sidan 165

att min morfar hade ett spännande och intressant liv visste jag redan. han reste jorden runt flera gånger om och han snickrade spiraltrappor som fotograferades och hamnade på förstasidan i Ystads Allehanda. men att han var en dirty old man kom som en rolig överraskning. nog för att han bytte kvinnor stup i kvarten men jag trodde mer det handlade om vilka som bakade godaste kakorna till honom och sånt. så hittade jag i hans lilla privata bibliotek en bok som heter "Kärlekens Nöjen" och jo, den ser ut att ha tittats i ett antal gånger. det är, om ni inte hade räknat ut det, en handbok i konsten att älska och alla illustrationerna är härligt hårvänliga i sann sjuttiotalsanda. jag kan inte annat än att ge er ett smakprov på texten (nu får du blunda igen david).

"Alla bilar oavsett storlek ger lika mycket insyn som ett växthus, såvida man inte har valt en dag när fönstren snabbt immar igen. Om man förlitar sig på imman är det ändå ganska praktiskt att ha en stark strålkastare till hands om ni skulle bli störda av någon nyfiken - en verkligt stark sak ger er tid att klä er innan den nyfikne kan se igen. Den bästa tryggheten för bilälskare är att ta med sig ett par vänner och turas om: ett par älskar i baksätet medan det andra kör eller sitter stilla och värdiga i framsätet som kamouflage. Att smeka den som kör bilen till orgasm och försöka slå rekordet i antal orgasmer per liter bensin är en populär fantasi som det skulle vara mer än enfaldigt att försöka genomföra. På tal om säkerhet kan du använda säkerhetsbältet till att binda fast din partner med om du vill arbeta långsamt - när ingen av er kör." (bilar, sid 165)

om jag någon gång får barnbarn som jag dör ifrån, hoppas jag att de ska hitta den här boken i min bokhylla och spara den som en släktklenod. något som går i arv från generation till generation. något mer slitna sidor från år till år.

emit och grabbarna

jag sitter i mörkret i soffan med benen uppdragna under mig. ljudet på teven är avstängt men bilderna från nyheterna flimrar oroligt i periferin. jag tittar inte på teven, jag tittar åt höger. på det svartvita fotografiet i fönstret som föreställer min pappa som ung swingpjatt. det stora blockljuset jag köpte i söndags är placerat bredvid fotot och den orange lågan gör att skuggor spelar över det för mig välkända ansiktet. han var snygg som ung. hade jag varit min mamma hade jag också blivit kär i honom. hans högra ögonbryn är höjt à la jack nicholson och ovanför den snajdiga kostymen slickar han sig om munnen samtidigt som han ler rakt in i kameran. gangsterhatten snett framskjuten på pannan. al pacino möter svensk husmanskost. jag saknar honom. jag saknar att jag inte hann bättra mig för hans skull. att jag inte hann visa honom hur livet skulle se ut några år senare. jag ångrar det mesta och varje gång jag tittar på det där fotografiet blir jag ledsen och tänker att jag var en elak och misslyckad dotter. han förtjänade bättre, mycket bättre. och ibland, nu flera år senare, sitter jag i en soffa hemma hos mamma och söker vad? någon form av trygghet kanske. varm mat, en delad vinare och ett gammalt fotoalbum fyllt med minnen att bläddra i. och alldeles för ofta får jag en sån enorm skräck i magen att även mamma ska försvinna innan mitt liv hunnit ordna till sig och då får jag panik och vill tvinga henna att leva i hundra år till. för jag har ingen alls just nu, förutom hon, som tar emot mig om jag råkar gå fel väg igen. och vänner kan man belasta till en del men förr eller senare har de nog med sina egna liv och jag vill åtminstone ge sken av att klara mig själv jag också. men sanningen är förstås någon annan och jag behöver andras lugnande ord för att reda upp allt. och rätt som det är har jag blivit fem år igen och står utanför godisaffären och stampar med fötterna för att jag inte får det jag vill ha. bortskämd räcker jag tunga åt livet. och jag föraktar döden som står som ett mörkt hot bakom varje hörn och bara väntar på att få ta bort det sista vingliga kortet som fortfarande håller huset stående. och jag hatar emit flesti som går för långsamt när livet är fult och alldeles för snabbt när livet börjar bli okej. häck väck våt fläck.

r e k l a m

Så ni tvivlade på att det finns Yogite? Classic eller Choco är det ni ska köpa. Och nu ger jag mig för idag, jag lovar att inte spotta ut fler tveksamma ord. Men Yogi som sagt! Pepparkaksdeg och hot masala chocolate.

jag och fejknatascha

okej, den så kallade skrivkrampen har tvingats ge med sig. jag ger upp det seriösa och kör med humor, då slipper jag både riva upp sånt som jag inte är redo att riva upp än och antagligen kommer sally tycka att det är skönt att inte alla skriver om jobbiga känslor. det är fegt, jag vet, men så får det bli. min motsatsperson ska sitta i en tandläkarstol och fan vad hon ska gilla det och fan vad hon ska skaka den väna tandläkarens händer. åtminstone tills nästa gång när jag ska försöka att inte fuska.

blanksteg

jag vet inte varför jag har varit så tyst de senaste dagarna. kanske behövs det inte lika många ord utanför stan. kanske är jag påverkad av andras tystnad. kanske är det så att det är mitt Yogite som vanligtvis får mig att rada upp meningsbyggnadsfel på rad och nu har jag inte druckit mitt te sedan i fredags och kanske är det därför jag har varit tyst. och någonstans kan jag förstå att ord försvinner ut i tomma intet istället för att hitta ett papper eller en datorskärm att fästa sig på, men samtidigt förstår jag det inte alls och alltihop ger mig lite ont i magen för till nästa måndag måste jag ha skrivit tre a4-sidor om hon som är jag fast tvärtom och jag har aldrig varit så blank som jag är just nu och jag undrar lite om jag tog mig vatten över huvudet när jag trodde att jag skulle kunna skriva på beställning. men kanske är det bara så att det känns jäkligt jobbigt att försöka beskriva min motsatsperson eftersom jag då måste rannsaka mig själv och erkänna vissa sidor som jag hoppades att jag inte hade och sånt som tar emot är ibland lättare att gömma än att plocka fram och kanske är det därför jag inte hittar orden längre. för det känns uppenbarligen lite löjligt att skylla på skrivkramp redan innan man skrivit något alls och jag vill inte känna mig viktig eller låtsas vara viktig för i ärlighetens namn så vet jag att jag inte är det och om det där pianot som några flyttgubbar fäster lite för löst i linorna skulle ramla rakt ner från tionde våningen och krossa skallen på mig så känner jag lite som gubbskrället i dårskaper i brooklyn att det inte skulle spela så väldigt stor roll för världen faktiskt. och jag menar det inte som ett beklagande för jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt deprimerad eller ledsen idag, det är bara ett konstaterande och om ni inte trodde att tomhet ekar så trodde ni fel fel fel...