sköljstopp

det är fredag och jag har glömt att boka tvättid. eller ja, jag kände inte för att boka tvättid. jag kände inte för att tvätta. mina kläder är slitstarka, de tål att ligga smutsiga i tvättkorgen ett par veckor till. lönen som knappt räcker till något säger ja när jag frågar om vi kan gå ut och handla nya rena kläder imorgon istället. lönen är otroligt anpassningsbar, vad jag än frågar om tackar den nästan alltid ja. utom kanske när jag vill handla tvättmedel för nästan en femtiolapp på konsum, då brukar den vänligt men bestämt tacka nej. jag är väldigt förälskad i min lön, utom kanske de två sista veckorna i månaden när jag blir lite arg för att den tackat ja till alldeles för mycket. men alla förhållanden har sina svackor och vissa de har två.

däremot började för en stund sen mina tankar fara fram som skitiga vettvillingar i mitt huvud och helt plötsligt kände jag för renhet. vita snälla tankar med vackra leenden som är lite mer stilla av sig, som bara rör sig i mjuka kontrollerade rörelser. så ja, jag tvättar ändå. hjärnan ligger som en svamp i min röda hink och jag har hällt i yes diskmedel med citronsmak och rör runt lite med tårna eftersom jag har fingrarna upptagna med att skriva det här. och vattnet blir mer och mer smutsgrått efterhand som musiken bakom mig når sitt crescendo och tamejfan jacob om jag inte börjar dra på smilbanden. för lite skit gör bara gott och speciellt när det motvilligt pressas ur en mer och mer lättad hjärna.

och ni tror mig inte och kanske ljuger jag för lite vin har jag druckit helg som det är, men dom svär som borstbindare i högtalarna och det så jävla högt att hjärnan spritter till och flera personer som gjort mig illa far ut och hamnar i djupet av smutsvattnet och jag är inte ens bitter mot dem längre, jag nästan känner för att sträcka ut handen och rädda dem eller åtminstone säga tjenamoss din gamla möghossa ska du ha ett glas vin att skölja ner din tråkiga inställning med? det gör jag nu inte, men jag kryper i alla fall lite närmare och tittar på dem som om de vore myror i min alldeles egna myrfarm och jo de är så små att man behöver förstoringsglas. och ettriga och säkert förargade står de på led och protesterar mot att de inte kan göra mig ledsen längre och deras gamla löften som de bröt ligger i två delar på botten och jag klappar dem alla på huvudet och viskar att allt är bra nu. allt är förlåtet, det gjorde inget alls och by the way ich liebe dich (nicht)

bollen snö

öppnade frysen precis och där låg den. längst ner i ett hörn motarbetad av en ask broccoli och en påse rostbröd. snöbollen i sin plastpåse, datum skrivet med tusch utanpå. jag hade glömt den, förträngt den kanske. man borde alltid bli glad av snö, men fan vad jag inte blir glad av den jävla fucking dumma snöbollen (jo, jag svär kasst också).
imorgon ska jag smälta den i diskhon. radera bort montauk och komma tillbaka till v e r k l i g h e t e n. det som göms i snö dör kanske i tö.

dlk 2

på tal om lyckliga stunder. dregen som står barbröstad och gitarrjuckar mot en upphetsad mikael wiehe som i sin tur håller tummen upp, båda tummarna faktiskt. thåström som är hes och vacker i pyramiden medan han fånstirrar genom ett par runda proggbrillor. och han är aldrig någon gubbe edvard, hör du det? och två tanter i publiken som skrattar hysteriska rökhosteskratt när lisa ekdahl försöker vara ljuv och skör som bara lisa kan men sminket sitter lite löst tyvärr. och timbuktusmurfen som sitter på en stol eller nej just det han stod visst upp men söt är han. och gonza felsvenskar lite och alla ler. på tal om lyckliga stunder alltså.

deal

dlk

onsdagar är dagar när man dricker lite portvin, blir varm i magen och rätt som det är tänker man tankar om inte lycka men om lyckliga stunder och ni kanske tycker att det är samma sak men i min värld är lycka lite mer långvarigt och stabilt medan lyckliga stunder kan dyka upp mitt i den värsta misären och få en att stå ut lite, uthärda om ni så vill och om jag skruvar ner volymen på teven (kiss me tiger wow wow wow) och tittar rakt fram i ingentinget minns jag faktiskt några lyckliga stunder och grått är vackert men grönt är skönt och så här är det... en dag i en konstig dansk park, ipod i fickan och lurar till öronen och en behaglig röst med anvisningar på engelska och gå nerför trappstegen, titta åt höger på barken så ser du det stora ögat och lyssna på skorna som klippetikloppar och in i den mörka mörka gränden och hör du mannen som följer efter dig, viskningar och trädgrenar som viks åt sidan och det är vackert och det är duggregn och det är halt på stenarna som leder ner till vattnet och när historien nästan är slut faller himlen ner och det blir blött ända in på trosorna och det var en lycklig stund. en annan tid och jag springer som en jävla mittlivsnovellbrud på snötäckta gator i stan och han som var då springer efter och det fuskas med kriget och den konstiga osten ligger i påsen som han bär på och allt var nära slutet redan då men jag låtsades inte om det och kallt som rinner från kragen ner på ryggen och himlen är snögrå och ljudet är tyst och det låter som potatismjöl under fötterna och det var en lycklig stund. sen var det den där gången när de riktiga kläderna låg i en hög och alternativet hängde som lösa förtöjningar på kroppen och allt var slabbiga sopor och det var vardag och som vanligt och fan så tråkigt och tvinga iväg hela lasset till ljuset och musiken och frisyrerna och bara småpojkar men de sjöng sanningar på löpande band och inte var det någon jäkla sing and song utan skrik och tjut och trumpetande elefanter på disco i asfaltsdjungeln och allt som försvann runtomkring och kroppen som en metronom och huvudet fyllt med en salig röra och det, det var en lycklig stund. och nu, nu är kanske inte direkt någon lycklig stund men kanske inte heller direkt någon olycklig och lite mer portvin i botten så går sockret ner och så var dagen snipp snapp slut.