är mjuk och följsam mot handflatorna och varje gång du tittar åt höger ser du en svart svan sväva runt i cirklar ovanför vattenytan. När allt blir stilla skyndar du dig in genom dörren, sätter på datorn, googlar "detektivbyrån" och förhandsbeställer för andra gången i ditt liv en skiva som ännu inte finns.

Sen väntar du. Väntar och avvaktar och pyser ut luft genom sammansluten mungipa. Det är den enda anledningen du kan finna. Enda anledningen till att fortsätta tro på bubbel i maggropar och det som brukar sluta i Dantes inferno. Allt det du behöver hitta för att få en legitim ursäkt till att klä på dig något okonventionellt vitt och skrida till verket. Till tonerna av Life/Universe. Det ultimata. Kanske i blåbärssoppa som Regina. Annars.


Foto: Panda

Grattis frun, till en sprillans röd Kitchen Aid som kommer skära sig fantastiskt mot de citrongula bårderna!

Jag skriver testamente ni vet. Så, en dag efter min stora födelsedag sitter jag nu här och stryker er från listan. En efter en. Tjoff tjoff!

Å andra sidan har ni en anledning mindre till att vilja ha ihjäl mig då.

One dark night she slipped her iron chain

Äh, det känns bara lite

På morgonen går du ner till kiosken och köper tio paket tuggummin med gnuggtatueringar. Hemma duschar du, smörjer in dig med Apotekets olivlotion och ställer dig naken framför spegeln. I tystnad gnuggar du först en svala på din högra underarm. Du fortsätter med en döskalle på vänster överarm, en svart panter på insidan av höger lår, en rykande pistol med tillhörande sheriffstjärna på vardera knäskål, ett par kyssröda läppar på höger kind, en prästkrage längs med pulsådern på halsen, ett naket fruntimmer på magen och en karamell med lila omslagspapper på vänster ljumske. Till sist trycker du det pulserande hjärtat under vänster bröst och gnuggar fast det också.

Ni har bestämt att ni ska mötas i pocketaffären på stationen. Du har sett till att gå i solen hela vägen dit så att tatueringarna lättare ska lossna när det är dags. När du får syn på honom står han och läser på en bokrygg vid kassan. Han tittar upp och bestämmer sig direkt för att ert första möte även ska bli det sista. Du kliar dig på armarna, benen, över halsen och ler mot långa ögonfransar. Ni går tillsammans mot dörrarna. Din kropp sväller upp ytterligare en dimension och för ett ögonblick fastnar du i självföraktet.

En timme senare får du en kram och du hoppas så innerligt att hjärtat under vänster bröst ska gnugga av sig på hans svarta skjorta. Men när armarna släppt taget om varandra ser du att tyget är lika obefläckat svart som tidigare. Han ler och vänder sig om. Du tänker att han tänker att hon tänker. Men du tänker inte. Han tänker inte.

Osynlig tar du tåget hem. Sträcker ut benen flera mil och knyter ihop dom i landet långt därifrån. Känner hur intrycken på din kropp biter sig längre och längre in i huden. Tills dess att ingen längre förmår att locka ut dom igen. Sen börjar du om igen.

Är det ok om jag kommer naken och utan present till ditt bröllop Lina?

Precis när jag har fått ihop en budget för nästa månad, kommer försäkringsgubbarna och vill ha mer pengar för Ebbot också. Tvåtusen kronor!!! Nu får jag inte ihop budgeten längre.

Spättekväljare

Så, nu har pappa slutat fylla sjuttiofyra-om-det-inte-var-så-att-han-slutade-fylla-år-för-tio-år-sen. Jag är lite less. Så som man blir när de man tycker om inte fyller år längre. När man inte kan trycka i dom grädde och söta jordgubbar från en födelsedagstårta, utan får nöja sig med att torka bort ännu en intorkad fågelskit ifrån deras gravsten. Det är lite ledsamt med skit i dubbel bemärkelse. Ibland när jag tittar på naturprogram brukar jag blunda och tänka att det djuret som är i bild när jag öppnar ögonen igen, kommer jag att återfödas som. Sist blev jag en fågel såklart. En riktig skitfågel. Förlåt pappa.

Alltid när jag är mitt uppe i en Dennis Lehane, ställer hjärnan om sig och börjar producera mardröm efter mardröm åt mig på nätterna. Jag älskar Dennis Lehane, men mardrömmarna - nja. Det är inte så kul att försöka undvika få halsen snittad varje natt. Eller att gång på gång känna lättnad utbytt till ren skräck. Och det är faktiskt lite jobbigt att den dumma mördaren envisas med att byta ansikte hela tiden, så att jag aldrig vet säkert vilken som jagar mig.

Nu har jag inte kunnat hålla mig, utan har läst två Lehane på raken. Mest för att jag förstod att jag missat den allra första boken om Patrick och Angie och det stör mig när tillvaron är huller om buller.

Men det ställer förstås till det på nätterna. Det gör det. Jag har ända sedan barnsben fått höra om hur alla otäckheter jag dras till kommer leda till otäcka saker. Mina föräldrar klagade när jag som elvaåring satt på släktkalas och plöjde genom bok efter bok av Stephen King. Och sen Dean R Koontz och efter honom värre och värre och värre. Och nu vill jag ha det så verkligt som möjligt, så otäckt som möjligt, det ska helst vara riktigt fantasifulla vidriga massmördare och orden ska vara skrivna i min smak. Som Dennis Lehanes.

Det jag skulle komma fram till var egentligen det här. NI BEHÖVER INTE OROA ER. Inatt drömde jag helt normalt. Punkarfredde hade ett gigantiskt elefanthuvud och råkade hamna bredvid mig i en soffa. Vi pratade om älvor och fläderbuskar och den fula ungen från förr kom in och stampade lite med foten. Efter hand som jag började acceptera Freddes gigantiska huvud och ändå tyckte att han var riktigt fin därunder, så började huvudet krympa. Mindre och mindre blev det. När vi hade klättrat en stund på några tegelväggar och sprungit från nazister i en trång mörk tunnel, åkt en låg gul taxi och käkat falafel så att såsen rann nerför mungiporna var huvudet så litet och fint att det var läge för en omgång obligatorisk tuschletning på Bo Ohlsson och sen målade vi färgglada figurer på varandra och hånglade glatt medan även det mörka håret växte ut på skalpen. Och det kom bara ut skumma figurer från andra dörrar två gånger under den här tiden.

Så ni ser!


Om ni har ett boktips får ni gärna komma med det.


Foto: Eric Anotoniu

I'm in love

Dagen vs Dagen 1-1

En dag så full av ekonomiskt förfall och nedsatt förmåga till lyckorus, blir jag ändå lite lycklig när jag på väg hem från ICA hamnar bakom en häst och vagn fullastad med glada rullstolsmänniskor. Kunde man bli rik på det, skulle jag också köpa en gammal kuse, en sliten vagn och bjuda byfolkets handikappade på dagliga sommarutflykter i parasolldrinkarnas tecken. Hej, jag skulle skjutsa runt de ickehandikappade också, bara jag fick mina 25 spänn att köpa jordgubbar för varje dag. Och spriten, någon hade fått sponsra mig med fulspriten också. Kanske Korven i Borrby...undrar vad han gör nu för tiden.

Åh hå

Man kan tänka på Don Johnson istället om man vill, det får man.

Jag har inte varit sjuk på hela vintern. Den ena och den andra har berättat för mig om hur de hostar och snörvlar och ligger halvt medvetslösa, samtidigt som de spyr och tömmer sig på alla möjliga sätt. Och de har gjort det gång på gång, varit sjuka. Vissa har varit så sällan friska att de under de timmar de mått bra, varit säkra på att det bara varit en farlig bieffekt av den riktiga sjukdomen. Folk har inte mått så bra den här vintern.

Men jag har alltså klarat mig undan allt. De enda krämpor jag har haft har berott på helt andra saker än sjukdomar, som att jag t ex har en hund som använder mig som språngbräda då och då när inte golvet studsar tillräckligt av sig självt. Men inget kräkande, ingen feber, inga plötsliga svimningsanfall på väg till jobbet.

Och min teori till varför jag varit så jävla frisk är väl helt enkelt det, att jag inte går till något jobb. Det har inte funnits några kolleger eller medresenärer eller förbipasserande skolbarn som andats basilusker på mig den här vintern. Isolerar man sig bara tillräckligt noga är det enda man kan drabbas av vägglöss eller ont i magen. Och vägglössen var inga vägglöss kom doktorn fram till.

Sen sover man ju så fantastiskt mycket mer när man jobbar bara några meter från sovrummet. Och precis som vänsterpartiet anser jag sömn vara det viktigaste livet har att erbjuda. Jag älskar att sova. Länge. Intensivt. Jag hatar att vakna innan kroppen är beredd. Att inte få låta drömmarna sina ut alldeles av sig själva. Det, det tror jag är en stor anledning till att jag blev sjuk mycket oftare när jag var anställd. Sömnbrist.

Men nu alltså, idag och igår, har jag en smärre implosion på gång. All värme som borde suttit i husväggarna på vintern, har åkt ner i min mage istället och sprider sig som ett grenverk genom hela kroppen. Kinderna hettar, näsan frustar ut rykande rökmoln och tårna spretar ifrån varandra för att slippa bränna sig. Jag v ä g r a r att tro att det är feber. Det kan det inte vara. Jag är frisk! Men något skumt är det. Något skumt är det. Kanske har jag fått i mig nässlor utan att ha märkt det. Kanske tyder mina skitiga fotsulor på att jag springer ut på Tores åkrar på nätterna och betar brännässlor in absurdum. Det skulle förklara en del. Både drömmarna och hettan.

Ja, så är det.

Allt det här för att ha en anledning att sätta in en bild på...

Äh, jag kom hem helt fel. Alldeles för tidigt och alldeles för sent.

En timme innan hade min vinsläpiga hjärna fnittrat till och tvekat in i det sista om den verkligen skulle dirigera upp resten av kroppen i bilen. För allt som var jag ville sitta kvar i den sällsynta stadstystnaden, fortsätta gömma solslickade tår i skuggan från någons stol, och skjuta körsbärskärnor på den fagra ungdomen. Men vinsläpiga hjärnor är hopplöst inställsamma och istället blev det AC och diskussion om lammstekar med ålderdomen. Veto veto veto!

Niotiden. Hemma. Otillåten att köra bil. På landet igen. Hade det inte varit för väldigt små detaljer kunde jag ha höjt åldern på ungdomen bara ett snäpp och fortsatt ett par mil på egen hand. Grillat i Barbiebyn och gett dagen bara några timmar till. För verkligen, den här kvällens tendens att bli kortare och kortare, kändes så...ja...så bortkastad...

Men jag förvaltade om. Öppnade en Guillaume Canet och svalde ner honom med stora klunkar. Drömde mig bort bland tunga sidendraperier och tjocka dunbolster. Såg framför mig hur smöret rann ner längs sidorna på en tallrik med crepes och kände återigen ett sug efter att börja rita kolteckningar. Att dra fingrarna genom tjockt, ostyrigt, lockigt hår och imponerat applådera när en sån som Peder Lamm upphör att stamma . Ah oui! Franskt i strupen är alltid en stämningshöjare.

Ok, jag går och lägger mig då.

Finns det hjärterum finns det fan...

...minirödbetor, morotsmix, bondbönor, sockerärtor, ätbara blommor, vårlök, jordgubbar, smulgubbar, 2 sorters oregano, 2 sorters timjan, salvia, kruspersilja, bladpersilja, dill, gräslök, 2 sorters mynta, rosmarin, tomater och basilika.

Ok, jag var kanske lite överambitiös på mina 3 kvm. Men vill man inte titta på grönsaksröran, kan man titta på det här istället:


MUTO a wall-painted animation by BLU from blu on Vimeo.

Om du står mitt i det här...

...så har du inte hamnat rätt. Jag bor femtio meter bort. Vänsterut.

Ibland gör det sig påmint

Det behövs så lite. För att få det ena benet att bli lite tyngre än det andra. Och vippbrädan att darra till och sakta, sakta dra sig mer mot marken än mot himlen. Du blinkar till och andas häftigt in ljummen, unken tågluft i dina lungor. En kort stund funderar du på att låta brädan gå hela vägen ner. Kanske för att du glömt hur smällen låter. Hur ont gravitationskraften gör. Men du sansar dig. Jämnar ut dig. Igen.

Sexkullen

Det grönskar fint på sexkullen nu. Harar hoppar runt bland vitblommande buskar och det är väldigt Beatrix Potter alltihop. Om man blundar kan man höra hur den stora lurviga svansen ramlar av ekorren. Hur porslinet i det stora huset krossas. Balettsteg in absurdum.

Ibland på kvällarna står jag nedanför sexkullen och ser hur solen dinglar i ett snöre, på väg att bli bortklippt av månen. Det brukar alltid pulsera lite extra rött och orange just då. Eld som smälter ut i det ljusblå och blir som bensinspeglingar på en vattenyta. En dag, tänker jag, ska jag ligga som en nypumpad luftmadrass och bli med barn på den där kullen. Fast inte idag, inte ikväll. Ikväll blir det nybakad rabarberpaj och semifreddo. Nedanför.

Två ugglor i ladan, det glömde jag

Nu har spindlarna börjat komma innanför dörren. Myrorna, skalbaggarna, getingarna, tvestjärtarna och de dammhängda malen också. Och så har hyresvärdarna bytts ut till en glad danska och hennes lika glada svenska man. De sliter i trädgården och jag bakar kakor som jag går över med och grannsämjan är som på teve när de i gengäld bjuder på vinflaskor, renovering och sommarhus på Bornholm. Lugnt trampar jag sönder en spindelsnärta med förra årets sommarballerina. Det har blivit så fasligt lätt allting, nästan som på Prozac. Kanske borde jag oroa mig mer. Kanske borde tankar på gammalt göra mer ont. Men jag tittar på bilder och texter och slitna rosa moln och allt får mig bara att le. Det gick över till slut. Det gjorde verkligen det.

Min hud är din hud

...att karva i nästa gång du är i närheten.

Jag vs Jag

Det är nog sant som de säger och alltid har sagt, att orden kommer trögare när det grå på insidan börjar blandas upp med färger. För första gången på...ja, jag vet inte...två år kanske...känner jag mig lugn. Tankarna spretar inte lika demonstrativt som förut. Och det hela beror inte på någon stor omvälvande händelse eller många små. Antagligen har jag bara hunnit ikapp mig själv. Utsikten är inte längre min egen ryggtavla, utan just ingenting. Och ingenting är väldigt befriande. Ingenting är lättare att andas in och ingenting kräver inte lika många svar. Ingenting är förbannat vackert att sitta ute i en sista morgon innan maj tar över.

Och färgerna är väl inte direkt skarpare än tidigare. Tores åker femtio meter bort har fortfarande ett tunt vitt röktäcke över sig klockan sju på morgonen. Himlen ovanför kullarna är fortfarande mesigt pastellblå innan solen hunnit hela vägen upp. Dunen som dinglar från grenarna är transparent gula så här dagarna innan de ska falla av för att lösas upp till ingenting.

Så nej, färgerna är som tidigare. Skillnaden. Skillnaden är jag inte längre behöver nöja mig med att beskriva färgerna. Jag kan gå rakt ut i dom och känna att det enda som försvinner. Är orden.

1 år

Det var ju själva fan...

...att jag studsar tillbaka hela tiden. Finsk takt, maestro!

Gone Baby Gone

Nu lägger jag ner den här bloggen och drar till mer anonyma marker.
Ha det bra allihop.

P.

Hej väggen!

Jag har lust att skriva något om hur less jag är på relationer som tynar bort. På grund av att den ena inte bryr sig tillräckligt. På grund av att den andre inte orkar tillräckligt. Men det är fredag, så jag ska väl ta och skriva om vin och folksång. Eller nej, tror jag skiter i det också. Skriva för döva öron och så...

En sak till

Vad betyder det när man drömmer att man flyger. Nej, inte bara flyger. Man flyger med stil och bestämmer sig för imponera på de ickeflygande genom att störtdyka mot gräset. Men ett par cm från marken befinner man sig näsa mot näsa med en stor portion hundbajs och imponerandet kommer av sig. Vändandet också. Ska det tolkas positivt?

Eller att man drömmer att man sitter i ett klassrum igen. Man har gjort något fel. Plötsligt börjar det regna från taket. Inte takgrejer, utan vattengrejer. Riktigt regn. Som sedan växer och blir till snö. Som växer och blir till småhagel. Som växer och blir till isklumpar. Som försöker slå in skallen på en. Men man sitter lyckligtvis under en bänk och känner sig jävligt räddad. Ska det tolkas positivt?


Ps! Det var förresten dig Viktoria, som jag försökte imponera på.

Alla vägar leder från Malmö

Den här tystnaden som dagarna försätter mig i. Kan te sig ful på utsidan. Men insidan vältrar sig och mår ganska bra i den. Att börja morgnarna utan ett konstant ordflöde genom hjärnan. Andningspauser, ätapauser, gåpauser. Utan frågor, bara vilsamma konstateranden. Tillfälliga avbrott som kanske varar för länge när man senare tittar tillbaka. Men nu. Det som inte är, det tilltalar mig. Så ok.

Igårnatt på en gräsmatta full med fimpar och spyor. Med en hund som rullar sig i fimpar och spyor. En cyklist som stannar och berättar om Afrikas farliga vildhundar. Om träden som folk klättar upp i för att fly bestarnas hungriga käftar. Är min hund sån? Nej, säger ett par bakåtstrukna goldenöron och trycker sig mot mattes hand. Sverige är konstigt, hundar talar frikadelli. Cyklisten glad som snus. Nu bor han ju i Malmö, där det finns massor av människor att stanna cykeln framför. Prata med. Och en sån som bara är på besök, som helt oförklarligt lämnat prat och människor bakom sig. Gör honom detsamma.

hello how are u sister i am hassan tha gay u meet saterday nieght

Det dimper i mailkorgen några timmar efter. Och så kör jag alldeles själv på Amiralsgatan som enligt Ingrid borde vara Nobelvägen. Och sämst i klassen på riktningar, vrider jag hjulen mot fel håll. Gång på gång. Lugna nerver. Gamla tradiga skal som äntligen krackelerar. Rondeller och filer som kastas upp i luften, blandas med stackatomoln och faller till marken i helt nya mönster. Lite Sjöbo istället för Ystad, lite elvor istället för sexor. Men hur man än skakar, Malmö försvinner. Blir en prick som backspegeln suckar djupt efter.

Det är vår, kallt som fan och viden håller på att släppa taget från grenarna.

Borde jag nämna att den där exilsvensken var först?

På morgnarna säger hon inte så mycket

Inatt. Gravid igen. Pappan. Göran. Bonde från förr. Cirkeln sluten.

Nu lite verklighet.

Ibland placerar jag och Ebbot ut små bajsfällor i hopp om att fånga en bonde

Det man inte ser, har man inte ont av.
Såvida man inte trampar i det.

Jaja, jag erkänner!

Döden igen

Jag är besviken på dig.
Igen.

Lev vackrare på andra sidan Wilmer.

Buss med död svensk tjej

Inatt åkte jag buss i rent vetenskapligt syfte. Mannen som satt bredvid förklarade för mig, intensivt men sakligt, hur den svenska kvinnan ser ut och beter sig. "Till att börja med är hon lång och smal. Hon är delikat finlemmad med fingar som spröda spindelben. Håret är långt och blont, men mil ifrån de amerikanska kvinnornas volymösa frisyrer. Naturligt böljar varje hårstrå halvvägs nerför den svenska kvinnans rygg. När hon rör sig går resten av världen i slow motion för att följa hennes rörelser. Hennes röst påminner om de ljusaste kyrkklockor och när hon skrattar blir det till ett änglaspel (hej kliché) som varje man måste lägga sig på knä för. Hon tänker bara goda tankar och hennes enda önskan här i livet är att hjälpa sina medsystrar bli ännu blondare."

Och så där fortsatte han, mannen bredvid mig. Under tiden körde och stannade bussen där det var sagt att den skulle köra och stanna. Vid varje hållplats steg det på en av dessa vidunderliga kvinnor. Tills dess att hela bussen var full av ljust hår och trådsmala midjor och jag undrade lite vad jag hade där att göra. Mörk och lagomviktig satt jag och vände huvudet till höger och vänster. Förbluffad. Fångad i en fjortonårig killes perfekta våta dröm. Och mannen bredvid mig log och fortsatte prisa den svenska kvinnan.

Till sist var det någon som tog fram en stor Magnum Pommac och började vifta med den. Min Magnum Pommac!! Jag blev lite orolig där i drömmen, tänkte att det är ju själva den att de måste gå och rota i mitt kylskåp medan jag sover. Jäkla svenska perfekta kvinnor! Ju mer jag tänkte på det, ju mer irriterad blev jag. Min Pommac! Jag ställde mig upp på det förbannade bussätet, tog fram en AK4 och sköt ner varenda en av kvinnorna. Och mannen också, eftersom jag ändå var igång. Sen gick jag fram till busschauffören, som var italienare såklart, och hånglade upp honom. I en krök åkte bussen av vägen och alla som inte redan var döda dog då. Inklusive jag.

Eller ok, slutet var kanske lite fabricerat. Men vi snackar sno Pommac här. Det gör man bara inte.

Floyd

Det bor en ansenlig mängd möss i samma hus som jag. På kvällarna när jag ligger och läser Ajvides senaste pocket hör jag hur det knaprar i väggarna. Nära, nära knaprar de små liven. Och jag kastar ibland en tidning i golvet eller bankar med näven i väggen för att de ska bli tysta. Det blir dom aldrig. Sen somnar jag till slut och morgonen efter hittar jag nya muslortar lite här och var.

Erkännas ska att jag har haft ihjäl en mus. Min mamma tvingade mig för ett tag sedan att sätta ut fällor under köksbänken. Och efter en långhelg på annan ort kom jag hem och hittade musliket. Skallen krossad och blodet i en pöl bredvid. Det tog mig tre dagar att ge mig själv syndernas förlåtelse. Tre dagar grät jag och förbannade mitt ondsinta dåd. Sen bar jag ut liket i garaget, sa några väl valda ord och bestämde mig för att glömma.

Men så kom Floyd. Imorse när jag gick runt lite och gäspade mot alla fönsterrutor, hörde jag åter det nu välkända knaprandet. Men den här gången från ett lite oväntat håll, nämligen från min ena högtalare. Mycket riktigt låg där också en rejäl hög med muslortar på fönsterblecket. Försiktigt vände jag högtalaren och tittade in genom hålet på baksidan. Och där satt han, Floyd. Med sina stora svarta ögon och tittade tillbaka på mig. I samma stund insåg jag att jag hade fått en ny chans. Operation Floyd påbörjades.

Som ett ganska kass förstaförsök, började jag med att öppna fönstret och försöka skaka ut Floyd i grannarnas trädgård. Det ramlade ut väldigt mycket hundfoder, men ingen Floyd. Det där med hundfodret var föresten anledningen till att jag gav honom namnet Floyd. En tjockis som gillar konstig mat, vad annars skola han kallas? Dessutom gav det Ebbot alibi, då jag misstänkt honom för att gå upp mitt i natten och smygäta. Matskålen är nämligen alltid helt tom på morgnarna, även om jag med säkerhet vet att där fanns ett par foderkulor kvar kvällen innan.

Så, plan 2. Jag hittade en stor burk, lade i några mandlar och en näve hundmat och placerade öppningen mitt framför hålet i högtalaren. Dock inte närmare än att det skulle sippra in lite syre till Floyd. Sen satte jag mig på en stol och väntade. Och väntade och väntade och väntade. Och väntade. Nada Floyd. Kanske hade Floyd kolavippat? Jag skakade högtalaren lite och hörde hundfodret som var kvar skramla runt där inne. Och nog, jo något lite större tyngre också. Ett par timmar vankade jag fram och tillbaka, bad Floyd att komma ut så att jag skulle kunna ta honom och burken och springa ut på ett av fälten här utanför och släppa ut honom i friheten. Men inget.

Någon gång måste jag plötsligt ha gett upp för rätt som det var befann jag mig liggande i soffan, med en annan glasburk framför ögonen. Och någon gång mellan alla tillbakablickarna i Lost måste Floyd ha passat på. För när jag efter ett besök i köket passerade glasburken var allt foder och alla mandlar i den borta. Norpade! Jag satte örat mot högtalaren men hörde inget. Han är smart, väldigt smart.

Men så nu, precis innan min kommande Ajvide-stund, fick jag syn på honom. Floyd. Något tjockare än för några timmar sedan, något mer stilla. Och här är bildbeviset. En bra stund stod han stilla och poserade, lät blixtarna träffa honom en efter en. Men nu ska han få sova. Jag har pratat lugnande med honom, sagt att jag inte vill honom illa och att vi tar det där utsläppandet imorgon istället. Vem har hjärta att släppa ut ensam mus mitt i becksvartaste natten? Inte jag. Nej, han har fått lite vatten i ett teskedsmått och en gonattsaga. Resten tar vi imorgon. Måste packa en matsäck till honom också.

Gonatt!

Det blir till att skaffa barn med Jarvis tror jag

Utan minsta antydan till ironi

Någon har tappat en hel massa guldstoft i havet idag.
Det är väldigt vackert.
Faktiskt.

Tio år sen - eller dag 2 :-)

Det sticker lite i ögonen idag. Benen är avdomnade som två tuber mjukost. Tejpen som håller upp mitt leende sänder ut konstiga lossnande ljud som får mig att bli nervös. Men jag visste att det inte skulle bli enkelt. Det här positiveriet. Men (igen), det är väl det som gör det hela så h ä r l i g t ?

Det finns en jätterolig metafor om sköra trådar som jag skrattar gott åt just nu. Ha ha ha, låter det bakom stängda dörrar. Åh, härliga dagar. Positiva dagar. Här har ni mig!

Det enda dåliga - eller mindre positiva - med den här dagen är dels att jag använder ordet "det" alldeles för frekvent i början av mina nya stycken, dels att flödet av allt positivt i mitt liv är så enormt att jag inte lyckas stoppa det tillräckligt länge för att skriva en lista till er. Ni får tänka er istället. Visualisera vänner. Tänk...tänk....Cameron Diaz!

Ciao ciao

Nej, skämt åsido. Så illa är det ju inte *blinkbrettleendeblinkhalaruppkjolenovickarpårumpanblink*

Nå, det var bättre va? Go o gla ska man va. Rosor på kinden och solsken i blick. Lite fräck och brudlustig så går medicinen ner. ;-)

Vet ni, jag ska göra er till lags. Från och med idag ska jag tänka POSITIVT. Från och med idag ska jag inte skriva en negativ tanke utan fokusera på det underbara som livet har att erbjuda. Ni kommer att bli såååå stolta ska ni se. Visst det kan bli lite problem med att hitta något bra med morgondagen, eftersom det då är tio år sedan jag stod och höll en döende pappa i handen. Och ett par andra datum framöver kan också komma att ställa till det. Men hej! Jag ska göra mitt allra bästa för att vara klämkäck även dessa dagar. Häng med! :-)

Vi börjar med idag. Redan så här tidigt in på dagen kan jag hitta massor av saker att vara glad över:

1. Min fina orkidé i sovrummet har vissnat lite. Men bara på ena sidan, så nu är det ingen jämnvikt längre. Och snett är alltid kul och roligt. :-)

2. När jag skulle hoppa in i duschen för en stund sedan kunde jag konstatera att jag har väldigt fina bröst. Och det bästa är att de är bara mina, jag slipper dela dom med en endaste en. :-)

3. Det har visst varit lite mord här och där i Sverige inatt och här sitter jag alldeles livs levande utan så mycket som en kniv i ryggen. :-)

4. Snön lyser med sin frånvaro, så jag slipper spendera massa tid på att tänka hur vackert det är utanför när jag sitter inomhus. :-)

5. En liten påminnelse från någon annan om att jag existerar kom inte idag heller, så då slipper jag bekymra mig över det. :-)

6. Om det blir strömavbrott i huset en gång till har jag inget ljus att lysa upp mörkret med. Och eftersom jag gillar svarta filmer kan jag låtsas att jag gillar det i verkligheten också. Det blir skoj. :-)


Det var allt folks! Dagen har säkert en massa mer roligt och fint gömt djupt i sitt sköte. Ta vara på den! Boomshackalack

...

Om jag ställer mig mitt i en cirkel då?

Igår utanför Djursjukhuset fick jag en tandpetare tillstucken mig. På petaren tronade en rykande knaprig frasig falafel. Varsågoda! sa mannen som gett mig tandpetaren. Sen log han sådär brett som bara nyfrälsta eller dumsnälla kan göra. Eller som bara grillmannen utanför Djursjukhuset kan göra. En gratis aperitif i väntan på huvudnumret.

Det fick mig att tänka på greken i Saluhallen som gav mig och Lina varsin klubba medan vi väntade på gulashsoppan. Varsågoda! Och ett brett jätteleende. Som grillmannens. Och sedan fick det mig att tänka på bonden som körde ensamt ärende hem till mig en regnig kväll, bara för att meddela att jag får gå på hans grusväg så mycket jag bara vill.

Och minnen av alla snälla gubbar swischar förbi när jag blundar. Busschauffören som körde en extrarunda i stan bara för att jag missat var jag skulle gå av, och som körde mig ända fram till dörren dessutom. Torghandlaren som stoppade lite extra frukt i påsen till mig eftersom jag behövde mina vitaminer. Taxicahuffören som höll mitt hår medan jag kräkte en kväll när jag både var fullast i världen och sexton år samtidigt. Och så vidare...

Och jag behöver nog tänka på alla snälla gubbar idag. När likgiltigheten och ointresset väver ännu ett lager runt mig. När de som inte är gubbar än, inte heller lärt sig att jag behöver den där tandpetaren med falafel. För att inte alldeles ramla ihop.

En bra idé nu hade varit att gå och lägga sig

Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com

Discount Magazine Subscriptions - Save big!

...och så går solen ner och så går solen upp och så går solen ner och så går solen....

I ärlighetens namn

Nåja, inte fullt så mörkt.

In Memoriam

Min mamma skickar förslag på texten till pappas minnesannons. Tio år sedan om bara några dagar. Tio år sedan mattan drogs undan och lämnade mig att falla fritt. Och jag faller fortfarande. Stannar upp emellanåt, tar sats, och faller igen. Jag känner mig vulgär i min konstanta misstro på livet. Torr i munnen av snusförnuftig dekadens. Vad är det ni andra ser som jag så totalt blundar för?

Ironi på hög nivå

Man står på toppen av ett snötäckt berg och ropar för sitt liv. Vänd rakt framifrån ser man pålen som genomborrat något väsentligt. Vänd rakt bakifrån ser man punkten på ryggen där huden flammande rött buktar sig en smula utåt. Vänd varken eller, ser man lyckligtvis ingenting alls. Man ropar och ropar och ropar. Tar i från knäskålarna och lyfter orden så högt och så långt man bara förmår. Varje gång man på nytt fyller lungorna med luft, borras pålen djupare och djupare in i köttet.

Efter en vecka kommer det efterlängtade ekot, det låter så här:


(.)

(..)

( )

( )


Då sätter man sig äntligen ner, lutar sig tillbaka och låter tyngdkraften göra sitt.

Om jag skulle skriva en C-uppsats i filmvetenskap nu...

...skulle den handla om betydelsen av alla förbannade simbassänger som dyker upp ungefär halvvägs in i 50% av filmerna jag ser. Om hur den plågade huvudkaraktären, som alltid står inför ett svårt beslut, naturligtvis lyckas pricka in en dag när simhallen är helt tom på andra människor. Belysningen som alltid är lite skumt halvdunkel. Väggarna och golven som är antingen spegelblanka eller modernt betongsträva, men alltid kliniska. Baddräkten som oftast är svart med inte alltför utmanande skärning. Ljudet som varierar mellan att skildra rörelserna under vattnet och tystnaden ovanför. Simtagen som alltid bryter vattenytan med perfektion, aldrig tafatta plaskrörelser. Personen som alltid dyker upp till vänster i bild och sträcker fram en handduk precis när den plågade huvudkaraktären når bassängens ena kortsida och av en händelse tittar upp. Det skulle jag skriva om.

Men då skrev jag om alla förbannade cirklar som dyker upp i Kubricks filmer istället. Det kan man också göra. Det är en del - cirklar.

Pusselbitarna faller, som man säger...

...på plats. Idag är han nio månader. Ebbot, that is.

Neil, the bathroom's free. Unlike the country under the Thatcherite junta.

Både Rick och jag gillade Cliff Richard.
Jag minns att vi brukade sitta i Neils kylskåp och kasta deprimerade vindruvor på varandra.
Ibland gifte vi oss mitt i ett gitarrsolo, men inte så ofta.
Han var fin Rick.

Smile, you're on candid camera!

Om ni tänker er alla sorters känslor som varsitt ark papper. Sorg, glädje, hat, saknad, tomhet, nyfikenhet och så vidare. Ni kan få använda olika färger på arken om ni vill. Olika strukturer också. Bara ni lägger dom på hög, känslorna. Ordningen spelar inte heller någon roll.

När de så ligger där, avskyn på kärleken och tristessen på stressen...då tar ni fram det ni gömt bakom ryggen. Den där trädgrenen ni plockade upp från marken innan idag. Som ni ägnade tjugofem minuter åt att vässa medan ni tittade på Dawsons Creek. Snabbt som man drar av ett plåster, penetrerar ni sedan alla känsloarken i ett enda hugg.

Då har ni min insida i ett darrande stycke framför er.

Bon Voyage!

Inifrån samvetet - intet nytt

Snart har jag lansat fritt i ett år. Och fått det att gå runt. Som Arthur kring bordet. Jag är nog lite förvånad. Men mer förvånad är jag att jag inte känner mig speciellt stolt eller tacksam. Snarare känner jag mig lika gnällig som vanligt. Jag vill ha mer pengar så att jag kan göra arbetsrummet finare. Lite tavlor, svarta pärmar, bättre bokhyllor, några skåp, finstilta pennor och ett par gardiner med trädmönster. Jag vill ha en Mac med power, inte en PC utan. Och en laserskrivare istället för den förbannade bläckstrålen som brorsan köpte utan att rådfråga mig. Och så vill jag ha en snygg dansk lampa som hänger i taket och sprider allvetande ljus över mig. Jag vill inte ha folie i golvspringorna som knarkaren som bodde i huset innan mig envisats med att peta dit. Jag vill ha endast svarta nålar till anslagstavlan, inte grönarödagulaochblå. Men mest av allt vill jag ha någon som raggar kunder till mig och låter mig förbli den osociala individ jag är van vid att få vara. Och kanske en frilanskompis som står lutad över axeln på mig och mumlar något om att det är ute med genomskinliga textplattor. Ja, och så gärna ett jordgubbs- och smultronland att rulla runt i när det är fikapaus. Sen kanske jag är nöjd. Ja, det tror jag nog.

Linda skickar gylligaste snusket

Hej Papa Dee!

Det kliar något jävligt

Det här med att inte läsa in egna betydelser i det man inte vet något om. Det är svårt.

Kombinera med tre ...
Det är ännu svårare.

Jag behöver enkelt snart.

En gång för länge sedan hoppade den här låtlistan...

...upp och bet mig ganska rejält. Nu gjorde den det igen.

1. Deus - Theme from Turnpike
2. John Butler Trio - Peaches and Cream
3. Lamb - All in your hands
4. Sufjan Stevens - Damascus
5. Tindersticks - Jism
6. Moondog Jr. - Jintro & the great luna
7. 16 Horsepower - ?
8. Van Morrison - Sweet thing
9. The Be Good Tanyas - Rain & Snow
10. Mark Lanegan - The River Rise
11. Mazzy Star - Fade into you
12. Jeff Buckley - ?
13. Jim White - Static on the radio
14. Great Lake (Leg) Swimmers - Various Stages
15. Jacques Brel - Ne me quitte pas
16. Tom Waits - Cold ground

Och det i vasen står snett

Jag går på en tiodagarskur. Sväljer ner lila kapslar med kiwi- och pärondricka. Sköljer ner kiwi- och pärondricka med den sista apelsinjuicen. Missar munnen oavsiktligt och blöter ner byxorna precis där det borde vila en hand med fem krypande fingrar. Hämtar inga nya byxor utan sitter kvar och bli apelsinkall. Drar upp byxbenen, blottar vaderna och blir ännu kallare. Ja, tänker jag. Ja, det är så här.

Precis innan följde jag det blå ljuset i utanförsvartet. Det tog abrupt slut, som vanligt, som det alltid gör. Blått ljus är en illusion. En illusion som upprepas, men dock. Illusion. Vissa hävdar att det finns blått ljus i andra länder också, på andra sidan jordklotet. Jag tror dem. Illusioner brukar vandra långt, dyka upp där man minst förväntar sig det. Så att du säger att du har sett blått ljus som liknar mina blå ljus, det gör mig inte förvånad.

...

Nej, jag tänker inte på att tanken inte når mig när jag fyller år. Eller när det är julafton eller nyårsafton eller någon annan dag som jag tycker att tanken borde nå mig. Det tänker jag inte på. Skulle jag sitta här och tänka på alla tankar jag själv ger. Oavbrutet. Och sen på hur mycket tanklöst jag får tillbaka. Nej, det skulle inte falla mig in. Man skulle kunna säga att jag är totalt oförmögen att tänka de tankarna. Jag är disabled, så disabled som jag bara kan bli när jag tänker tankar på engelska. Eller när jag inte tänker de tankarna. För jag gör ju inte det. Tänker allt det här. Inte, säger jag.

Nu börjar tyget på byxorna torka lite, känner jag. Nu känner jag inte, torkar jag lite.

Fötterna i kors nu. Hej.


foto: http://www.flickr.com/people/yotababy/

Den där dagen

Hög på Cola beställer jag en kalender

© Foto: Lasse Modin

Eller en isblå klubba som går sönder mellan dina tänder

Du vet det där sprakiga ljudet som kommer från tända stearinljus ibland. När elden skjuter i höjden mitt i en vindpust. Ljudet som får dig att tänka på skört bladguld som går sönder i en öppen handflata. Vet du vilket ljud jag menar? Blunda och koncentrera dig annars.

Just nu, när jag har stängt av alla andra världens ljud, är det just det sprakljudet som fyller rummet jag sitter i. Och rummet är också mycket riktigt fyllt av tända stearinljus. Men jag har gått fram till var och ett av ljusen och det är inte från dom som ljudet kommer den här gången. Jag har lagt örat mot låga efter låga och viskat försiktigt. Andats ytterst långsamt för att inte överrösta ett enda sprak.

Men inte förrän jag går fram till ett av fönstren och trycker läpparna mot den iskalla rutan, förstår jag varifrån det sprakiga ljudet kommer. Med ena ögat uppspärrat stirrar jag ut i mörkret och hör spraken anfalla min spegelbild. Ett inferno av sprak, som om spraken är glada att jag äntligen förstår. Hagel. Hagelsprak. Små vackra kristaller som med högljudda sprak träffar andra sidan av mitt ansikte.

Jag undrar om du skulle tycka att det var ett vackert ljud. Om du skulle förstå skönheten i de knäppande krasande ljuden. Skulle du det? Eller om du mest skulle tänka på födelsedagstårtorna som står i svalen och inte kommer längre på grund av blixthalkan som de små nedriga spraken är skyldiga till. Jag hoppas inte det. Jag tror du kan förstå, du också.

Så

nu börjar vi om...

Jag orkar inte skriva...

Ha en fin helg folket!