Det är mycket som inte vill ge med sig just nu; min förkylning, min längtan efter andra platser, den där känslan av att ha förlorat allt, min återigen växande skeptiska ådra. Hur många dagar är det nu? Sju, nästan tvåhundra, åtminstone nittioen? Jag undrar lite om de alla jobbar i symbios, att jag kanske inte blir frisk från förkylningen förrän jag börjat verkställa planen. Att jag inte kan verkställa planen förrän jag har grävt ner alltet tio meter under regnblöt jord och sett maskarna äta upp dess innanmäte. Att jag inte helt kan göra mig av med allt, förrän jag lyckas övertala den skeptiska ådran att inte göra fler dumheter.
Det finns en risk med att leva, sa någon en gång. Det kan ha varit jag just nu. Det finns en risk och ungefär två gånger i livet är den risken värd alla andra stunder som går åt helvete. För ungefär ett år sen fick omständigheter mig att bryta ner alla försvarsmurar och det jag aldrig trott på innan blev plötsligt till en religion för mig. Varje nanosekund i mitt liv var plötsligt halleluja och uppenbarelser på rad. Det skeptiska som följt mig hela livet tvingades se sig besegrat och lade sig utan protester på rygg med alla fyra benen riktade mot himlen. Trettiotvå år av risk och sen ett par månader av det-var-värt-risken. Naturligtvis tog det slut, andan lade sig bredvid skepsismen och påbörjade desperat hjärt- och lungräddning. Intensivt och alldeles för fort tills skepsismen började hosta blod och gurgla fram orden "vad var det jag sa?".
Religion, i vilken form som helst, förvrider din hjärna och får dina ögon att rulla runt i en trång tunnel. Jag vet det nu. Om något är för bra, är det ofta något som inte stämmer. Kliché. Östersjön är inte porlande rött vin och han som säger sig älska är inte en felfri jesus med förmåga att hela. Inte ens judas är rakt genom ond, kanske bara lite mer sann. Så jag förkastar det nu, mitt första halleluja moment var ett spel för gallerierna. Och det gör ont att jag gick på det, att jag svalde det som sommarens första håriga krusbär och i samma gulp gjorde gång på en av mina två stunder i livet. Men till skillnad från andra omöjliga rebusar finns det ingen logisk förklaring. Jag får aldrig reda på varför - varför ena dagens sanningar blev andra dagens lögner - för inte ens det lilla var jag värd i längden. Och nu sitter jag uppenbarligen här, kroniskt förkyld och med en viss oro att jag ska slösa bort även min andra gång i livet och bara det borde få mig att bli klartänkt, men tro inte att insikten om mitt eget bästa besparar mig från patetiska tankar om att den första gången kanske bara var ett lite väl lyckat missförstånd. Att den där någon ska ta sig tid och säga att han läste fel i manus och oj oj oj som det råkade bli...
Nu byter vi ämne hoppas jag och imorgon ska en tio år ynge poetry slamvinnande yngling säga åt mig hur jag ska skriva och läsa och hatade jag att leka teater förr får jag väl svälja den åsikten nu och snällt sitta och leka med penna och papper som om de vore bergman på barnkalas.
